Lustjakt – Spänning och kärlek

AnnikaochVeraVi debuterade med Lustjakt för åtta månader sedan. Det är en deckare kombinerat med relationsdrama. Att det blev just den genren är för att vi inspireras av spännande miljöer med historia som t.e.x gruvor, stålverk, ödehus men också av kärlek. Den kan vrängas i oändliga varianter. Människor kan göra de mest bisarra gärningar i kärlekens namn.

Vi skriver tillsammans som en författare, men oftast i varsina kapitel. Den ena håller i deckartråden och den andra i relationsdramat. Sida vid sida vävs brottsgärningar ihop med livsöden till en spänningsfylld mix.

Att leva och dela äktenskap, nöjen och intressen med kvinnan i sitt liv är obeskrivligt. Vi uppehåller oss ständigt i samma världar, vare sig det handlar om fyndet av ett lik i manus eller hämta barnbarn på dagis i det verkliga livet. Tvåsamheten i författandet ser vi därför som en fördel.

Kärleken till varandra är bakgrunden till att vi började skriva. Gemensamt startade vi bloggen och insåg att vi formulerade oss på liknande sätt. Den genererade i stort intresse hos allmänheten. Uppmärksamheten och skrivlusten gjorde att vi tillsammans blåste liv i ett gammalt manus som Annika hade liggandes i byrålådan. Det föll sig naturligt att använda oss själva som mallar för ett par av karaktärerna.

När boken var skriven erbjöd den nya utmaningar, nämligen omslaget. Vi ville göra läsaren nyfiken och skapade en serie polaroidbilder med händelser tagna ur boken. Att jobba med bilder tillsammans blev ännu en gemensam nämnare. Under en berikande process växte idéer till färdig produkt.

Lustjakt har fått många, fina recensioner och därför tror vi att den kommer motsvara detta även som ljudbok. Ljudboken är uppläst av Viktoria Flodström. Bättre present än så kan man knappast få till den 4-åriga bröllopsdagen som vi firar den 23 mars!

Trevlig lyssning!
// Annika & Vera Ahlverström

AochVBröllop
Fotograf: Amanda Lindholm

 

 

Lustjakt – Spänning och kärlek

Författaren bakom Ö-vikserien!

Ingemar Dahl
Foto: Birgitta Tillgren

Mina deckare utspelar sig i den lilla byn Banafjäl som ligger två mil norr om Örnsköldsvik. Byn finns i verkligheten och jag växte upp och bodde där till 20-års ålder. Fortfarande har jag mycket kontakt med hembygden i form av en sommarstuga, även om jag inte bor där permanent för tillfället.

Att förlägga handlingen i byn långt från storstäderna kändes naturligt och även som ett nytt grepp när jag började skriva.

Mina huvudpersoner är Leonard Bengtsson, 50+, som har svårt att hålla sina kommentarer för sig själv och gärna driver omgivningen till vansinne med dåliga vitsar och lite practical jokes. Gillar inte alltid att hålla sig inom polisens strikta regler. Han är liksom jag också uppvuxen i Banafjäl och bor också där.

Hans motpol är Ronny Nyberg, 40+, en mer strukturerad polis, som bor med sambon Hanna och bonusbarnet Filip i grannhuset.

Sofia Hägglund, runt 30 år, arkeolog som är född i Skeppsmalen, en bit från Banafjäl. En pigg tjej som aldrig håller tyst i diskussioner och har ett stort hjärta som klappar för rättvisa, miljö, feminism etc.

Kalla stjärnor blinka, första boken i Ö-viksserien, har en parallellintrig som utspelar sig på yngre stenåldern 2500 år f.kr. där man får följa den för mord orättvist beskyllde unge Vibjörn och hans kamp med sin käresta Seigun att återta sin plats i stammen. Historien vävs ihop med nutidsintrigen eftersom en utgrävning påbörjas i Banafjäl där också några lik upphittas.

Tre böcker till i samma serie har jag skrivit, Snörök, Rädsla och Dubbelnatur och fler kommer det att bli.

Må er lyssning förhoppningsvis börja och ta er med till en miljö med lantliga original, humor och långt från förhörsrum med bandspelare, obducentprotokoll i tre kapitel och alkoholiserade poliser. I mina böcker är det personerna runt omkring som har diverse problem istället.

//Ingemar Dahl

övikserien

Författaren bakom Ö-vikserien!

Sista ordet om Kouplan

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817
©2014 Foto: Anna-Lena Ahlström

Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

saralovestam_banner
//Sara Lövestam

Sista ordet om Kouplan

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

lovenstam_boktipsare
Sara Lövestams deckarserie om Kouplan har precis börjat komma ut som ljudbok. Böckerna har blivit hyllade och älskade av många, därför var vi extra glada när ljudböckerna kom! Det är dessutom en av våra favoritinläsare som tar sig an dessa; Julia Dufvenius. Vi lyssnade på första delen, Sanning med modifikation och här nere kan du se vad vi tyckte.

emma_profilbeskrivningar
Emma: Det här är så ungefär så långt ifrån alkoholpösiga poliskommissarier och hetsiga biljakter man kan komma. Själva spänningsintrigen bjöd på en och annan vändning men det jag verkligen fastnade för i berättelsen är den gåtfulla huvudkaraktären, den skygga privatdetektiven Kouplan, vars bakgrundshistoria sakta vecklas ut i takt med det märkliga fall han fått i uppdrag att lösa. Berättelsen skildrar ett Sverige jag har svårt att känna igen, men som tyvärr är verklighet för många som på ett eller annat sätt lever utanför samhällets gemenskap. Författaren slänger också in en snygg ledtråd till Kouplans bakgrundshistoria som är lätt att missa, så ett hett tips är att spetsa öronen ordentligt precis i slutet av boken.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En ”skön” lyssning. Kouplan och Pernilla lever båda ”off the grid” och Sara Lövestam gör en fin skildring av deras utanförskap vilket gör att deras vänskap blir starkare. Det var lätt att följa karaktärerna i boken eftersom de inte är så många att hålla reda på. Även fast boken inte är så actionfylld så tyckte jag att den var spännande att lyssna på.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Sanning med modifikation är inte för den inbitne deckarfantasten – även om mysteriet är spännande och snyggt lirkas upp i en oförutsägbar upplösning – så är den här detektivdeckaren inte som andra. Tycker du om böcker där sinnesstämningen är viktigare än en snabb händelseutveckling så tror jag att detektiven Kouplans sällskap kommer göra dig gott.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar Sara Lövestam. Och jag gillar det här! Precis min typ av deckare; lite lågmält, stämningsfullt och inte det där blodiga. Det känns ganska så tryggt liksom. Och så gillar jag Kouplan, att det finns ett mysterium runt honom. Vill du ha något som inte är så tungt och mer fokuserar på stämning, så lyssna på den här!

anna_deckare05
Anna: En stillsam men ändå överraskande berättelse, inte en deckare egentligen tycker jag. Visst fanns det ett mysterium men fokus låg inte där. Snarare i relationen mellan Kouplan och Pernilla som gett honom uppdraget. Det är väldigt fint och varsamt beskrivet.

Jag blev väldigt förtjust i Kouplan men det var kusligt att se mitt vanliga, hemtrevliga Stockholm genom Kouplans ögon. Lövestam skriver väldigt trovärdigt om att leva som papperslös, skräcken för poliser och att alltid vara rädd att bli avslöjad. Gäller att vara uppmärksam på slutet, där finns en liten pärla där som jag helt missade och mina bokcirkelkollegor fick upplysa mig om.

lugnaretempo_lovenstam

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

Att debutera är omtumlande

schjetlein_pressbildLika fantastiskt som det är att bli förälder, är det att hålla sin bok i handen för första gången. Eller, nästan i alla fall: jag skulle ljuga om jag sa att någonting i livet varit större än att få mina två barn. Men på samma sätt skickar man ut dem i livet, barnet och debutboken, och hoppas att de klarar av att stå på egna ben. När de gör det blir man omåttligt stolt.

Men säg den lycka som varar. Uppföljaren ska skrivas och vägen dit kantas ofta av tvivel. Kan jag få till en spännande historia en gång till? Kommer jag att göra dem som tyckte om Döden kvittar det lika besvikna? Ofta hör man författare säga att tvåan är svårast att skriva.

Det är här jag skiljer mig från mängden. Min första bok tog sju år att skriva. Sju svåra år. Kantade av stora livshändelser. Tvåan, Döden den bitterbleka, kom ut på dagen två år efter debuten. Två år som var ett par av de värsta i mitt liv. Jag förlorade mina föräldrar med knappt ett års mellanrum. Sorgen var förlamande och avgrunden skrämmande djup och nära. Jag upplevde inte att jag skrev på uppföljaren. Verkligheten var alltför påträngande och jag satt bara små stunder vid datorn.

Mikropauser i sorgen, som öar att vila på. Sakta kunde jag låt mig försvinna in i den fiktiva 45121världen och koppla av från den mardröm jag levde. Under tiden gick sorg och glädje hand i hand. Glädjen bestod i att jag faktiskt hade ett utkast när jag fick frågan om jag hade ett manus att visa. Döm om min förvåning. Och lycka.

Livets kontraster fascinerar mig och är en av orsakerna till att jag förlagt handlingen i mina böcker till sjukhusmiljön som jag känner väl efter ett yrkesliv som sjuksköterska. Livet står ofta på sin spets inom sjukhusväggarna. Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, smärta och lindring delar rum. På ett ögonblick kan pendeln slå från eufori till katastrof. Ibland är livet tufft – det kostar att älska. Tur att skrivande, läsande och lyssnande på böcker kan ge oss välbehövligt andrum för återhämtning.

Döden den bitterbleka är en fortsättning på serien om kirurgen Andreas Nylund. Det har gått ett år sedan förra bokens händelser och Andreas är ensamstående förälder till sina två söner. Han har fått känna på sorg och skuld efter hustrun Katrins bortgång. Livet börjar sakta ordna upp sig och han har god hjälp i vardagen av grannen Stina. Trots det hot som hänger över honom inleder han en relation med en sjuksköterskestudent och livslusten vaknar. Ett pedofilrykte sprids i Halmstad och snart tvingas Andreas ta emot skadade barn på akuten. Varje förälders värsta mardröm … Och så en dag är hans yngsta son, Fabian, försvunnen.

//Anne-Marie Schjetlein

http://annemarieschjetlein.se

Att debutera är omtumlande

Isvittring – En ny spännande favorit?

isvittring_gruppdiskussion.png
Omslaget till Isvittring av Solveig Vidarsdotter fick oss alla att spara den i bokhyllan direkt. Det utstrålar kyla och snö, vilket dom bästa deckarna innehåller. Så vi var ju tvungna att lyssna! Läs vidare för att se vad vi tyckte – och lämna gärna en kommentar om vad du tyckte om boken!

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar
Bia: Den här gillade jag som är lite svag för socialrealistiska berättelser. Den var dessutom spännande på riktigt och får ett extra plus i kanten för den härliga miljön, jag fick nästan en känsla av Nordnorge ibland. Ser fram emot fortsättningen.

emma_profilbeskrivningar
Emma: Det tog ett litet tag innan jag kom in i den här berättelsen, men sedan artade det sig. Ett trevligt tidsfördriv med en lagom läskig jakt på mördaren. Gillade också att det inte var alltför polisiärt, att man fick följa livet i det lilla samhället snarare än en polisutredning. Fattade tycke för flera av karaktärerna, speciellt huvudpersonens pappa som på ett resolut sätt visade var skåpet ska stå!

micke_deckare02
Micke: Den här gillade jag inte. Vet inte vad det är med mig men det känns som att jag är inne i en period när jag inte längre gillar den här typen av deckare. Jag har kanske blivit Storytel-original-skadad. Tycker det är alldeles för långsamt och ospektakulärt. Plus ändå för stämningen och de ensliga miljöerna.

anna_deckare05
Anna: Jag gillade Isvittring, ungefär från mitten och framåt. Då hade man fått koll på karaktärerna och de fick blomma ut mer. Jag som gillar deckare i kalla klimat hade gärna sett mer snö och iskyla i berättelsen. Det jag uppskattade med den andra halvan var att flera relationer blev gripande, miljön var ovanlig och det förekom flera annorlunda och spännande bikaraktärer. När jag lyssnat klart tänkte jag att det vore kul att få höra en fortsättning på serien!

majasprofilbeskrivning
Maja: Det var kul att lyssna till en deckare som överraskade och visade sig vara något helt annat än vad man väntat sig, och dessutom intressant att gräva i huruvida det kommer att komma en uppföljare. Efter lite detektivarbete kom vi fram till att det faktiskt verkar som om Vidarsdotter inom kort ska släppa ytterligare en bok.

isvittring_omdugillar

Isvittring – En ny spännande favorit?

Döden, döden, döden …

mikaela-bley-1-foto-michel-widenius
Foto: Michel Widenius

Mikaela Bley – aktuell med spänningsromanen Liv, den andra boken i serien om den egensinniga TV4-journalisten Ellen Tamm – en fristående fortsättning på Lycke som kom ut 2015. Serien om Ellen Tamm är nu såld till 11 länder.

Varför skriver jag deckare? Vad pågår i mitt huvud egentligen? Varför är jag så besatt av döden och mörka historier? Är det för att det är kommersiellt gångbart eller för att jag har egna mörka sidor som måste ut?

Jag har alltid hyst ett starkt intresse för mörka historier, brott och döden. När mina vänner tittade på Beverly Hills 90210, tittade jag på dokumentärer om brott. Och som vuxen läser jag hellre förundersökningar än bläddrar i glossiga magasin – varför? Jag bearbetar saker ur mitt förflutna och sådant som skrämmer mig. Jag skriver för att jag vill försöka förstå och hitta nyanser till det goda och det onda. Självklart skriver jag för att underhålla – men jag vill också väcka tankar och frågor. Jag ger inga svar, men hoppas att mina historier får dig att fundera, reflektera och känna.

Igenkänningsfaktorn i det vardagliga gör att du enkelt kan relatera till mina historier, även om du inte själv har upplevt just det som beskrivs. Och det vi kan relatera till, känner vi för. På många sätt är också det vi i någon mening kan begripa och känna igen så oerhört mycket mer skrämmande än fantasifoster och splatter. Närheten till det verkliga är påträngande. I Lycke gestaltas t ex detta av att en 8-årig flicka försvinner spå21637rlöst från allmän plats – något som förhoppningsvis har drabbat ytterst få som läser boken, men som varje förälder ändå kan relatera till. Blotta tanken väcker ett helt register av skräckkänslor till liv. Något händer med oss.

Familjen är central i mina historier. Alla har vi en familj, oavsett om vi tycker om den eller inte, så har den format oss. Hat och kärlek tangerar ofta varandra i en familj och det gör det så komplext och intressant att skriva om.

I både Lycke och Liv kommer du att misstänka i princip alla karaktärer vid något tillfälle och du vet aldrig vem du kan lita på. På ena sidan kanske du sympatiserar med en av karaktärerna för att på nästa sida kanske tycka illa om samma person. En slags hatkärlek uppstår och jag tror att du som läsare ofta kan identifiera dig med båda sidor. De är flerdimensionella och mänskliga. Precis som du och jag.

Jag läste någonstans att när Astrid Lindgren ringde till sina systrar inledde hon ofta med att rabbla döden tre gånger för att effektivt rensa bort det mörka – för att sedan bara kunna fokusera på det positiva under resten av samtalet. Jag fastnade för det. Kanske är det samma för m40574ig. Jag skriver och gräver ner mig i mörka historier för att sedan möta blicken med omgivningen och le.

Många frågar mig om jag och Ellen har mycket gemensamt. Det har vi. Mer än vad jag kanske hade tänkt mig när jag började skriva hennes historia. Vi är båda besatta av döden.

”Döden, döden, döden”, skrek Ellen och slog med händerna på ratten.

Ellen Tamm upprepar samma ord som Astrid Lindgren när hon försöker mota bort mörka minnen som tränger upp till ytan. Ellens förflutna påverkar henne dagligen i såväl arbetslivet som privatlivet. I Liv lämnar Ellen Tamm Stockholm för att åka till sitt föräldrahem i Sörmland. Hon kan inte längre fly från det förflutna och de mörka minnen som väcktes till liv när hon rapporterade om fallet Lycke i början av sommaren. Nu ska hon tillbaka till platsen där allt började, när hon var åtta år och hennes tvillingsyster dog. På vägen dit stannar hon för att tanka och får höra om en kvinna – Liv – som har hittats brutalt ihjälslagen. Ellen börjar nysta i den döda kvinnans öde och ju mer hon börjar gräva i vad som hänt, desto mer inser hon att småstadsidyllen rymmer mörka hemligheter och att det är mycket som inte är som det verkar. Inte minst när det gäller henne själv och systerns död.

Du behöver inte vara besatt av döden för att läsa eller lyssna på mina böcker. Men om du tycker om att känna, tänka och fängslas av spänning till sista sidan så ska du lyssna på eller läsa serien om Ellen Tamm.

Trevlig lyssning/läsning!
xoxo
//Mikaela Bley

Döden, döden, döden …