Mikael Ressem gästbloggar!

mikaelressem
Fotograf: Niclas Jonsson

Hej alla ljudbokslyssnare!

För några år sedan var tanken att skriva böcker och få de utgivna mest en dröm och något som förmodligen aldrig skulle hända. Idag är drömmarna verklighet och mina böcker om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström har blivit omåttligt populära. Att många frivilligt läser och lyssnar på det som jag har skrivit känns nästan overkligt och jag tror att författare överlag bör vara mer ödmjuka inför det faktum att det är läsarna som har makten över oss, inte tvärtom.

Erik Sandström är en man med fler bekymmer än de flesta men som ändå lyckas hålla ihop tillvaron på något obegripligt sätt. Tillsammans med ordningspolisen Patrik Andréasson och den minst sagt udda figuren Tomas Svensson hamnar de i olika mysterium och brottsfall.

Erik, Patrik och Tomas kompletterar varandra på ett sätt som gör att berättelserna nästan skriver sig själva och för varje gång som jag sätter den sista punkten i en berättelse byts det där intensiva berättardrivet mot en sorts sorgsen tomhet över att jag inte kommer att få träffa mina vänner på ett tag igen. Det kanske låter konstigt, och på ett sätt är det säkert det också. Men för mig blir skrivandet nästan maniskt, som en drog som det är svårt att vara utan och när allt till slut är över och jag är tvungen att lämna det jag har hållit på med i flera veckor, ibland månader, så är sorgen och uppgivenheten ett faktum.

Kanske är det för att jag tvingas tillbaka till en vardag som inte alls är lika spännande som den jag skriver om. Eller så är det bara så som livet måste vara, att det som är kul ibland måste brytas av med sånt som är trist. ”Annars vet man inte när det är julafton…” typ, och som min mormor alltid brukade svara på frågan om varför alla presenter var koncentrerade till den 24:e december och inte kunde delas ut lite mer sporadiskt över året.

Jag tycker särskilt mycket om karaktären Tomas som på något vis är en sorts symbol för att man får vara den man är. Och Tomas är den han är, och det är han oftast rätt nöjd med. Som person tror jag att han är rätt ensam i sin spartanskt inredda lägenhet i utkanterna av Gävle men det är en slags självvald ensamhet eftersom han någonstans har insett att den enda som förstår sig på honom är han själv. I sociala sammanhang är han så nära en katastrof som man kan komma men det kompenseras av ett intellekt och en slutledningsförmåga som är något utöver det normala. Tillsammans med Erik och Patrik så ger han en dynamik som är både underhållande och allvarsam.
mannen på bron
Snart släpps den 5:e delen med Erik Sandström i spetsen, ”Mannen på bron”. Det är en riktigt tät och obehagligt intensiv deckare moch börjar med en scen som utspelar sig på Staffansbron i centrala Gävle. En kille i 25-årsåldern tänker hoppa från broräcket och både Erik och Patrik har larmats dit. Erik i sin ambulans och Patrik i sin polisbil. Något oväntat dyker Tomas upp på platsen och helt plötsligt börjar det som kändes hyggligt kontrollerat att kännas som något helt annat. Själva historien kretsar kring Gävles hockeylag, doping, intriger och oklara dödsfall. För alla som läser och lyssnar på mina böcker kommer igenkänningen att vara hög och det som var bra i de andra böckerna är ännu bättre i den här, åtminstone om någon skulle fråga mig.

Spännande lyssning!

Med önskan om en trevlig, avkopplande och varm sommar.
Mikael Ressem

Mikael Ressem gästbloggar!

Bitten by Africa

P1030594
Stefan Sauk

Stefan Sauk är en av Storytels mest populära inläsare, han har läst in mängder av böcker i olika genrer – alltifrån Munken som sålde sin Ferrari till serien Avdelning Q av Jussi Adler Olsen.

När Storyside hittade böckerna om kriminaldetektiven Benny Griessel, skriven av den sydafrikanske författaren Deon Meyer, kändes Stefan som ett självklart val till inläsningen. Mycket för att han redan har en relation till Afrika och i synnerhet till Sydafrika. Han har bland annat importerat afrikanskt vin till Sverige, arrangerat safariresor i Tanzania tillsammans med en vän och tränat karate i Stellenbosch. Vad inte många vet är också att han har varit med och startat en skola i Kenya och har under åren skaffat sig många nära vänner i Sydafrika.

Stefan tog sig an projektet med hull och hår.
”Jag har nog aldrig lagt ned så mycket arbete på en inläsning tidigare” berättar han.

Hans engagemang sträckte sig utöver det vanliga, delar av ljudböckerna lästes in på plats i Kapstaden, i studion The Nutcase. Flera av hans sydafrikanska vänner engagerades för korrekt uttal, böckerna är fyllda av ord, platser och namn på afrikaans. Han mötte författaren i hans hemstad Stellenbosch – det blev en tre timmar lång lunch och början på en fantastisk vänskap.

P1030604
Stefan Sauk med författaren Deon Meyer.

Att Meyers böcker ger en bra bild av Kapstaden och området runtomkring kan Stefan bekräfta. Han säger också att det här författarskapet är väl värt att bekanta sig med. Meyer skildrar Griessels kamp mot alkoholismen både psykologiskt, insiktsfullt och verklighetstroget. Det är till råga på allt också otroligt spännande deckare som man inte kan lägga ifrån sig.
”Det här är riktigt bra böcker” avslutar han.

Alla böckerna om Benny Griessel är fristående och tre stycken finns redan nu att lyssna på hos Storytel! Tretton timmar, 7 dagar och Kobra – måstelyssning om du älskar deckare och Stefan Sauks inläsningar!

Skärmavbild 2017-06-01 kl. 06.00.50

Bitten by Africa

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Andreas Ek hos fotografen Bee Thalin, Värmdö
Fotograf: Bee Thalin

För drygt två år sedan satt jag (snarare halvlåg) i soffan framför teven. Barnen sov och min fru arbetade natt, och jag zappade mellan olika kanaler i brist på annat. Det var då jag bestämde mig för att faktiskt skriva en bok. Däremot hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag har en skruvad förkärlek till dystopier och handlingar med apokalyptiska inslag, så att min bok skulle hamna i den kategorin var ganska självklart. Jag fick plötsligt en scen i huvudet och jag började att skriva. Några dagar senare hade jag producerat ett antal sidor som min fru fick läsa med kritiska ögon (tro mig, hon kan vara kritisk). Hon tyckte om det jag hade skrivit och ville läsa mer. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta.

Tre månader senare var jag klar med mitt första utkast och jag anlitade en lektör som gav tummen upp och trodde att jag hade något på gång. Efter lite redigering skickade jag manuset till förlag och refuseringarna trillade in, men jag höll modet uppe och när en redaktör hörde av sig och ville ge ut Raseri, hoppade jag högt. Tyvärr visade det sig att de andra redaktörerna inte höll med. De trodde inte att min bok skulle nå ut till den stora delen läsare, vi har ju en förkärlek till deckare i vårt avlånga land. Eftersom jag arbetar som polis, tror de flesta att det är inom den genren jag har skrivit, men Raseri är så långt ifrån en deckare man kan komma…

Raseri handlar om ett virus som sprider sig som en löpeld och gör människor galna och aggressiva. Mitt i kaoset som följer, hamnar polisen Erik som måste ta sig till sin familj som befinner sig på annan ort. Under sin resa stöter han på motgångar, som gör att hans letande tar längre och längre tid. Ska han hinna fram i tid? Har hans familj klarat sig? Detta är frågor som Erik får brottas med. Parallellt får läsaren även följa Mona och hennes arbete på Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium P4 i Solna.

När jag fick ett definitivt nej från förlaget, bestämde jag mig för att ge ut boken själv och startade ett förlag. Jag tog kontakt med min lektör och anlitade henne i form av redaktör och jag bestämde mig för att hennes ord var lag. Att begreppet Kill your darlings skulle kännas som en käftsmäll, var jag inte beredd på. En sidostory skulle bort. Den tillförde ingenting. Istället skulle jag lyfta fram en karaktär (Mona), som i första utkastet dök upp först mot slutet av boken. Sagt och gjort. Stackars ”Max” som sidostoryn handlade om, förintandes ur handlingen med ett par knapptryck och nya kapitel började ta form.
0000057019
Parallellt med redigeringen kom allt runt omkring med formgivning, tryckning, distribution, omslag, korrekturläsning och marknadsföring. Som ensamföretagare blev det ett omfattande jobb och jag satt varenda lediga stund och gick igenom offerter, mailade tidningar, bokhandlare och letade upp distributionskanaler. Processen har varit lång men intressant, rolig och lärorik. Bokbranschen är speciell och det är svårt för en debutant att nå ut. Det är också svårt att få ett förlagskontrakt (uppskattningsvis får förlagen in flera tusen manus per år, och ger ut kanske två eller tre debutanter). De som lyckats med att få ett förlag på kroken, ska ge sig själva en extra klapp på axeln, för det är riktigt bra jobbat.

Raseri kom ut som inbunden i slutet av november 2016 och nu har första upplagan på nästan 1200 exemplar snart sålt slut. En andra upplaga finns i lager och när Word Audio Publishing hörde av sig och ville göra ljudbok av den, trodde jag knappt att det var sant. Nu är den här och för dig som vill lyssna på något riktigt spännande, borde Raseri vara ett självklart val. Om du vågar.

//Andreas
Eken Förlag

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Rolf Norrman
Fotograf: Emma Norrman

När du vaknar upp en dag och inser att trycket blivit för högt, att skrivbegäret till slut inte går att stå emot, vad gör du då? I en trygg vardag lunkar jobb och familj på, dagarna går med plikter och nöjen om vartannat. Du är nöjd med dina val, med fru och barn du älskar, ett jobb du trivs bra med. Tillvaron är stabil, utan något annat än i-landsproblem, möjliga att hantera inom varandets ramar. Du är lycklig.

Samtidigt. När du tittade bort, när du för ett ögonblick var ouppmärksam, gled ditt allokerade tidssaldo omärkligt över till andra sidan brytpunkten och framtiden är inte längre oändlig och oskriven, alternativen istället färre och mer realistiska. Din känsla av upplopp är påtaglig och insikten är obehaglig. Alltför oroande.

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Men. Genom tiden har du också byggt kunskap och insikt om livet, relationer och omvärld. Livet, och erfarenheten livet ger. Du inser att det är en ovärderlig tillgång som inte är till fullo exploaterad, som du inte använder till något annat än att smidigt navigera i arbete och privatliv. Så, varför inte göra något mer med den livserfarenheten? Varför inte förverkliga drömmen?

Första steget. Antingen gräver du ner dig i oändlig research och problematisering av processen till något ofattbart komplicerat och svårt, tar dig till en mörk plats där allt låser sig och inget blir gjort. Eller så tvingar du dig till att bara slå upp datorn, trycka fram ett tomt ark och sätta igång. Med lite ”hur svårt kan det va!” attityd.

Oavsett attityd, om jag insett hur svårt det kan vara hade jag kanske aldrig börjat. ”Thank God for the innocence of ignorance”. Men jävlar vad kul det var, att bygga sitt eget universum och befolka det med karaktärer som utifrån minsta infall uppförde sig absurt illa eller gudomligt vackert. Utan att klaga eller sätta sig på tvären, utan att ifrågasätta och hitta egna osanktionerade vägar.

Andra steget. Göra något vettigt av kraften och adrenalinet. Tygla monstret. Du sitter där med ett tomt papper och en obändig vilja att skriva, men ingen story. Suck … Men minns vad du alltid har hört. ”Skriv om det du kan”. Japp, så får det bli. Förutom att … managementkonsult låter sexigare än vad det är och att berätta om oändliga möten, komplicerade analyser och långa Powerpointpresentationer tråkar ut även den mest lojala hustru, för att inte tala om potentiella läsare. Alternativet dör innan det ens övervägs seriöst.

Men. Vad är det jag egentligen ska exploatera? Vad är det för tillgång jag har? Just det, livserfarenhet. Och närmare bestämt hur människor agerar och reagerar. Hur de kämpar för att vinna, ibland till vilket pris som helst. Hur de stöter vassa, blanka knivar i varandras ryggar för att vinna patetiska fördelar som på lång sikt gör varken till eller från. Utan tanke på moral och etik.
0000055093
Tredje steget. Att förvandla människans natur och samhällets inbyggda mekanismer av självdestruktion till en spännande story om hämnd och svek. En historia om hur den lilla människan råkar i kläm när mäktiga män går över lik för att nå sina mål, hur vanliga människor bara blir brickor i spelet när männen inte skyr några medel. Kryddat med en journalists envisa efterforskningar och en ensam människas fixering vid hämnd. Ovanpå det, ett mord. Hur en kropp som hittas i Stora Hamnkanalen i Göteborg till slut även leder polisens undersökningar mot näringslivets topp …

Men också att skriva tillräckligt bra, hitta ton och rytm i en text som inte skäms för sig, som andra kan njuta av och sjunka ner i. Hantverket. Så mycket hantverk. Så mycket som kan gå fel, få texten att kantra, slå ut rytmen och göra texten oläsbar. Onjutbar.

Fjärde steget. Så mycket att lära, så lite tid.

//Rolf Norrman

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

En hyllning till min far

jansson_anna_29
Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Om polisen skulle ta min dator i beslag och se vilka ord jag googlat på och vilka sidor jag besökt skulle de troligen starta en förundersökning. Vapen. Medeltida tortyrmetoder. Hur fort en kropp förintas i osläckt kalk där bara ädelmetaller består som guldfyllningar i tänder. Och ändå är det bara skrivbordsdelen av den research som i slutändan blir en bok om kriminalinspektör Maria Wern.

För att boken ska bli levande måste jag skriva så att läsaren tycker sig vara på plats där det händer. Då är det en fördel om jag själv med alla sinnen upplevt det jag vill beskriva. Min pappa hade tills nyligen en egen bunker från andra världskriget. Den var dold inuti en fiskebod för att inte kunna upptäckas från luften. Skottgluggarna som skulle ha släppt in ljus var förspikade. I den bunkern har jag suttit och låtit gråsuggorna klättra på mig i mörkret för att få en känsla av instängdhet och fuktig kyla. Det rasslande ljudet jag hörde kunde vara vinden i fjolårsgräset eller råttor. Lukten av ruttnande fiskrens gav också en viss atmosfär och ett lätt illamående.

Samma känsla låter jag Sofi få när hon hålls fången efter att ha kidnappats från sandstranden i Åminne en tidig augustimorgon. Sofi är gravid. Jag har provat på det också. Tre gånger. Men då visste jag inte att det var research för nästa bok om Maria Wern; ”Det du inte vet”, som tar sin början hos en barnmorska på mödravården i Visby.

Den bästa researchen är den man själv upplevt. Händelser knutna till starka känslor. I boken beskriver jag ett fint far-dotterförhållande. En far som lyfter och hjälper sin dotter att bli en stark och modig person. Det är så jag minns min egen far som gick bort i maj i fjol och som hela tiden hjälpte mig med tankar kring mitt manus. I boken låter jag kommissarie Hartman söka efter sin dotter med samma förtvivlade ursinne som min far skulle visat om det varit jag som försvunnit.

Den här boken är därför en hyllning till min far, den store historieberättaren. I hans välvilja fick jag växa upp och pröva mina förmågor, hela tiden med en känsla av att ingenting var omöjligt och att något roligt och spännande väntade mej alldeles bakom hörnet.

//Anna Jansson

detduintevet_annajansson_blogginlagg

 

En hyllning till min far

”Alltid ett uns av sanning i bakgrunden”

IMG_2484
Fotograf: Eva Lindberg

Det var en stekhet sommardag i mitten av juli. Jag hade ett sommarvik på Vimmerby Tidnings lokalredaktion i Hultsfred och skulle bevaka en auktion på ett torp som låg ensligt beläget i skogen. Allt skulle säljas. Bohag, hus och inventarier. Jag körde min rostiga Honda Accord på en dammig grusväg, parkerade på ett litet gärde och följde lämmeltåget som gick fram till torpet. Soffor, bord, mopeder och gamla tärkistor stod uppställda i trädgården och auktionsroparen var redan i full gång. Första, andra, tredje och pang med klubban så var en låda med skrot såld för 10 kronor. Jag trängde mig genom folkmassan som samlats runt auktionsropare och gick in genom dörren till torpet. Där stod redan några nyfikna besökare och stirrade ner på en stor svart fläck på golvet.
– Det var här han sköt honom, sa en gubbe med keps. Och sedan sparade han blodfläcken för att avskräcka andra inbrottstjuvar.
De övriga i den lilla skaran nickade allvarligt. Historien om gubben som sköt inbrottstjuven i farstun var något av en legend. Det fanns också kulhål efter hagelskottet i frysboxen som stod i ett hörn i farstun. Rubriken på min artikel som jag sedan skrev för Vimmerby tidning blev den något fyndiga ”Lindor Sjöö sålde sig dyrt”. Många år senare blev verklighetens Lindor inspirationskälla till Eskil Berg som förekommer i min första deckare ”Den som dödar”. Jag kunde inte låta bli att fundera över den där gubben i torpet. Vem var han? Vad ruvade han på för hemligheter? Tänk om han varit med om något i sitt förflutna som gjorde honom så misstänksam och avvisande.
0000055241
När jag skriver mina historier finns det alltid någon verklig historia i bakgrunden. Jag kanske förvränger och skruvar till berättelsen några varv för att göra den till en läsvärd och spännande bok men det finns alltid ett uns av sanning i bakgrunden. Jag vill också ha verkliga historiska kopplingar till fallen som jag kastar över mina karaktärer i böckerna.

När jag själv läser deckare så väljer jag nästan uteslutande utländska författare. De får gärna utspela sig i miljöer som jag inte känner igen som Yttre Hebriderna, Paris eller Island av författare som Peter May, Anne Cleeves, Fred Vargas och Yrsa Sigurdadottir. Det är nästan en egen genre inom kriminallitteraturen där miljön och omgivningarna bildar en extra karaktär i manuset. Jag vill att mina böcker ska bygga på samma princip. Men istället för torvmossar och karga klippor är det djupa skogar, sjöar och ensliga torp som fyller sidorna. Jag vill bygga upp en stämning av contry noir.

Huvudkaraktären i mina deckare är kriminalkommissarie Louise Hård . I de olika delarna som nu finns att lyssna på som ljudböcker ställs hon och hennes kollegor på polisstationen i Hultsfred inför flera svåra fall med brutala gärningsmän som härjar i de småländska skogsbygderna.

De tre deckarna ”Den som dödar”, ”Var inte rädd” och ”Hämnden är min” har lite olika karaktär och upplägg med hänsyn till ämne. Om en inte passar dig kan det vara värt att testa nästa. Jag tycker om att starta historien i det enkla och stillsamma för att sedan skruva upp tempot mer och mer.

Jag hoppas du ska gilla mina deckare om Louise Hård och hennes kollegor i Hultsfred.
Mycket nöje.

//Samuel Karlsson

”Alltid ett uns av sanning i bakgrunden”

Deckare i småländsk miljö!

IMG_4603
Foto: Privat

Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!

Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.

Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
0000057387
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.

Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.

//Finn Bergstrand

Deckare i småländsk miljö!