Denise Rudberg gästbloggar!

image1(10)
Foto: Privat

Jag borde inte börja denna text med att skryta. Ändå kan jag inte låta bli. För snart trettio år sedan lärde jag känna två tjejer som kom att bli mina bundsförvanter. Under hela min tonårstid och vidare in i vuxenlivet har vi följts åt.

Vi har inte särskilt många likheter, olikheterna är desto tydligare. Vi har inte alltid varit snälla mot varandra, tvärtom. Men vi har alltid haft varandra.

Mitt författarskap har sedan starten år 2000 med Väninnan präglats av just vänskap. Kärlek och passion kommer och går, vännerna består. Möjligen en klyscha, men ändå min sanning.

För tre år sedan kom idén till Sthlm Queens upp. Som vanligt utförde jag någon enahanda syssla medan filmen plötsligt spelades upp. Men till skillnad från andra historier jag valt att skildra, så kände jag tydligt igen den här historien, var den kanske ett minne? Mycket utspelades runt mitt köksbord i min första lägenhet. Jag började förstå att det var dags att gräva i tiden som formade mig till den jag är idag. Hur det faktiskt kom sig att jag till slut blev författare.

Disa är ett smeknamn för Denise. Jag är inte Disa, men hon har drag av mig. Ganska många drag. Kanske till och med en rättvis avbild av den jag var nä36410r jag var tjugotvå år gammal. Kanske är Simone och Mercedes tydliga litterära avbilder av mina två vänner. Att skriva är att skapa historier. Mer eller mindre sanna. Eftersom de är sprungna ur mitt huvud är det ibland svårt att avgöra, ibland inte särskilt intressant.

Sthlm Queens är en berättelse om Disa, Simone och Mercedes. Det är galna nätter på stan som aldrig tycka ta slut. Hemmafester. Frukostar och promenader med evighetslånga samtal. Tre unga kvinnor som står och vacklar inför insikten att de är vuxna med eget ansvar. Utan rustning för att klara striden. Jag önskar att jag kunde vara där tillsammans med dem. Inte för att återuppleva tiden som galen tjugotvååring, utan för att kunna krama dem. Hålla om dem länge. Stryka dem över håret och viska att allt kommer att bli bra till slut. För det blev det.

//Denise Rudberg

Denise Rudberg gästbloggar!

Denise Rudberg gästbloggar om författarkollegan Anna Jansson

Denise-Rudberg_
Copyright/fotograf: Natanael Johansson

Ikväll är det Anna Janssons tur. Sjuksköterskan som blev författare under livets dessert (alltså efter att hon fyllt fyrtio) och skildrar sin barndoms Gotland med hjältinnan Maria Wern i spetsen. Vem sjutton är Anna Jansson? Frågan ställde även jag mig innan vi slussades iväg till Värmland. Visst hade jag läst hennes böcker och jag kände till att hon var sjuksköterska, men sedan var det stopp. Under vår vecka tillsammans i Värmland fick jag verkligen lära känna henne.

Anna Jansson kan onekligen konsten att överraska, och hon har en oerhört intressant och innehållsrik livshistoria. Hon guidade oss genom den gotländska barndomen och berättade om hur hon blev änka redan i fyrtioårsåldern. Anna fann sig stå ensam i världen med tre barn att fostra. Hur fasen gör man det? Hur orkar man ta sig vidare?

Under inspelningarna insåg jag raskt att det var Anna man skulle hålla i handen. Den trygga människan visade sig inte bara ha mental råstyrka, utan även en fysisk kapacitet som skulle välta vilken sketen gladiator som helst. Kvinnan är ett fysiskt unikum! Ni lär få se ett antal prov på det “– vad sägs om till exempel rumpkubb och rövkrok?

Jag ser fram emot kvällens program, bland annat för att bli påmind om vad som verkligen drev oss att sätta oss framför kamerorna och prata ut. Jag tror att vi kommer att komma ett steg närmare svaret på det redan ikväll “…

Denise Rudberg gästbloggar om författarkollegan Anna Jansson

Denise Rudberg gästbloggar inför kvällens SVT-premiär Deckarna!

Denise Rudberg“– Är du helt galen? Menar du på allvar att du överväger att ställa upp i det där programmet?

Kommentarerna jag fick när det blev klart att jag skulle vara med i SVT:s satsning Deckarna var av olika slag. Men alla undrade hur jag resonerade “– hur avslöjande skulle man våga vara? Vilja vara?

Veckorna innan vi slussades bort till Värmlands urskog var vidriga. Jag tvivlade på mitt beslut, ifrågasatte det jag föresatt mig. Men hur mycket jag än oroade mig över hur det skulle gå så visste jag en sak “– det fanns ingen återvändo.

När jag träffade de andra författarna på Centralen insåg jag ganska snabbt att vi alla delade samma ängslan.

Inspelningarna drog igång direkt när vi klev av tåget. En minibuss skulle transportera oss den allra sista biten och redan där drog det igång. Snacket. Och nu kommer ni säkert tycka att jag är hur lökig som helst, men det viktigaste av allt: GEMENSKAPEN.

Jag kan ärligt säga att de fem personer som jag fick förmånen att lära känna under inspelningsveckan för alltid kommer att ha en väldigt viktig plats i mitt liv. Det vi delade och kom att samtala om var omöjligt att inte drabbas av.

Om så bara ett uns av detta förmedlas i rutan så är jag övertygad om att det kommer att bli något alldeles extra. Inte för att vi pratade om världsomvälvande upptäckter eller för enastående argumentation, utan för att vi pratade om det där lilla sköra. Saker som vi alla bär inom oss. Händelser som kommit att forma oss. Det som kallas livet. Det som ibland kan göra så svidande ont och vara så smärtsamt och samtidigt så fantastiskt.

Sedan hade vi helt galet roligt. Också. Nu kör vi, kolla för sjutton!

/Denise

Denise Rudberg gästbloggar inför kvällens SVT-premiär Deckarna!