Båt 370 – Döden på Medelhavet

bild_bat370.png
Foto: Privat

Vår bok berättar historien om vad som hände med 53 människor på flykt över Medelhavet, men fastän den är sann så gör bokformen den nästan overklig. Vi valde att berätta den ur Annahs ögon, inte skala bort känslorna och spänningen. Inte ens när det kom till spänningen mellan oss, det som nästan slet oss itu. Nu när man hör någon läsa upp orden vi skrivit blir de verkligare. Precis som förhörsprotokollen hjälper den till att bekräfta och föra vidare utan att vi behöver gå igenom det igen.

Jag sätter på mig VR-glasögonen. HDMI-kablarna är i vägen och kardborrebandet fastnar alltid i håret, men jag har lärt mig hur jag snabbt ska få på det ändå. Rift-headsetet är lite framtungt men jag fixar jämnvikt genom att tilta huvudet lite bakåt när jag sätter mig. Några sekunder senare är jag tillbaka på stranden i Dikili igen. Jag vrider huvudet och kan se vägen jag just gått över. Samma väg som Lamis, hennes mamma och alla andra skyndade över till båten som visade sig heta ”370”. Samma väg som vi åkte fram och tillbaka när vi letade efter båtar, smugglare och svar. Men då var det för sent. Vi kom försent.

Jag fortsätter mot staden längs med kustlinjen. Ser hotellen vi gömde oss på. Ser militärpolisens byggnadskomplex, och jag vet att det finns ett USB-minne där. Bilder tagna med hänsynslös blixt som visar facit av EUs flyktingpolitik. Facit när beväpnade smugglare är de enda som kan ta dig från krig och förföljelse. Facit när ingen ville hjälpa människorna i Båt 370. Jag ser de döda framför mig som en slags lins av ofrivillig virtuell verklighet i glasögonen.
0000061938
Framför kustbevakningen stannar jag. Jag zoomar maximalt, Googles bilder är ändå hyfsat högupplösta. Jag ser något jag inte sett förut, en person går precis ombord på en av kustbevakningens båtar. Är det han som tog våra pass? Omöjligt att se. Jag vänder mig om och precis som när vi flydde genom grindarna så tar jag höger mot Bademli och den slingriga bakvägen mot Izmir. Om jag rör en av mina nya handkontroller i luften, så lyfter jag och flyger snabbt de tolv milen till flygplatsen. I den verkliga verkligheten var det de längsta mil jag åkt.

Det svarta skumgummit där headsetet möter pannan är fuktigt av min svett när jag tar av mig det. Frustrationen, minnena, allt det ouppklarade är ju där även om det genereras på en server i Kalifornien. Jag tittar ut över Östersjön från sovrumsfönstret. Havet där jag drog barnen i gummiring efter utombordaren kommer aldrig betyda samma sak igen. Ingen som lär känna människorna i vår bok kan se på världen på samma sätt. Vi skrev boken för att andra måste se och höra, och hade vi kunnat hade vi filmat allt för VR-glasögon. Flyktingarna som drunknade den där natten vi var där, deras anhöriga och vänner – alla är värda att inte bli glömda. Verkligheten är inte alltid vacker, men den förtjänar att mötas.

//Mattias Beijmo

Båt 370 – Döden på Medelhavet