Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

Gästbloggsinlägg av Anna Winberg!

Anna W
Foto: Ellen Carlsson Axberg

En vinter för två år sedan gick jag genom Vasaparken med en gallskrikande liten bebis i en sunkig, ful, röd vagn. Strumpbyxorna kasade ner precis hela tiden och jag svettades fast det var snöblandat regn och iskallt ute. Jag var extremt kaffesugen, men hann inte smita in på Fabrique och köpa mig en lyxig latte innan första mötet med föräldragruppen på BVC. Där någonstans föddes idéen till min roman Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan, som handlar om den absurda och många gånger skrattretande verklighet man befinner sig i när man precis har fått sin första bebis. Om att längta ut och bort, att vilja dricka vin och dansa, gå och träna – bara för att längta hem igen precis när man kommit utanför dörren. Boken handlar om tre tjejer, Emma, Shirin och Dolly, som egentligen är ganska olika, men som finner varandra där i BVCs gamla soffa och kommer på att de har mer gemensamt än de först trodde.

Själv har jag sedan den där dagen för två år sedan hunnit flytta från Vasastan och landat i en helt annan miljö, nämligen på landet i byn Lerkaka på Öland. Och nu ligger det en ny liten bebis i vagnen, som trivs betydligt bättre än sin storebror med att ligga nerbäddad och rullas runt. Dock är det mycket i småbarnslivet som är sig likt, och jag upptäcker fler och fler komiska situationer varje dag. Så det finns gott om material för en uppföljare, som jag just nu sitter och klurar på. Inte helt oväntat kommer karaktären Emma att flytta till landet och inse att renovering av ett gammalt hus inte alltid är en dans på rosor.

Det känns nästan surrealistiskt att min bok nu släpps som ljudbok, inte minst eftersom 30975nästan alla jag känner i princip helt gått över till att främst lyssna på ljudböcker, framförallt småbarnsföräldrar som vill få sig en god bok till livs, eftersom de fungerar väldigt bra i kombination med just barnvagnspromenader. Själv är jag ingen stor ljudbokslyssnare, jag har faktiskt bara lyssnat på en enda ljudbok i hela mitt trettiotvååriga liv. Det var en skoluppgift i nionde klass – jag minns att jag valde En yxa i nacken av Hans Alfredson, där han själv läst in boken. För att ni ska förstå hur länge sedan detta var så kan jag meddela att berättelsen kom i form av fyra kassetter (!). Dock minns jag fortfarande hans röst, och att boken faktiskt var riktigt bra. Så det där med ljudböcker kanske är något för mig trots allt. Undrar om jag vågar lyssna på min egen bok – eller om det bara skulle kännas konstigt. Roligt är det i alla fall att den finns i det här formatet, och jag hoppas att den ska nå många lyssnare, inte minst barnvagnspromenerande nyblivna föräldrar, som jag hoppas känner igen sig lite extra mycket.

//Anna Winberg
Läs mer om mig på www.annawinberg.com, eller följ mig på instagram: a_winberg

Gästbloggsinlägg av Anna Winberg!

Vi ses på trekaffet hos Anna-Lisa!

SIgneringsaffisch
Foto: Staffan Huss

Det pinglar till när butiksdörren öppnas. Vänner och grannar trillar in en efter en, hejar glatt på varandra och väljer ut varsin kaffekopp från hyllan med retroporslin. De sjunker ner i 60-talssoffan eller på de pinnstolar som är till salu för tillfället. När butikens ägarinna ställer fram dagens fikabröd, en radiokaka eller kanske en rulltårta, är småpratet redan igång.

Det är trekaffe hos Anna-Lisa. En scen som återkommer i mina böcker och som alltid leder handlingen framåt. Här berättas nyheter, här avslöjas hemligheter, här har några av bokens personer blivit förälskade.

Någon har sagt att bra feelgood kännetecknas av att man som läsare själv vill vara med i boken. Bli kompis med romanens människor. Vara en i gänget. Dela myset.

Och det är just här, vid trekaffet, som mina läsare vill hoppa in i handlingen och vara med. Alla förstår att Anna-Lisa inte finns på riktigt, att hon är en romanfigur. Men de drömmer ändå om att få vara med om dagens mysigaste stund.

Jag har fått frågan flera gånger:
”Kan du inte öppna den där retrobutiken själv, så att man kan få komma och dricka trekaffe? Snälla …?”

De är inte helt fel ute (det är förstås aldrig mina läsare). För den första romanen i 30665Anna-Lisa-serien, Anna-Lisas Antik, kom faktiskt till när jag själv gick och drömde om att öppna en butik med gamla saker. Men istället skrev jag en roman och lät Anna-Lisa förverkliga min dröm.

I uppföljaren Flickorna i speceriaffären, som nu kommer som ljudbok, fortsätter förstås vännerna i Söderberga att samlas hos Anna-Lisa på eftermiddagarna.

Och visst kan du och jag vara med. Fixa en termos med kaffe eller te och lägg upp litet gott fikabröd innan du slår dig ner i soffhörnan och börjar lyssna.

Så ses vi där, på trekaffet hos Anna-Lisa!
//Eli Åhman Owetz

Vi ses på trekaffet hos Anna-Lisa!