Vad gör en ung pojke till mördande torped?

DSC_4218 beskuren(1)
Foto: Nina Thomson

Något som fascinerar mig är hur saker som händer oss som barn påverkar oss hela livet, oavsett om man begår brott eller inte. När det blev dags att skriva Springpojken, uppföljaren till Ensamfjäril, ville jag grotta vidare i problematiken som kan finnas kring unga män som växer upp utan en positiv manlig förebild, något som stämmer överens på min huvudkaraktär kriminalinspektör Johan Rokka. Rokka är en komplex person; utåt sett är han fysiskt stor, bullrig, vulgär och säger precis vad han tycker och tänker. Men inom honom pågår en ständig kamp med det förflutna; han har i sitt tidigare liv befunnit sig i den kriminella gråzonen, i jakt på bekräftelse och gemenskap. Något han försöker glömma och gömma för sina kolleger.

Under min research fördjupade jag mig i fenomenet Springpojkar – unga killar som rekryteras in i kriminella nätverk och utnyttjas i jakten på bekräftelse och gemenskap, något de inte hittat på något annat ställe i skolan eller hemma. De får uppdrag av äldre kriminella, t ex flytta vapen, förvara droger, hämta/lämna pengar och utnyttjas eftersom de inte riskerar samma straff då de är yngre. De lockas in i nätverken med löften om pengar, status och tjejer. Men verkligheten är smutsig och mörk, ofta är de bara i början på en lång kriminell karriär som kan sluta på värsta tänkbara sätt.

Det är utmanande att skriva trovärdigt om organiserad brottslighet, speciellt när ens enda erfarenheten kommer från andra böcker och filmer om ämnet. För att få en så komplett bild som möjligt av temat intervjuade jag personer som befunnit sig på bå36997da sidor av lagen. Jag träffade män som ingått i grovt kriminella nätverk och diskuterade om vad som fick dem att hamna där. Vilka drivkrafter är det som styr och vilken psykologi används vid rekryteringen? För hur blir man en torped som inte tvekar att döda, varför är man beredd att begå narkotikabrott som ger mer än ett decennium i fängelse? Männen berättade också hur de kämpat och vad som krävdes för att de skulle ta sig ur sina destruktiva liv och hur man kan hjälpa unga kriminella män. Jag intervjuade även kriminalvårdare som arbetat på anstalter för Sveriges grövsta brottslingar, en psykiater som arbetar med unga kriminella och en polis som jobbar på ungdomsrånkommissionen i ett Stockholmsdistrikt. Alla jag träffat under researchperioden är ense om att bekräftelse och gemenskap är oerhört starka drivkrafter och närvaron av en positiv manlig förebild minskar risken för att unga män blir kriminella.

Polisen jag träffade berättade en oerhört stark historia om en ung pojke som han följde under flera år, hur han stöttade honom, hur han var den ende som kunde närma sig pojken utan att ta till våld – genom att visa sig utan uniform och inte använda handfängsel. De utvecklade en märklig ömsesidig respekt för varandra. Polisen var sedan den som fick lämna dödsbudet till familjen när pojken tragiskt sköts ihjäl i en gänguppgörelse, bara sexton år gammal. Jag berördes enormt av storyn och i Springpojken är min karaktär Eddie inspirerad av den. Hoppas ni kommer gilla berättelsen och karaktärerna lika mycket som jag 🙂

Önskar er en spännande stund
//Gabriella Ullberg Westin

Vad gör en ung pojke till mördande torped?

Gästbloggsinlägg av Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund
Foto: Niklas Herrström

Ett av de allra vanligaste råden man får som aspirerande författare är att man ska gräva där man står. Det betyder att man ska välja att skriva om något som ligger nära en själv. Om något självupplevt till exempel, eller om en miljö man känner väl till. Anledningen är att det anses vara lättare att skriva om något man redan känner till, att det gör texten bättre och att sannolikheten att det faktiskt blir en bok ökar.

Jag gjorde precis tvärtom. Jag valde att skriva om en kultur jag knappt visste någonting om och en miljö som ligger 180 mil bort och som jag aldrig besökt. Låter det ambitiöst? Utmanande? Eller kanske rentav korkat?

Min bok Middagsmörker, som läses in av Sonja Lindblom, inleds när 16-åriga Áili landar på Kirunas flygplats. Hennes pappa har precis dött i cancer och hon har tvingats flytta från Skåne till Lappland för att bo med sin samiska morfar som hon aldrig har träffat innan. Även om Áili är halvsame har hon aldrig känt sig samisk och hon känner sig felplacerad i samebyn där det är kallt, mörkt och fokus på renskötsel. Hon längtar tills hon är 18 och kan göra som hon vill men det är en längtan som snart distraheras. För det börjar hända konstiga saker med Áili, saker som först får henne att tro att hon är galen men som snart visar sig ha med hennes samiska arv att göra. För Áili är same, mer same än någon hade kunnat tro, och hon behöver all sin samiskhet för att kunna skydda Sápmi mot en ålderdomlig ondska. 38722

Från början var det inte alls meningen att jag skulle skriva en roman om samer. Jag arbetade med en helt annan romanidé där jag hade en liten samisk bihistoria och började därför göra research. Det var då jag insåg två saker. Det ena var hur spännande den samiska kulturen och mytologin är. Den andra var hur pinsamt lite jag visste om samer.

Jag kan inte minnas att jag fick lära mig något alls om samer när jag gick i skolan. Som skåning går det inte heller att förlita sig på dagspressen som informationskälla, det är långt mellan den skånska slätten och Sápmi och andra nyheter prioriteras. Jag läste någonstans ett påstående att vi svenskar vet mer om andra urfolk än vi gör om samer och jag tror tyvärr att det stämmer. Varför det är så kan jag inte svara på men jag hoppas av hela mitt hjärta att det är något som kan förändras framöver. Samerna är trots allt Sveriges urbefolkning och deras kultur och historia är sammanflätad med vår på ett sätt som inte alltid visar Sverige från sin bästa sida. Det bästa vi kan göra att känna till det och se till att historiens felgärningar inte upprepas.

Trevlig lyssning!

// Charlotte Cederlund

Gästbloggsinlägg av Charlotte Cederlund

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

Ljudboken och jag

236460
Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Alltihop är Tomas Bolmes fel.

Det var han som någon gång sent sjuttiotal fick mig hooked på ljudböcker. Jag har fortfarande kvar en nästan sönderlyssnad kassettversion av ”Plan 714 till Sydney” som jag inte vågar spela av rädsla för att det sköra bruna lilla bandet ska brista.

Nu kommer säkert vän av ordning att hävda att inspelningar av serieböcker med ljudeffekter och många olika röstskådespelare inte är detsamma som riktiga ljudböcker, men lugn det finns ett samband. Efter Tintin fortsatte jag med riktiga talböcker.

Nu tittar VAO fram igen och säger att det faktiskt heter ljudböcker och att talböcker är något helt annat. De var platta orangea lådor med sex kassetter i varje och med brailleskrift på framsidan som biblioteken ENDAST lånade ut till synskadade, vilket är alldeles rätt. Här följer alltså ett erkännande.

Jag utnyttjade skamlöst det faktum att min mamma arbetade på ett bibliotek till att låna hem talböcker. Och när jag ändå golar ut familjen kan jag lika gärna göra det ordentligt. Syrran var lika medskyldig som jag.

Vi hade en gammal bandare i bilen och på familjens skidresor turades vi om att sitta trettio minuter i taget med sjuttiotalslurarna på. (att lyssna på samma bok genom högtalaren var inte att tänka på). Det hann genom åren bli många knastertorra inläsningar av Agatha Christie (som tydligen någon talboksförläggare hade ett extra gott öga till), Maria Gripe och Alistair McLean.

Under åren som ung vuxen var jag i huvudsak avtänd från både tal- och ljudböcker. Någon enstaka kassettbok hann det säkert bli, men bara vid festliga tillfällen. Det riktiga återfallet kom inte förrän jag började resa i jobbet och skaffade mig en Ipod (för er ungdomar är det en Iphone som inte går att ringa, texta eller instagramma med) och återupptäckte talbokens moderna efterträdare – ljudboken.

Sedan flera år kör familjen numera Storytel, vi använder appen flitigt och två fjärdedelar av familjen är mycket trötta på pappas gubbmumlande om hur bra de har det som bara behöver dutta ett par gånger på sina telefoner för att få tillgång till tusentals titlar inlästa av några av de allra bästa röstskådespelarna och detta utan att behöva snegla över axeln efter mr Bookman – Library detective. (Obs! Seinfeldreferens)

För mig funkar ljudböcker bäst när min hjärna är lite lagom sysselsatt. När jag var liten var det legobyggen eller den där monotona bilbaksätesresan som gällde. Idag lyssnar jag från förarsätet i bilen eller när jag tvingas till någon hus- eller trädgårdssyssla. Jag har utvecklat en hybridteknik där jag läser en bok inne på soffan och sedan växlar över till att lyssna på ljudboken då jag motvilligt tvingas därifrån.

Jag provade faktiskt att själv läsa in ett kapitel ur Geim och trots att det är min berättelse och jag är hyfsat verbal visade det sig vara mycket svårare än jag trott. Jag är därför mycket glad att mina böcker är i goda händer. Mattias Linderoth gör ett strålande jobb med Geim-trilogin och Magnus Roosman (MemoRandom) och Jonas Malmsjö (UltiMatum) fortsätter att hålla fanan mycket högt.

Att höra sin egen bok som ljudbok är en märklig upplevelse. Trots att jag kan berättelsen utan och innan dras jag med av stämningen och inläsarens skicklighet och kommer på mig själv med att få lite kaninpuls. Många författare vittnar om att deras berättelser får eget liv när de väl kommer ut i bokform, och aldrig blir det så påtagligt som då man lyssnar på ljudboken. Man är inte längre författaren som ängsligt scannar den tryckta texten efter felaktigheter eller upprepningar, utan bara en lyssnare som vågar låta sig fångas av berättelsen.

Ibland, om ljudboken jag lyssnar på är riktigt bra, blir jag sittande kvar i bilen ute i carporten. Tittar jag då lite hastigt i backspegeln tycker jag mig skymta en rödhårig liten påg som lyckligt plockar med sitt lego på heltäckningsmattan i sitt sjuttiotalsrum medan Plan 714 lyfter i riktning mot Sydney i hans hörlurar. Tänk om han hade vetat att hans egna ord på liknande sätt skulle sväva ut ur tusentals lurar och högtalare.

Jag är rätt säker på att han hade gillat det.

//Anders de la Motte

 

Ljudboken och jag

Ann Rosman Gästbloggar!

Fotograf: Anna Rehnberg
Fotograf: Anna Rehnberg

Bakom välhållna husfasader och vacker snickarglädje döljer sig gamla historier

Jag är mitt i skrivandet av bok 6 när det tar stopp. Det är så ibland “– alltid lika frustrerande. Då går jag upp till kommendant Eiwe Svanberg på Carlstens fästning, lånar nycklar som vilar tungt i handen, och ger mig in i gamla gångar och fängelsehålor. Portarna kärvar och knarrar när jag öppnar dem, släpper ur minnen och historier som kanske borde ha förblivit inlåsta och jag drabbas av den där känslan “– att jag inte är ensam. På ett både läskigt och fascinerande sätt.

En ö mitt i det salta västerhavet. En stad grundad på 1200-talet som trots sin litenhet har lager på lager av historia och historier. En skattkista för mig som författare. Marstrand är min kärlekshistoria och hittills har det blivit fem böcker.

Jag har seglat varje sommar sedan jag föddes. Från de nordliga Kosteröarna gick vi söderut. Ankrade i vikar, förtöjde vid tjärdoftande bryggor och köpte skaldjur direkt av fiskarna. Pappa pratade med de äldre kustborna vars breda dialekter jag hade svårt att förstå. Men pappa återberättade för mig. Om de hårda levnadsvillkoren, om fisket, arbetet i stenbrotten, fynden från gamla skeppsbrott och folket ute på fyrarna. Just fyrarna var något speciellt, att följa deras blinkande ljus under nattseglingar och min debutbok Fyrmästarens dotter utspelar sig på Pater Noster fyrplats. Därför var det med viss ironi det visade sig att mitt släktband till Marstrand är genom sjörövaren Daniel Jacobsson, en man som med glädje tände falskfyrar på klipporna, slog ihjäl sjöfarare, och dog så sent som 1854. En samvetslös man, en bärsärk känd som “”den västra kustens jätte“”, som jag skrivit om i boken Porto Francos väktare, utan att då ha en aning om vårt släktskap. Tillfälligheter? Ibland undrar jag när jag passerar hans vik i vår snipa.

Genom sneda grindstolpar, övervuxna husgrunder och prästens snirkliga handstil i arkiven följer jag dem som levt och verkat här. Och funderar jag på hur jag ska kunna förmedla allt vidare till dig som läsare. Hembygdsföreningen har bilder av människor vars namn sedan länge står ristade och mossbevuxna på kyrkogården. Ändå undrar jag om de verkligen lämnat ön.
Det finns minnen gömda i murbruket på Carlstens fästning. Lägger du örat nära murarna kan du höra adelsdamen Metta Fock, Carlstens enda kvinnliga fånge, viska om Mercurium och om vem som var skyldig till giftmorden på hennes familj.

Fem böcker och nu ska Karin Adler vidare, mot nya äventyr. Jag är i full gång, med planerad utgivning maj 2016. Mitt i skrivarbetet får jag extra energi av att höra att böckerna uppskattas på Storytel. Kanske springer man extra snabbt när man lyssnar på Porto Francos väktare och ser sjörövarna kliva iland. Har de sett dig i dina svarta löparbyxor och neonfärgade skor? För i så fall är det bäst att lägga benen på ryggen.

Kom, gör mig sällskap via lurarna. Genom gångarna på Carlstens fästning, över klipporna med västanvinden i ditt hår och in i gränderna. Avsluta med ett bad i havet. Sätt dig sedan på en varm klippa och se solen gå ner vid horisonten. För botemedlet för allt är just saltvatten “– svett, tårar eller havet.

Glada hälsningar från Marstrand, Ann Rosman

Ann Rosman Gästbloggar!