Ewa Klingberg gästbloggar!

EwaKlingberg2016
Foto: Ove Klingberg

Manglade dukar och vikta servetter föddes under ett telefonsamtal i början av januari 2016. En möbel med förmodat tyskt ursprung bestående av ett gigantiskt bord, tolv stolar, ett groteskt skåp, två fönsterbord och ett spelbord etsade sig fast i mitt huvud och ville inte släppa taget. Några dagar senare fick jag i min hand resultatet av en efterforskning kring möbelns historia. Jag kände hur kugghjulen snurrade igång och när jag känner så finns det ingen återvändo.

Vid samma tidpunkt stötte jag på en skrivutmaning. Skriv något varje dag i hundra dagar! Åhå, tänkte jag. Något varje dag, det blir ju en hel roman. Utmaningen låg inte bara i att skriva många ord varje dag, jag hade en historia att berätta som både utspelade sig i slutet på 1800-talet och i nutid. Jag valde att skriva de två olika skeendena parallellt, vilket var lite klurigt eftersom den ena historien lätt hade kunnat spoila den andra.

Redan från början fanns ramarna för slutet där. Båda berättelserna skulle knytas ihop, dåtid skulle möta nutid. Naturligtvis hände det saker under resans gång som gjorde att jag fick revidera de slutliga scenerna om och om igen. Men kärnan var hela tiden densamma. Genom boken löper en tunn spindelvävstråd som binder samman Felicia i nutid med Nanny i dåtid. Två kvinnor som var och en på sitt sätt hanterar en till synes omöjlig kärlek.
9789175455747_Cover (1)
Jag älskar research och jag kan ägna dagar åt att gräva i arkiv, göra tidsresor på museum och i verkligheten och bara vandra runt i olika miljöer. Jag ägnar också mycket tid åt att läsa, både skönlitterära och mer faktabetonade böcker. När jag träffar nya människor ställer jag alltid för många frågor. Med de intressena är författare det givna yrket för mig.

Välkommen att följa mig på min blogg Holavedsbrudar, på facebook och på Instagram. Vi ses där!

//Ewa Klingberg

Ewa Klingberg gästbloggar!

”Någonstans brister himlen” – Om förändring

någonstans_Brister_himlen
Fotograf: Karolina Rosenqvist

Någonstans brister himlen kom till mig insvept i en tjock dimma. Bland kobbar och skär i 1920-talets Bohuslån såg jag berättelsen utspela sig. Ett familjedrama och en uppväxtskildring som kretsar kring den trettonårige fiskarpojken Elis och hans familj.

Jag förstod tidigt att boken skulle handla om ett sökande. På ytan består det i att Elis försöker hitta sin äldre syster Signe som försvunnit, men sökandet pågår även på andra plan. Det sker ett sökande i det förflutna, efter sanningen om händelser som gömts undan i familjen. Och Elis söker inom sig, för att få reda på vem han innerst inne är.

Att Någonstans brister himlen skulle komma att handla så mycket om förändring som den faktiskt gör, visste jag dock inte från början. Kanske blir det så efter att man har jobbat mycket med en text. De olika lagren avtäcks efter hand, de blottläggs och slipas sakta fram. Mot slutet av skrivandet satt jag därför med en tematik i famnen som jag inledningsvis inte hade ringat in, och nu i efterhand känns det självklart. Förändring, detta oundvikliga som livets gång tvingar fram, som ibland kommer som en lättnad men alltför ofta medför svårigheter. Att våga släppa taget om det välkända och trygga, en kamp som varje människa för.

I Någonstans brister himlen finns förändringen med som en del av Elis vuxenblivande. När familjebanden brister tvingas han tänka sig livet på ett nytt sätt. Men förändringen finns även med i bokens samhällsskildring, inte minst i form av modernisering av både fiske- och gruvnäring, och arbetarna som drabbas av den. De som hamnar på efterkälken när förändringens vindar blåser, men även de som griper de nya möjligheterna, kvinnor som ger sig in i yrkeslivet. Ja, nu i efterhand ser jag förändring som ett nyckelord i min roman.
0000061923
För mig personligen är det vid det här laget också dags för en förändring. I skrivandet lämnar jag bakom mig Elis och Signe och alla de andra karaktärerna i Någonstans brister himlen. Det är dags för en andra roman att bli till. Jag förflyttar mig norrut och ännu fler år tillbaka i tiden, för att lära känna andra karaktärer och nya platser. Och även om det är skrämmande att kasta sig in i detta nya, ser jag fram emot vad det för med sig.

//Erika Olofsson Liljedahl

”Någonstans brister himlen” – Om förändring

Varför skriver du historiska romaner?

SetMattssonBron, FotoKimEkvall.jpg
Foto: Kim Ekvall

Set Mattsson, författare till ”Ondskans pris, ”Svekets offer”, ”Fruktans tid” och ”Så länge min bror andas”.

Jag får ibland frågan varför jag skriver historiska kriminal- och spänningsromaner. Hade inte det varit mycket enklare att skriva om min egen tid? Att slippa göra all research? Jo, kanske, men också mycket tråkigare. Researchen är ett av skälen till att jag skriver romaner. Det är spännande att sitta på Stadsarkivet i Malmö och vänta på en volym från Rådhusrätten 1952 som jag på måfå har beställt fram, utan att veta vad jag kan hitta i den. När den ligger uppslagen på bordet och jag läser om de olika brottsmålen – bedrägeri, förskingring, koppleri, stöld, dråpförsök eller vad det nu kan röra sig om –får jag en bild av samhället som det såg ut då. På Universitetsbiblioteket i Lund läser jag mikrofilmade dagstidningar från fyrtio- eller femtiotalen och försöker förstå hur livet såg ut för den ’vanliga’ människan. Vad pratade de om vid frukostbordet? Vilka filmer såg de på biograferna? Oroade de sig över de stigande matpriserna och den ökande ungdomsbrottsligheten eller skrämde utvecklingen i Östeuropa dem mer? Och jag inser att skillnaden mellan då och nu inte är så stor som vi kanske tror. Ett exempel på det är Sveriges sannolikt första ungdomskravaller som jag skildrar i ”Svekets offer”. De rasade tre nätter i rad nyårshelgen 1946/47 i Malmö centrum och precis som nu stod samhället frågande inför det som pågick och varför. Vad fick tolvåringar att välta bilar och sätta eld på juldekorationer? Ingen visste och på insändarsidorna pågick debatten i veckor efteråt om vart landet var på väg. Känns det igen?

Arkiven ger mig mycket material, men viktigare är att träffa och prata med dem som var med på den här tiden. Inför min trilogi om kriminalöverkonstapel Palm och hans efterkrigsmalmö intervjuade jag poliser som i sin ungdom patrullerat på stadens gator. De som visste vilka caféägare som bjöd på kaffe under kalla kvällar, i vilka kvarter de aldrig vågade sig in ensamma i, och på vilka krogar det serverades smuggelsprit. Timmarna jag tillbringade med dem har varit ovärderliga för mina romaner.

Att göra research handlar inte bara om att få fram fakta, det inspirerar också. En tidningsnotis eller ett förhörsprotokoll kan ge idéer till bihandlingar eller huvudintrigen i en roman. Research är alltså inte ett nödvändigt ont, tvärtom.

Ett annat svar på frågan om varför jag skriver historiska romaner är att jag vill ge perspektiv till vår egen tid, öka förståelsen för det som pågår. Min första roman, ”Ondskans pris”, tar sin början sommaren 1945 när Malmö var målet för många av de flyktingar som befriats från de nazistiska koncentrationslägren. Vissa dygn kunde det anlända flera tusen. Många av dem var i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt, och krävde sjukhusvård. Den sommaren har stora 2 likheter med hur det såg ut i Malmö hösten 2015 när flyktingar från krigets Syrien kom till Sverige. Och precis som då var samhället beroende av frivilligas insatser för att klara av situationen. Min senaste roman ”Så länge min bror andas” handlar om de danska judarnas flykt till Sverige hösten 1943 när de hotades av deportation. Flyktingtrafiken över Öresund har vissa likheter med det som nu pågår på Medelhavet där människor på flykt tvingas betala dyrt och riskera sina liv för att sätta sig i säkerhet.

Jag vill också göra upp med den nostalgiska myten om att det var bättre förr. Det är särskilt viktigt i dessa oroliga tider då myten skamlöst exploateras av bakåtsträvande krafter som försöker skapa en bild av en idyll som aldrig funnits. Det var annorlunda förr, men absolut inte bättre. Det är hög tid att vi gör upp med den destruktiva uppfattningen och inser att vi, som den nyss bortgångne Hans Rosling menade, faktiskt lever i de bästa av tider.

//Set Mattsson

bookbysetmattsson

Varför skriver du historiska romaner?