”Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex.”

Bild 1 författare
Fotograf: Teresia Bergström 


Upphittad dagbok

Låt säga att det finns något som beskriver ditt innersta: dina mörkaste hemligheter, skamfyllda tankar och pinsamheter, men också dina drömmar och framtida förhoppningar. Låt säga att det är en liten tingest som innehåller allt som du har känt och tänkt men inte uttryckt, eftersom det inte lämpat sig av någon anledning.

Om det fanns något sådant skulle du vårda det ömt och inte låta det hamna i orätta händer. Du skulle se till att ha ett bra lås till förvaringsboxen, troligtvis inte ens låta någon känna till att detta destillat av hemligheter existerade.

Låt säga att denna tingest är en dagbok, märkt med ditt namn. Och så tappar du bort den. Du tappar den inte hos en släkting eller på en utlandsresa, utan på en av de mest publika platserna i Sverige – tunnelbanan i Stockholm. Det här scenariot inträffade faktiskt. Klantigt av mig, kanske ni tänker? Men jag skrev inte dagboken, jag fann den.

Vad gör man med en sådan skatt? Vad hade du gjort? Som dagboksskrivare känner jag till hederskodex – man läser inte andra människors dagböcker. Inte en enda rad. Men efter att ha gluttat i den, förstod jag att den tillhörde någon som hade genomgått ett trauma, och som hade fört anteckningar under samtal med läkare. Där fanns även utdrag från en journal, och sida upp och ner av medicinska värden.

Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex. Ajabaja. Efter lite eftersökningar fann jag ägaren – en kvinna som hade genomgått en hjärninflammation och som nu led av sviterna efter den. Viruset som angripit hennes hjärna, hade nu lämnat henne med svåra synstörningar och hallucinationer så verkliga att hon hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten. Jag fick ta del av kvinnans hela historia och efter lite övertalning gick hon med på att blir inspirationskälla till Julia Harboe – en av huvudkaraktärerna i Labyrint – vägen in.
Labyrint - vägen in_cover.jpg
Min huvudkaraktär instagrammar
I linje med frågeställningen – Vad är verkligt och vad är illusion? – har jag byggt upp en parallellvärld med mina karaktärer. Jag vill nämligen att fiktionen ska rymma från boken och komma ut i den riktiga världen. Jag vill att en bok ska bli en hemlig dörr som öppnas och släpper ut historier i verkligheten.

Med material som tidningsartiklar, journaler och kartor vill jag skapa en autentisk känsla kring boken. Karaktärerna bloggar och finns på sociala medier, de sätter upp lappar i staden och försöker sprida sina respektive budskap. För mig handlar det inte bara om att skriva böcker – det handlar om att bygga världar.

Och med detta välkomnar jag er in i labyrinten och in i min värld.

Labyrint – vägen in är en korsbefruktning av spänningsroman och magisk realism med högt driv och oväntade vändningar. Den 5:e juli lanseras ljudboken som är uppläst av Julia Dufvenius. Del två av bokserien är just nu under redigering. Läs mer om boken och karaktärerna på www.karinpasche.se.

//Karin Pasche

”Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex.”

Sandra Gustafsson gästbloggar!

sandrag
Foto: Privat

Skrivandet började i grundskolan med korta noveller. I gymnasiet blev det längre noveller och på högskolan skrev jag uppsatser. En lärare på Socialhögskolan skrev i marginalen ”Du skriver som en författare – fast det kanske du är?” Då hade jag skrivit en bok, min självbiografi Maskrosungen. En berättelse ur barnets perspektiv, en vittnesskildring, en förklaring. Det blev början på något som förändrade mig totalt som person.

Jag som alltid satte mig längst bak i klassrummet för att inte synas, inte få frågor, inte sticka ut, inte ta plats, inte vara annorlunda. Plötsligt stod jag på scener runt om i landet med lampor rakt i ansiktet och visade bilder på mig själv som bebis, som 7-åring med ledsna ögon och en 12-årings revanschlystna flin. Jag som inte ville vara annorlunda var nu det helhjärtat inför hundratals åhörare under några timmar. Det förändrade mig på många sätt. Det gav mig energi och det gjorde mig trött, men framförallt gav det mig insyn i en värld som jag trodde att jag var ensam om att ha upplevt. Jag fick brev, mail, vykort och en gång ett telefonsamtal. Folk kom fram i pausen på mina föreläsningar och öppnade sina hjärtan, sade att ”Det här har jag aldrig berättat för någon.” Det var fint. Jag hade skrivit en bok där jag totalt blottade mig själv och undrade vem som skulle vilja läsa det. Idag har 30 000 personer köpt den boken.

Min senaste roman heter Hudlös, ett porträtt av en familj i kris och jag gillar sånt! Trasiga människor, elaka människor, ledsna människor i relationer som ställs inför trauman, inför liv och död. Svartsjuka, hat och kärlek. Jag skriver om människor som inte kan vara rationella längre, människor som har använt sina reserver. Människor som agerar på instinkt utan tanke på konsekvenser. Mina böcker är mörka och otäcka, precis som livet är många gånger. Jag kan sakna sanningshalten i vardagen, förstår ni vad jag menar då? Verkligheten. Det där som vi bär med oss i hemlighet, det där som pågår i husen och lägenheterna bredvid – det vi helst inte talar om. Det vi inte visar upp eftersom vi vill vara som alla andra, smälta in och inte ta mer plats än någon, bara vara lagom. Det skriver jag om.

//Sandra Gustafsson

Skrivplats Vik Österlen.JPG
Foto: Privat (Skrivhörnan)
Sandra Gustafsson gästbloggar!

Peter Erik Du Rietz gästbloggar!

04-du-rietz_foto-joakim-friberg
Foto: Joakim Friberg

Böcker är egentligen magi. Texten är det trollspö med vars hjälp läsaren kan frambringa syner, känslor och upplevelser som gör berättelsen levande och verklig, som tillåter att man utforskar sin egen oändliga fantasi. Det fantastiska är att denna magi är personlig och att varje enskild bok därför upplevs olika av alla som läser den. Personers utseende, röster och känslor liksom lukter, byggnader och miljöer existerar i lika många varianter som det finns läsare. Vilket också är anledningen till att så många blir besvikna på filmatiseringar.

Att skriva en bok är en lång process som skulle kunna kallas för ett arbete om det inte vore för att det var så roligt. När jag skriver förlorar jag mig för omvärlden och kliver in i den berättelse som utspelas för min inre syn. Figurerna i persongalleriet presenterar sig själva, tar mig vid handen och visar mig vart vi ska gå. Jag har försökt att använda synopsis, tidslinjer, karaktärsbeskrivningar och Scrivener, och har vid varje tillfälle misslyckats kapitalt. Efter bara några sidor börjar berättelsen leva sitt eget liv och ställer mig inför situationer vilka leder mig i en helt annan riktning än den jag hade tänkt mig. Ett exempel är Blakki och Blanka de Blacqueville i min skräckroman Natten jag dog. Jag blev lika överraskad som huvudpersonen, Carl Cronhammer, när de helt plötsligt dök upp. Den parallellberättelse som därmed tar sin början hittade jag inte på själv. Det var Blakki som berättade den för mig – så kanske finns det en smula magi även i skrivandet.

På samma sätt som jag använder magkänslan när jag skriver väljer jag genre efter humör. Att mitt första bokprojekt blev just en skräckis beror på att jag ville pröva något nytt. Rent språkligt sett finns det också något mycket lockande med skräckromantik, eftersom man tillåts vara målande och leka med ödesmättade känslor på ett sätt som bäst låter sig göras med ordvändningar och uttryck som i många andra sammanhang skulle uppfattas som överdrivna.
40851
Jag fann det inspirerande att förlägga Natten jag dog ett par hundra år tillbaka i tiden och jag är noga med de historiska detaljerna. En recensent kallar boken för: ”En mycket lyckad hybrid mellan skräck och historisk roman.” Jag är stolt över det omdömet.

Berättelsen börjar och slutar i Göteborg, en plats som har mycket att erbjuda den historieintresserade. Under 1700-talet var det en starkt befäst garnisonsstad där utegångsförbud rådde efter mörkrets inbrott; ett faktum som bidrog till att skapa mitt odjur, Carl Cronhammer. Han är ingen vampyr (jag nämner inte ens det ordet), utan en vrik. För att beskriva dessa varelser har jag byggt upp en mytologi som kastar nytt ljus över de monster vi redan känner, såsom varulvar, vampyrer, skogsrår och gengångare, och ger därmed också en förklaring till hur någon som Carl Cronhammer faktiskt skulle kunna vara möjlig.

Tillåt mig att ta med dig på en spännande, främmande och bitvis ryslig färd genom århundradena. Tillåt mig att vara ditt trollspö.

fo%cc%88rfattarlyan-p-e-du-rietz
Skrivarlyan!

Peter Erik Du Rietz
Hemsida: http://www.pedurietz.nu/

Peter Erik Du Rietz gästbloggar!