Hej Odile! Du har läste Elena Ferrantes hyllade bokserie Neapelkvartetten. Hur känns det att ge röst till en sån populär bokserie?
Väldigt roligt. Det har varit en spännande resa att följa berättelsen om deras mångfaceterade relation. En resa som inneburit insikter i både hur relationer formar människorna, stimulerar och utmanar dem, men också hur vi både omedvetet och medvetet knyts till varandra, och behöver varandra för att komma vidare,och hur olika omständigheter och förutsättningar tvingar oss till olika val i livet. En berättelse om livet som kamp, där kunskap, och överlevnadskunskap är avgörande, och där både kampen och kunskapen kan se väldigt olika ut. Jag har absorberats av historien både genom detaljerna och det musikaliska i berättandet.
Hur ger man liv till en ganska ”tung” bok?
Jag upplever inte böckerna som tunga, då det hela tiden finns en rörelse framåt, att berättelsens personer ständigt strävar efter att göra det bästa av sina liv. De återkommande reflektionerna är försök att förstå och begripliggöra tillvaron. Personerna är också gestaltade utan värderingar, med en kärv ömsinthet, en sorts saklighet. I allt det finns en stor hoppfullhet tycker jag.
För att ge liv, behöver man krypa in i alla människorna och se tillvaron ur deras perspektiv.
Vad har de största utmaningarna varit?
Största utmaningarna har bl.a. varit det långa meningarna där bisatserna innehållit flera långa tankar eller kommentarer, och det jag uppfattar som poetiskt musikaliska uppräknande, av människor och händelser, Jag har upplevt ett behov av att rytmisera för att det inte ska kännas monotont på fel sätt.
Vilken av de fyra böckerna i serien är din favorit?
Jag kan inte välja ut någon, alla ingår i en livsväv som ibland är händelserikare, i bland tråkigare, ibland fadd, och ibland euforisk. Inget skulle vara något utan det andra. Summan av allt är ett liv.
Jag tycker dock att böckerna ibland kan kännas olika skrivna, men det blir ju bara en spegling av livet det med.
Tack Odile Nunes!
