En chockerande historia som gjord för ljudbok

LisaBjurwald_Foto_Martin Brunn
Foto: Martin Brunn

Storyn i Tills bara aska återstår kom till mig långt innan huvudkaraktärerna föddes. Kanske är det inte förvånande att det var i rollen som journalist jag stötte på den chockerande berättelse som boken är uppbyggd kring. Men det är inte lika vanligt att man som reporter väljer thrillerformatet. Snarare brukar den undersökande journalistiken resultera i reportageböcker. Så har också min karriär sett ut, med böcker som Europas skam – Rasister på frammarsch (Natur & Kultur, 2011) i bagaget.

Den här gången förstod jag efter en del harvande att fiktion var min enda möjlighet att göra berättelsen rättvisa. ”Truth is stranger than fiction”, heter det på engelska när verkligheten överträffar dikten, och så är verkligen fallet här. Mer än så vågar jag inte avslöja. Men låt mig inte sticka under stol med att jag har en dold (nåja, inte längre) agenda med Tills bara aska återstår.

Under mina 20 år som journalist har jag drivits av att sätta ljuset på missförhållanden och orättvisor, stora som små. Från samhällsplågor som rasism och sexism till oetiska medier och trollen i våra kommentarsfält.39663

Nu hoppas jag kunna belysa ett ämne som driver till och med härdade poliser till tårar – men som de allra flesta av oss är ovetande om.

Det är en ynnest att skådespelerskan och lyssnarfavoriten Katarina Ewerlöf läst in Tills bara aska återstår för Word Audio Publishing. Med dystopiska miljöer, krypande stämning och – som kontrast – rapp dialog är Tills bara aska återstår som gjord för att förvandlas till ljudbok. Och fler böcker med min huvudkaraktär Rebecka Born blir det garanterat. Världen lider inte brist på problem för henne att ta sig an – med ganska okonventionella metoder …

Trevlig, eller snarare ryslig, lyssning!
//Lisa Bjurwald

En chockerande historia som gjord för ljudbok

Ett gästbloggsinlägg av Sofie Sarenbrant

Foto Sofie Sarenbrant_fotograf hennes man
Foto: Privat

Av mina sju böcker har ”Tiggaren” varit den svåraste att skriva, dels för det känsliga ämnet, dels för att jag lät ”Avdelning 73” sluta som den gjorde. Givetvis hade jag en plan med den upplösningen, men ändå. Det betyder inte att jag gjorde det lätt för mig, tvärtom. Framför allt har det varit en utmaning att leva sig in i en seriemördares huvud, någon som ger sig på människor som är så utsatta att de tvingas sitta med en pappmugg och tigga. För mig är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, men så ser inte alla på den saken. Vi är lika mycket värda, men föds däremot med helt olika förutsättningar. Om jag hade växt upp i en annan familj någon annanstans kanske det hade varit jag som satt där på gatan och tiggde. Jag gissar att man gör det man måste för att överleva eller för att försörja sin familj. Det var ett ämne jag ville fördjupa mig.

Tiggaren”, som Katarina Ewerlöf läser in, börjar med att nittonåriga Soraya blir vittne till ett mord i Humlegården. Hon har inte flytt Rumänien för att hon drömmer om ett liv i Sverige, utan hon har motvilligt lämnat sin tvåårige son och sina sjuka morföräldrar för att hon blev lovad ett jobb i tre månader. Men så fort hon kommit över gränsen till Sverige fick hon välja mellan att prostituera sig eller att tigga. Oavsett val skulle större delen av inkomsten gå till hennes landsmän. Soraya bestämde sig för ett tredje alternativ: att rymma.

Männen tog hennes pass och hon har lovat morföräldrar att tjäna pengar, så hon stannar kvar i tre månader för att skrapa ihop så mycket hon kan. Helt ensam och lämnad åt sitt öde när hennes enda vän Razvan mördades. Precis lika mör

34943
Ljudboken släpps 2016.05.23

krädd som jag tvingas Soraya klara sig själv – under bar himmel i Stockholm. Senare kommer hon att ställas inför ett nytt val: Ska hon våga hjälpa till att sätta dit Razvans mördare? Inte bara en stor summa pengar står på spel, utan även skulden över att hon inte kunde göra något för att förhindra Razvans död. Men ska hon våga?

Syftet med boken är i första hand att underhålla, att det ska vara spännande och svårt att sluta lyssna. Samtidigt finns det ett tydligt samhällsperspektiv och en vilja att du ska få lära känna en person från Rumänien som har kommit till Sverige. Soraya önskade inget hellre än att hon aldrig hade behövt sätta sin fot i det här landet, hon kom inte hit för att dra nytta av något eller någon. Hon kom hit för att arbeta hårt. Soraya är påhittad, men inspirerad av en person som jag läste om i en tidningsartikel.

Tack vare Katarina Ewerlöfs inlevelseförmåga och berättarröst tror och hoppas jag att det ska bli spännande timmar med min bok.

Trevlig lyssning!

//Sofie Sarenbrant
Besök gärna författarens hemsida här!

Ett gästbloggsinlägg av Sofie Sarenbrant

Queens of Crime

Det var en gång en torftig tid för 100 år sedan då inga deckardrottningar fanns, endast män skrev böcker om mord och detektiver med skarpa hjärnor som löste intrikata brott.
Men så hände något märkvärdigt på 1920-talet i England. En mindre våg av kvinnliga detektivförfattare klev fram och läsarna jublade.

Snart fick de samlingsnamnet Queens of Crime och de lade grunden för den deckarflod vi fortfarande så trivsamt simmar i. Gemensamt för dem var ett slags underhållande deckarpussel med starka huvudkaraktärer och många ledtrådar till läsarna att själva få försöka hitta gåtans lösning, före bokens briljante detektiv.

Skärmavbild 2015-10-01 kl. 09.20.00
Queens of Crime: Agatha Christie, Dorothy Sayers, Ngayo Marsh och Margery Allingham

Mest känd av de fyra är givetvis Agatha Christie vars figurer Miss Marple och Hercule Poirot för alltid har format bilden av engelskt tédrickande och artigt konverserande. Hennes intrikata berättelser har verkligen satt standarden för hur fiffig en deckare kan vara och med Hercule Poirot kunde hon också ta med läsaren på resor till främmande och exotiska platser.

Dorothy Sayers är kanske den bästa författaren av dem och porträttet av hennes Lord Peter Wimsey måste helt enkelt vara en stark inspirationskälla till Elisabeth Georges Inspector Lynley. Båda adliga, stiliga och smarta men med ett stråk av obotlig ensamhet bakom fasaden.

Margery Allingham är nog den mest humoristiska av dem. Hennes huvudperson Albert Campion är även han av adlig börd men berättelserna är mer skruvade och lättsamma och Alberts knasigheter försätter både honom och hans vänner i många knipor.

Ngaio Marsh är strängt taget inte brittisk och levde och skrev i Australien. Men hennes berättelser om Inspector Roderick Alleyn (ännu en detektiv av adlig börd) liknar på alla sätt sina författarkollegors stil och outslitliga kvalitet.

De här fyra färgstarka författarna vill vi nu ge en ny chans att möta sin publik. Vi har låtit den fantastiska illustratören Lina Bodén göra nya omslag och Drottningen av inläsningar, Katarina Ewerlöf läser in dem allihop!

queensofcrimecovers
När världen känns hård och mörk ger Queens of Crime oss äventyr och starka karaktärer bakom ett nostalgiskt skimmer som aldrig blir omodernt. Deras böcker innehåller så många spännande berättelser som fallit i glömska och deras fantastiska huvudpersoner är fortfarande i högsta grad älskansvärda.

Så, koka en kopp starkt té, tänd en brasa i spisen och dra en yllepläd över knäna. Eller dra på dig en tweedjacka, koppla hunden och ge dig ut på en kylig höstpromenad med lurarna i öronen. Säg hej och välkommen till the original: Queens of Crime!

Vi har släppt den första boken, Mordet på Orientexpressen! Lyssna här!

Queens of Crime

Midsommarmord i helgen?

Senaste boken i Viveca Stens skärgådsdeckare är här, precis lagom till midsommar! Och mycket passande så utspelar sig boken just under midsommarhelgen i Sandhamn. Än en gång får vi träffa Thomas Andreasson och Nora Linde som ofrivilligt dras in i stundens hetta.

För dig som inte har läst Viveca Sten tidigare så skulle jag beskriva hennes böcker som mycket trevliga deckare fulla av mord och otäckheter. Du förflyttas till Skärgården för en stund och får lösa lagom kluriga mordgåtor, utan alltför mycket blod. Inget för dig som gillar våldsladdad action med muskulösa män som springer runt med vapen. Men för dig som vill läsa en lättläst och trevlig deckare under midsommarhelgen passar den här perfekt.

I stundens hetta av Viveca Sten
Läst av Katarina Ewerlöf

Midsommarhelg i Sandhamn. Ett hav av vita båtar fyller hamnen och festande ungdomar har tagit över bryggorna. I myllret vacklar en ung flicka fram. Ingen hör“ hennes rop på hjälp när hon kollapsar vid strandpromenaden.“ När polisen tar hand om flickan är hon svårt chockad och omtöcknad. Vad har hon råkat ut för?

Nora Linde ska för första gången fira midsommar med sin nya kärlek Jonas. Firandet kommer av sig när Jonas tonårsdotter Wilma inte kommer hem på natten. När de ringer på hennes mobil är det ingen som svarar. Wilma är spårlöst försvunnen.

Tidigt nästa morgon hittas en död kropp på stranden i Skärkarlshamn. Noras barndomsvän, kriminalinspektör Thomas Andreasson, kallas till Sandhamn. Samtidigt fortsätter Jonas och Noras desperata sökande efter Wilma.

Under utredningens gång inser Thomas hur subjektiv sanningen är. Alla inblandade har sin egen version av nattens händelser. Vem är offer och vem är mördare i midsommarnatten?

I stundens hetta är den femte boken om Thomas Andreasson och Nora Linde.

Midsommarmord i helgen?

Cellsamt spännande av en vetenskapsjournalist

Som jag längtade efter den här boken. Jag tjatade tills den kom om hur bra den skulle vara. Jag läste alla recensioner jag kom över och de bekräftade allt som jag trodde att den skulle vara. Så kom den då äntligen till Storytel – och självklart kastade jag mig över den. Livet är ändå bra flott när vi får in något man gått och längtat efter.

Jag pratar såklart om“ Den odödliga Henrietta Lacks. Historien om fattig svart kvinna som dog av livmoderhalscancer år 1951 men vars celler har levt vidare och revolutionerat modern medicinsk forskning. Henrietta Lacks godkände aldrig något cellprov och hennes familj lever fortfarande i fattigdom – trots att dagspriset på ett provrör med HeLa-celler är hela 256 dollar. Boken är smärtsam och balanserar mellan fantastiska medicinska upptäckter och en varm och levande historia om en familj som inte kan förstå hur mammas celler kan ha gjort så mycket när mamma är borta. Den väcker diskussioner om klass- och rastillhörighet likväl som läkaretik och vad som är okej att göra med en människa.

Katarina Ewelöf läser boken “ och jag måste erkänna att jag är en av de som inte tyckt särskilt mycket om henne tidigare. Men jag upptäckte att för mig funkar hon toppen om jag bara får skruva upp hastigheten lite.

Boken har hållit mig i ett fast grepp från första stund och det är sällan som jag faktiskt orkat koncentrera mig på att ta in fakta under så lång tid. Det jag menar är att Rebecca Skloot lyckas både fånga och upprätthålla mitt intresse inom ett område jag aldrig intresserat mig för.“  Men det är spännande, hela tiden, och jag vill knappt sluta lyssna.

Katerina Janouch kallade, i sin blogg,“ Den odödliga Henrietta Lacks för 2012s bästa läsning – det må vara kaxigt att säga det redan i februari, men jag kan inte annat än hålla med. Jag har svårt att tro att någon bok jag läser i framtiden skulle kunna överträffa den här. För det här är bra. Riktigt bra.

 

Betyg: SSSSS

Cellsamt spännande av en vetenskapsjournalist