Inka Rodriguez gästbloggar!

13199295_10208089838777413_1519790264_o
Foto: Anna Østvang

För mig har mitt skrivande varit som terapi, ända sedan jag började skriva dagbok som sjuåring. Drömmen har alltid varit att bli författare men jag upptäckte tidigt att jag inte var speciellt bra på att skriva fiktiva berättelser. Jag tyckte det var svårt att beskriva känslor på ett sätt som skulle beröra. Jag kunde helt enkelt inte skriva om sådant jag inte upplevt. Men när jag i nionde klass skrev en text om min pappas död på nationella provet i svenska som berörde min lärare till tårar tänkte jag att mina upplevelser kan jag nog skriva om på ett sätt som känns hos läsaren.

Länge hade jag en romantisk tanke om att jag skulle skriva en bok från början till slut när jag kände för att skriva. Orden flödade när jag var nedstämd men när jag var glad fick jag ingen känsla i orden. Och såhär i efterhand kan jag också se att det inte alltid är det bästa att skriva i affekt. Inte i alla fall något som jag vill dela med andra. Jag blottar mina innersta tankar alldeles för lätt och jag tror inte att de alltid är till för att läsas av andra. Efter att ha läst otaliga tips från etablerade författare om att skriva en bok där de sa att man inte bara kan vänta på inspirationen utan om det ska bli en bok så måste man sätta sig ner och skriva även när känslan inte infinner sig också. Annars skulle det ta allt för lång tid.
9789177790907
Tanken om att skriva en bok om gruppvåldtäkten jag var med om kom efter responsen på olika korta texter som jag publicerade både anonymt och under mitt riktiga namn. Många kände att det jag skrev gav de hopp. Både personer som själva utsatts för sexuella övergrepp men också deras anhöriga. När jag hittade ett format som passade mig att skriva gick det snabbt att skriva grunden till min bok, ”Som en jävla käftsmäll”. Det tog bara någon månad. Men jag insåg inte hur lång tid det skulle ta att redigera texten så att det blev en färdig bok. Det tog tid och eftersom att jag både pluggade och jobbade när jag skrev boken så tog jag till vara på alla tillfällen då jag hade möjlighet att jobba med texten. Den redigerades på nattjobbet som undersköterska och på semestern vid poolen på Mallorca. Och 28:e september 2016 släppte jag boken och nu kommer den som ljudbok.
2016-05-26 15.52.32
Trots allt det mörka i boken så hoppas jag verkligen att all kärlek i den också lyser igenom. Lika mycket som den är ett dokument över de allra mörkaste åren i mitt liv så är det en enda stor kärlekshyllning till min man som är min bästa vän. Jag hoppas den förmedlar hopp för personer som utsatts för övergrepp och/eller har svårigheter med psykiska ohälsa. Samt för deras närstående. Hur mörkt det än ser ut. Jag vill att alla läser min bok såklart men det viktiga för mig är att de som den skulle kunna göra skillnad för läser den.

//Inka Rodriguez

 

Inka Rodriguez gästbloggar!

Deckare i småländsk miljö!

IMG_4603
Foto: Privat

Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!

Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.

Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
0000057387
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.

Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.

//Finn Bergstrand

Deckare i småländsk miljö!

Gästbloggsinlägg av Eva Ludvigsen

profilbildevaludvigsen
Foto: Nadja Hellström

Min debutroman ”Lova” är en riktig kärleksdänga med extra allt. En bok som kopplar bort dig från tvätten, disken och sopsorteringen under ett par timmar och du slår ihop sista sidan med ett fånigt lite leende och en mysig känsla i magen. Under föreläsningar och signeringar brukar jag kalla ”Lova” för min rosa fluffiga gräddtårta.

Här och nu” är mer saltlakrits med smak av hallon. En kärlekssaga där verklighetens hårda kanter gör läsaren osäker på hur slutet egentligen ska bli.

Saken var nämligen den att efter jag satt sista punkten till ”Lova”, när jag fortfarande var uppfylld av mängder grädde och marsipan, insåg jag att jag skrivit en Hollywoodfilm.

Det är inget fel med en bra romantiskt komedi men är det livet skrivet efter liknande recept? Är det så att alla män har gröna ögon, är lika snygga och vältränade som rika? Och är det så att två personer, som blivit bedragna, utsatta eller helt enkelt bara ensamma kan hålla fast när kärleken viner runt öronen?

Här och nu” fick bli en motpol till ”Lova”. Där mannen har blå ögon, där enkla missförstånd får förödande konsekvenser, där huvudpersonerna Ingrid och Nate hellre väljer ensamheten än att bli sviken igen. Ensamma Ingrid hamnar på en hästranch i Montana, USA, för att vara barnflicka i en svenskättad familj under ett års tjänstledig som advokat i Uppsala. Trots otaliga kulturkrockar och könsbarriärer upplever hon för första gången i sitt liv att hon hittat ett sammanhang. När hon sedan träffar Nate faller allt på sin plats och hon vågar tro på en framtid. För ett tag.
53115
Medan ”Här och nu” växte fram pratade jag med folk om deras livsöden och vad de lärt sig under resan. Jag skrattade, grät och rös genom samtalen och insåg att varje individ i världen bär på sin egen bok som är värd att lyssnas på.

En återkommande råd i berättelserna var tydlig – var trogen dig själv. Det blev också målet med Ingrid och Nates öden i ”Här och nu”. De var inte trogna mot sina egna värderingar i början. De ville inte se sitt eget värdefulla värde, men ett par hårda törnar och ett slutgiltigt ultimatum gör till slut att de vågar höja blicken och hålla fast. Vid varandra, vid kärleken, vid livet. Här och nu.

//Eva Ludvigsen
http://www.evaludvigsen.wordpress.com

img_1902

Gästbloggsinlägg av Eva Ludvigsen

Döden, döden, döden …

mikaela-bley-1-foto-michel-widenius
Foto: Michel Widenius

Mikaela Bley – aktuell med spänningsromanen Liv, den andra boken i serien om den egensinniga TV4-journalisten Ellen Tamm – en fristående fortsättning på Lycke som kom ut 2015. Serien om Ellen Tamm är nu såld till 11 länder.

Varför skriver jag deckare? Vad pågår i mitt huvud egentligen? Varför är jag så besatt av döden och mörka historier? Är det för att det är kommersiellt gångbart eller för att jag har egna mörka sidor som måste ut?

Jag har alltid hyst ett starkt intresse för mörka historier, brott och döden. När mina vänner tittade på Beverly Hills 90210, tittade jag på dokumentärer om brott. Och som vuxen läser jag hellre förundersökningar än bläddrar i glossiga magasin – varför? Jag bearbetar saker ur mitt förflutna och sådant som skrämmer mig. Jag skriver för att jag vill försöka förstå och hitta nyanser till det goda och det onda. Självklart skriver jag för att underhålla – men jag vill också väcka tankar och frågor. Jag ger inga svar, men hoppas att mina historier får dig att fundera, reflektera och känna.

Igenkänningsfaktorn i det vardagliga gör att du enkelt kan relatera till mina historier, även om du inte själv har upplevt just det som beskrivs. Och det vi kan relatera till, känner vi för. På många sätt är också det vi i någon mening kan begripa och känna igen så oerhört mycket mer skrämmande än fantasifoster och splatter. Närheten till det verkliga är påträngande. I Lycke gestaltas t ex detta av att en 8-årig flicka försvinner spå21637rlöst från allmän plats – något som förhoppningsvis har drabbat ytterst få som läser boken, men som varje förälder ändå kan relatera till. Blotta tanken väcker ett helt register av skräckkänslor till liv. Något händer med oss.

Familjen är central i mina historier. Alla har vi en familj, oavsett om vi tycker om den eller inte, så har den format oss. Hat och kärlek tangerar ofta varandra i en familj och det gör det så komplext och intressant att skriva om.

I både Lycke och Liv kommer du att misstänka i princip alla karaktärer vid något tillfälle och du vet aldrig vem du kan lita på. På ena sidan kanske du sympatiserar med en av karaktärerna för att på nästa sida kanske tycka illa om samma person. En slags hatkärlek uppstår och jag tror att du som läsare ofta kan identifiera dig med båda sidor. De är flerdimensionella och mänskliga. Precis som du och jag.

Jag läste någonstans att när Astrid Lindgren ringde till sina systrar inledde hon ofta med att rabbla döden tre gånger för att effektivt rensa bort det mörka – för att sedan bara kunna fokusera på det positiva under resten av samtalet. Jag fastnade för det. Kanske är det samma för m40574ig. Jag skriver och gräver ner mig i mörka historier för att sedan möta blicken med omgivningen och le.

Många frågar mig om jag och Ellen har mycket gemensamt. Det har vi. Mer än vad jag kanske hade tänkt mig när jag började skriva hennes historia. Vi är båda besatta av döden.

”Döden, döden, döden”, skrek Ellen och slog med händerna på ratten.

Ellen Tamm upprepar samma ord som Astrid Lindgren när hon försöker mota bort mörka minnen som tränger upp till ytan. Ellens förflutna påverkar henne dagligen i såväl arbetslivet som privatlivet. I Liv lämnar Ellen Tamm Stockholm för att åka till sitt föräldrahem i Sörmland. Hon kan inte längre fly från det förflutna och de mörka minnen som väcktes till liv när hon rapporterade om fallet Lycke i början av sommaren. Nu ska hon tillbaka till platsen där allt började, när hon var åtta år och hennes tvillingsyster dog. På vägen dit stannar hon för att tanka och får höra om en kvinna – Liv – som har hittats brutalt ihjälslagen. Ellen börjar nysta i den döda kvinnans öde och ju mer hon börjar gräva i vad som hänt, desto mer inser hon att småstadsidyllen rymmer mörka hemligheter och att det är mycket som inte är som det verkar. Inte minst när det gäller henne själv och systerns död.

Du behöver inte vara besatt av döden för att läsa eller lyssna på mina böcker. Men om du tycker om att känna, tänka och fängslas av spänning till sista sidan så ska du lyssna på eller läsa serien om Ellen Tamm.

Trevlig lyssning/läsning!
xoxo
//Mikaela Bley

Döden, döden, döden …

The Mauler: Vad tycker vi?

themauler01
En av vårens mest uppmärksammade biografier har varit The Mauler, om MMA-stjärnan Alexander Gustafsson. Faktagruppen bestämde sig för att lyssna på den och sen mötas i en Skype-chatt för att snacka vidare. Är du ett fan av MMA i stort och gillar sportbiografier? Ja, då kanske det här kan vara något för dig!

fakta_mirja_beskrivningfakta_helena_beskrivning

themauler.png
max_profil_nypatricio_profilbeskrivningfakta_peter_beskrivning

The Mauler: Vad tycker vi?

Lena Matthijs gästbloggar!

Foto: Jan töve
Foto: Jan töve

Verkligheten överträffar nästan alltid dikten. När jag började skriva polisromaner för sex år sedan drevs jag av en lust att berätta verkliga historier om människor vars öden berört mig. Jag har varit inom polisen sedan 1985 och de senaste tjugoåtta åren som polis, och min bildliga ryggsäck är full av minnen och erfarenheter som vill bli berättade. Det är många poliser som vittnar om samma känsla. Som polis kommer man i kontakt med situationer, miljöer och människoöden som de flesta andra aldrig ens kan tro att de existerar. Mitt problem blev därför inte att hitta bra historier och sidospår utan istället att begränsa mig. Allt kan inte vara med och berättarglädjen får inte kväva den stackars läsaren. Efter fyra böcker och med mer rutin, har jag lärt mig att spara lite på krutet. Men ännu försöker jag ge läsaren en upplevelse av att vara så nära verkligheten det går i en skriven berättelse utan att för den del bli långdragen eller för detaljrik. Jag vill att det ska kännas på riktigt. När jag skriver har jag mina kollegors kritiska ögon som måttstock. Passerar böckerna deras granskning med betyget godkänt så vet jag att jag gjort något bra. Vi är nämligen många poliser som har svårt att läsa fiktiva berättelser om polisens arbete just därför att vi stör oss på brister i research och överdrivna eller felaktiga beskrivningar av oss som yrkesgrupp eller vårt arbete.

Min målsättning är att fånga såväl den invigde som den oinvigde. Jag vill att ödena ska beröra och att personporträtten ska vara starka och bära historierna. Visst finns det gåtor som ska lösas och ledtrådar som läggs ut i lagom takt, men framförallt vill jag fånga läsaren i en driven, autentisk historia där det blir svårt att lägga ifrån sig boken eller sluta lyssna. Jag undviker allt för skruvade scenarion med seriemördare och tortyr utan vill bygga min handling kring fall som om de inte är inspirerade av verkligheten, mycket väl ändå kunde ha inträffat. I grannhuset, i din stad och bland dem du känner.
28215
Mord är det värsta av brott. Förmodligen är det därför så många fascineras. Kring mordet kan historierna flätas samman. Man tar från det förgångna, man lånar från nutiden och öden går in och ur varandra. Hämnd är en vanlig drivkraft, så också i mina alster. Starka känslor ligger bakom de flesta grova våldsbrott. Mördaren är sällan strategisk och brotten därför sällan välplanerade. Saker händer och spår ska suddas ut i efterhand. Desperation och skräck finns hos både offer som gärningsmän. Mord är helt enkelt dramatiska, bara i sin rena natur. Liv släcks och gärningen är oåterkallelig. Det gör det så intressant att skriva om dem. Människorna kring morden. Ta dig en stund och lyssna på historierna om Johan i Killing your Darlings, om Cecilia i Under fjärilens vingar och Aisha och Zana i  Lejonet från Zagros. De har alla funnits på riktigt och är människor jag mött och inte kunnat glömma. Även brödraparen i En bror för en syster, har funnits och nu får de alla liv i ljudböcker på Storytel.

Välkomna till min värld!

Lena Matthijs gästbloggar!