Tävling: Releasefest för Mia Törnblom!

tavling_taplats_miatornblom.png
Hon peppar och lyfter människor omkring sig hela tiden: Mia Törnblom! Den 3 maj släpps hennes nya bok ”Ta plats! – Med ansvar och generositet” och i år firar hon dessutom sin 50-årdag! Nu har du och en vän chans att vinna en biljett var och därmed delta i festen. Du hänger väl på?

Tävlingsfrågor
1. Vad heter Mia Törnbloms första bok om självkänsla?
2. Vilken dag fyller Mia Törnblom år?
3. Motivera varför vi ska välja just dig.

Tävlingsregler
– Svara på alla tävlingsfrågor.
– Skicka ditt svar till tavling@storytel.se, vi behöver ditt svar SENAST tisdagen den 2 maj – märk ämnesraden med ”Mia Törnblom”. Glöm inte att uppge ditt namn. Vinnare presenteras onsdagen den 3 maj.

Om festen: 
Vi firar Mia Törnblom i Stockholm den 10 maj från kl:17.00 där bokförlaget Forum och Mia bjuder på goda tilltugg. De blir även ett samtal på scen mellan Mia och Forums förlagschef Adam Dahlin. Annan specifikation får vinnaren via mejl.

Lycka till!

Tävling: Releasefest för Mia Törnblom!

Kalla fakta om Piteå – vad tycker vi?

blogginlagg_minusjennie
Ibland letar vi i arkiven efter böcker som vi tror att vi kommer tycka om. Så var det med De norrbottniska satansverserna. Tyvärr hade vi inte tid att sätta oss ner och diskutera men vi gjorde allt över mail istället. Här följer vår korta, kärnfulla mailkonversation. Vad tyckte du som lyssnat om boken?

Angelica: Hej gänget! Nu har jag lyssnat klart på De norrbottniska satansverserna av Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Älskar uppläsningen. Vad tyckte ni?

Emilie: Jag blev verkligen glatt överraskad när jag började lyssna då den bjöd på så mycket ironisk humor. Även fast jag efteråt inte kan sätta ord på vad den faktiskt handlar om kommer uppläsningen ligga kvar hos mig länge då den var i en klass för dig. ”Fakta” blandades med minnen, musik och ordkunskap. En annorlunda men härlig bok som jag gärna lyssnar på igen – för den var ju även härligt kort! Vad tycker ni andra?

Bia: Samma här! Väldigt bra läst faksimilutgåva(!) av icke-bröderna Eriksson och Torgny Lindgren. Som jag förstår boken försöker den bland annat leda i bevis att Piteå är alltings utgångspunkt och mitt. Allt kommer egentligen från Piteå. Den kändes vinglande och ålderdomlig, lågmäld och samtidigt burdus. Möjligen lite studentikos humor men passar oss som gillar det absurda. ”Alla kan bli Pitebor. Det är inte lätt men det går.”

Micke: Detta var onekligen en härlig ljudboksupplevelse! Även om själva humorn stundtals är lite väl studentikos för min smak så är jag på det stora hela nöjd och skrattade högt flera gånger. Boken handlar väl som sagt om Piteå, eller snarare de människor som bor där och deras mycket speciella och (enligt författarna) högst beundrandsvärda lynne. Pitebon beskrivs som en envis, stolt och mycket ambitiös varelse med en gnutta storhetsvansinne. Äre någon som känner en pite-bo som kan bekräfta?

Vidare så är ju boken väldigt speciell i sitt format. Uppdelad i korta episoder där det som sagt blandas fritt i både innehåll och stil. Detta förstärks av att inläsningen är uppdelad mellan författarna. Båda gör det mycket bra men jag tycker ändå gästinläsaren Torgny Lindgren är i en klass för sig och deepisoder som läses av honom är också dem jag tycker är både både bäst och roligast!

Angelica: Jag känner ingen Pitebo (vad jag vet?) så kan inte bekräfta detta, men någon annan kanske kan? Hur är Pitebon? Jag håller med om Torgny, det är ju något speciellt med honom som gör en alldeles varm i hjärtat tycker jag!

Emilie: Jag känner inte heller någon Pitebo. Men som de även säger behöver man kanske inte vara från Piteå för att kunna räknas som en Pitebo då det mer kan ses som ett sätt att vara och leva. Och tänker man så kan jag nog säga att jag känner en del Pitebor, då beskrivningen ”en envis, stolt och mycket ambitiös varelse med en gnutta storhetsvansinne” kan gå att tillämpa på en hel del norrlänningar. Dock märks det inte så tydligt på dem då de oftast heller inte pratar i onödan. Som de säger: ”Pitebor finns överallt!”.

Bia: Ja de gör sig ju liksom till talesmän för oss(?) som ibland kan vara lite svårpratade och upplevas som kärva. Ich bin ein pitebo, ungefär.

ungdom_angelica_beskrivningemilie_faktagruppmicke_deckare02Bia_ROMAN_profilbeskrivningar

Kalla fakta om Piteå – vad tycker vi?

En hyllning till min far

jansson_anna_29
Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Om polisen skulle ta min dator i beslag och se vilka ord jag googlat på och vilka sidor jag besökt skulle de troligen starta en förundersökning. Vapen. Medeltida tortyrmetoder. Hur fort en kropp förintas i osläckt kalk där bara ädelmetaller består som guldfyllningar i tänder. Och ändå är det bara skrivbordsdelen av den research som i slutändan blir en bok om kriminalinspektör Maria Wern.

För att boken ska bli levande måste jag skriva så att läsaren tycker sig vara på plats där det händer. Då är det en fördel om jag själv med alla sinnen upplevt det jag vill beskriva. Min pappa hade tills nyligen en egen bunker från andra världskriget. Den var dold inuti en fiskebod för att inte kunna upptäckas från luften. Skottgluggarna som skulle ha släppt in ljus var förspikade. I den bunkern har jag suttit och låtit gråsuggorna klättra på mig i mörkret för att få en känsla av instängdhet och fuktig kyla. Det rasslande ljudet jag hörde kunde vara vinden i fjolårsgräset eller råttor. Lukten av ruttnande fiskrens gav också en viss atmosfär och ett lätt illamående.

Samma känsla låter jag Sofi få när hon hålls fången efter att ha kidnappats från sandstranden i Åminne en tidig augustimorgon. Sofi är gravid. Jag har provat på det också. Tre gånger. Men då visste jag inte att det var research för nästa bok om Maria Wern; ”Det du inte vet”, som tar sin början hos en barnmorska på mödravården i Visby.

Den bästa researchen är den man själv upplevt. Händelser knutna till starka känslor. I boken beskriver jag ett fint far-dotterförhållande. En far som lyfter och hjälper sin dotter att bli en stark och modig person. Det är så jag minns min egen far som gick bort i maj i fjol och som hela tiden hjälpte mig med tankar kring mitt manus. I boken låter jag kommissarie Hartman söka efter sin dotter med samma förtvivlade ursinne som min far skulle visat om det varit jag som försvunnit.

Den här boken är därför en hyllning till min far, den store historieberättaren. I hans välvilja fick jag växa upp och pröva mina förmågor, hela tiden med en känsla av att ingenting var omöjligt och att något roligt och spännande väntade mej alldeles bakom hörnet.

//Anna Jansson

detduintevet_annajansson_blogginlagg

 

En hyllning till min far

Deckare i småländsk miljö!

IMG_4603
Foto: Privat

Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!

Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.

Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
0000057387
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.

Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.

//Finn Bergstrand

Deckare i småländsk miljö!

Simon vs The homo sapiens agenda

homosapiensagenda_ungdom_blogginlagg
Ibland bara ramlar man över böcker som man måste läsa, mycket på grund av titeln. Så var det med Simon vs. the homo sapiens agenda. Vi var ju tvungna att kolla in!

profil_ungdom_jennie
Jennie: Vi följer Simon, en kille som varken är speciellt populär men heller inte utstött. Han har vänner men den enda i hela världen som vet allt om Simon är hans internetkompis ”Blue”.

Simon träffade Blue i ett chatrum för homosexuella. Blue går också på Simons skola men de har aldrig träffats – vad de vet. Med varandra kan de prata om allt mellan himmel och komma ut-processer och de är väldigt noga med att inte säga för mycket för att den andra ska kunna lista ut dem han är.

Det jag tycker är roligt med den här boken är igenkänningsfaktorn. Under tiden jag lyssnar känner jag ibland lukten av min gamla högstadieskola och känner de där pirrande förväntningarna som ibland kan uppstå i en korridor mellan lektioner.

Jag tycker det är en fin historia om att hitta rätt på sig själv för att det är inte alltid så lätt.

ungdom_karin_beskrivning
Karin: Den här boken väcker massor av minnen från tiden som runt 16-17, inte helt utan ångest. Jag tycker Simons beskrivning om hur han själv hela tiden förändras och blir som en ny person, som han måste lära känna och vänja sig vid, är väldigt träffande. Tiden är lång, känslorna är stora. Vänner är viktiga, viktigare än familjen, och behovet av ett eget rum, tid att tänka och få landa i vem man är, är enormt. Jag tycker det beskrivs suveränt bra i boken. Dessutom går hans intresse för musik och viss fixering vid en del band rakt in i mitt hjärta och gör Simon till en mycket sann, trovärdig romankaraktär.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Småskrattade mig igenom stora delar av den här boken, tycker att huvudkaraktären Simon har ett så roligt sätt att se på och läsa av sin omgivning. Samtidigt är han en komplicerad karaktär som inte riktigt ser hur hans eget agerande påverkar vännerna i hans omgivning, det ger berättelsen en spännande nerv. En bok som får en att skratta och dessutom får en att ifrågasätta vad som klassas som normen i dagens samhälle – kan det bli bättre?

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag tycker den här är så himla charmig, jag gillar Simon och hans humor. Jag har en förkärlek för såna här karaktärer, såna som är roliga, charmiga och lite förvirrade. I perioder är boken lite långsam men den får mig ändå att le och jag är glad över att jag lyssnade på den. Och uppläsningen – så himla bra!

mia_profilbeskrivningar
Mia: Jag hade lite svårt att komma in i boken till en början, delvis för att jag behövde vänja mig vid inläsaren tror jag. Det är något med amerikanska inläsare som låter lite robotaktigt i mina öron! Men ganska snart flöt det på, och den centrala kärlekshistorien mellan Simon och den mystiska Blue som han mejlväxlar med är så spännande att det inte går att sluta lyssna förrän en får reda på vem Blue är, och hur det ska bli när de till slut ses i verkligheten – om de ens kommer dit. Berättelsen berör svåra ämnen som att komma ut som gay och knepiga relationer i skolvärlden på ett lättsamt och charmigt sätt.

simon_Vs_homosapiensagenda_omdugillar

Simon vs The homo sapiens agenda

Boken om Frida Wallberg

blogginlagg_Frida_Malin_5077sv_Foto_Ola_Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Boken om Frida Wallberg
en medförfattares bekännelser

Förr hette det spökskrivare. Då upprätthölls illusionen att idrottsstjärnor, företagsledare och andra storheter skrev sina självbiografier på egen hand. I dag är medförfattaren synlig och delaktig i processen på ett helt annat sätt. För bokens skull är det bara bra – två hjärnor tänker bättre än en!

Idén till Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv kom från Frida själv. Hon hade vigt sitt liv åt boxningen sedan tolv års ålder, blivit världens bästa kvinnliga boxare – och sedan fått en hjärnblödning som nästan avslutade hennes liv, mitt under en titelmatch på hemmaplan i Stockholm. Ett knappt år senare var hon på benen igen och åkte Vasaloppet – precis enligt sitt livsmotto: »alltid lite till«. Det hade hon lärt sig av sin far, det finns alltid lite kraft kvar att plocka ut även när du tror att kraften är slut.

Men det fanns en berättelse bortom det där, bortom mediernas bild av boxaren Frida som aldrig vek ner sig. Det var tankar som hade börjat flyta upp till ytan hos Frida när elitkarriären plötsligt tog slut, när världsmästaren plötsligt skulle bli en vanlig Frida. Frida och jag hade träffats en del när jag intervjuat henne som sportjournalist på Göteborgs Posten, och nu – efter Vasaloppet – undrade hon om vi skulle göra en bok tillsammans.

Jag märkte direkt att här fanns en intressant livsberättelse. Det kändes viktigt för mig. Många blev medvetna om Frida Wallberg först i samband med hennes skada, och det är klart att den också får ett stort utrymme. Men jag ville att det skulle finnas mer att berätta, en historia före och en historia efter. Det fanns en röd tråd i hennes liv och beslut som ledde fram till den där fruktansvärda kvällen i juni 2013.

När vi satte igång hade det bara gått ett år efter hennes hjärnblödning. Vi märkte snabbt att Frida inte var redo, varken fysiskt eller mentalt, för att orka fokusera på ett sådant projekt. Vi tvingades sätta jobbet på paus, främst för Fridas egen hälsa och välmående. Våren 2015 hörde hon av sig igen. Hon sade att hon fortfarande kände sig sugen och hade saker som hon ville berätta om. Då började vi om.

Våra första samtal var övergripande, så att jag skulle få ett kronologiskt grepp om hennes liv från barndomen fram till i dag. Därefter berättade jag vad jag tyckte mig se i hennes historia och hon kände efter vilka bitar som var viktigast för henne. Utifrån det har vi koncentrerat oss på enskilda perioder eller händelser i hennes liv. Frida har pratat, jag har ställt frågor och antecknat. Sedan har jag skrivit ihop texter som vi gått igenom tillsammans, fixat och putsat tills vi varit nöjda båda två. För Frida var det väldigt viktigt att vi inte skulle skriva en boxningsbok, utan att det skulle vara en livsberättelse. Över 40 000 följare på Facebook har inspirerats av henne och stöttat hennes kamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv efter hjärnskadan. De följarna kommer inte i första hand från kampsportsvärlden, utan det är »vanliga människor« som ofta själva haft en stor motgång i livet och som funnit kraft och motivation i Fridas berättelse. För Frida var det viktigt att hennes bok är för dem.
alltidlitetill
Vi kom överens om att inte sätta upp några spärrar eller ha några hemligheter, i våra första samtal fick ingenting censureras eller utelämnas. Det väntade vi med till nästa steg, där vi då kunde sortera bland känslor och minnen för att komma fram till vad som var mest relevant.

Det finns mörka delar i boken – Frida har haft en tuff uppväxt och det har inte heller varit lätt att vara kvinnlig pionjär i en machovärld som boxningen. Frida är väldigt öppen med svagheter och snedsteg, både egna och andras. Det som har varit viktigt för mig i min roll har varit att verkligen prata igenom bitarna som är känsliga, både för Frida och för människor i hennes omgivning. Att hon reflekterar ordentligt över varför hon känner som hon gör just nu i livet, att försöka förstå varför just dessa händelser blivit betydelsefulla när hon nu blickar tillbaka på sitt liv.

Hon bär både på det mörkaste mörker och det ljusaste ljuset inom sig. Det gör henne väldigt intressant. När Frida berättar om sin tuffa uppväxt och funderar på hur den format henne är det inte en motsättning till att hon älskar sina föräldrar i dag. Frida säger att arbetet med boken fungerat som en terapi för henne, och att hon förändrats längs vägen.

Även om det inte var meningen från början så är jag i dag glad att vår process drog ut på tiden. Frida har gjort en mental jätteresa efter skadan. I dag kan Frida se att den drivkraft som gjorde henne så framgångsrik också ledde till att hon inte varit snäll mot sig själv i alla lägen. Det är en självinsikt hon fått när hon har tillåtit sig att se tillbaka i lugn och ro. Eftersom hon har haft någon att diskutera med, så har hon också fått syn på saker och mönster som hon kanske inte upptäckt på egen hand – det är den stora fördelen med att vara två kring att skriva en självbiografi.

För Fridas del handlade de nya insikterna mycket om vad hennes pappa fick utstå som liten och vad han tog med sig till sin fostran av Frida – och hur Frida nu vill bete sig mot sina egna döttrar. Det är spännande, vad får man med sig och vad för man vidare i arv till nästa generation? Jag tror det finns så många familjer som lever hela livet tillsammans utan att prata om sina relationer. Väldigt få går på djupet så som Frida nu har gjort.

//Malin Jonson

Boken om Frida Wallberg

En intervju med Camilla Brinck!

Camilla_Brinck_05_INTERVJUBLOGG

Hej Camilla! Kan inte du väldigt kort berätta om dig själv?
Hehe ..oj,  det är alltid svårt att beskriva sig själv tycker jag och ännu svårare att göra det kort haha. Men jag är väl i grund och botten en väldigt glad tjej som har nära till skratt och använder ofta humorn i min vardag på ett eller annat sätt. Skratta är det bästa som finns så det ska man passa på att göra så ofta man bara kan.

Jag bestämde mig som liten för att jag skulle bli artist och jobba med musik, så blev det. Jag har alltså haft äran att få känna på hur det är att vara ”Pop-stjärna”. Blev kontrakterad till Virgin Records som artist och sedan som låtskrivare till Universal Publishing när jag var 25 år.

Skapandet har alltid varit det jag dragits till, vad det än må vara, exempel måla, skriva, sjunga eller uppfinna saker. Och så har jag nog oftast valt att gå min egna väg, försökt att inte lyssna så mycket på vad alla andra säger. Det är inte lätt men jag tror att man måste stänga av alla nej-sägare ifall man ska göra något som dom flesta själva är rädda för att göra. Rädsla är ofta det som får en att säga nej, därför är det ibland bra att inte veta alla fallgropar innan man ger sig ut på ett ”äventyr”. För om man hade känt till alla hinder man skulle stöta på så hade man förmodligen aldrig vågat stiga på möjligheternas tåg. Jag är väl däremot lite tokig på så sätt … jag hoppar nästan på alla tåg och en sak kan jag lova, alla går INTE dit man tänkt sig men tillslut så hoppar man på rätt tåg och när man då kommer fram är det underbart… haha… Musse & Helium-projektet är en sådan drömdestination och detta är ju bara början på en fantastisk resa ihop med dom.
LogoMusse&Helium1-170220
Hur kom idén bakom Musse & Helium till?
Jag satt och skrev på en låt hemma i min lägenhet för flera år sedan och skulle förvränga min röst till en mansröst. Jag råkade skruva fel och helt plötsligt hörde jag en liten röst som på en gång fick liv. WOW … det där är ju en karaktär, tänkte jag, det var alltså Musse jag först hörde. Jag skruvade vidare och då dök även Helium upp. Jag såg direkt en massa bilder i mitt huvud, hur dom såg ut, hörde hur som snackade etc.

Deras personligheter var nästan satta från dag ett. Dom blev mina ”nya kompisar” som helt enkelt ”flyttade in” hemma hos mig. Jag började spela in korta små avsnitt om mina kompisar som jag skickade runt till dom och det tog inte lång tid innan Musse & Helium var ett med gänget. Mina kompisar älskade Musse & Helium och pratade om dom som om dom fanns på riktigt haha! Det var då jag förstod att jag var något på spåret. Musse & Helium kändes genuina och var lätta att tycka om. När mina vänner sedan började önska spelacialskrivna avsnitt till sina egna barn så föddes idén till att skriva ett ljudboksäventyr och på den vägen är det.

Stämmer det att du gör alla rösterna i ditt ljudäventyr? Är det inte svårt?
Ja det stämmer, haha! Jag gör alla rösterna och konstigt nog är det inte så svårt. När jag hittar på en karaktär så lever jag mig in i den och försöker tänka som den karaktären gör. fast ibland så kan det vara lite svårt att komma in i rätt roll när jag snabbt växlar mellan dialoger och alla olika karaktärer. Min ljudtekniker Patricio brukar skämta om att om någon som inte vet vad jag håller på att spela in skulle höra mig sitta där inne i inspelningsbåset själv och prata med så många olika röster … ja, då skulle dom förmodligen bli rädda och undra vad som försiggår i mitt huvud, hahaha … Det är en helt vanlig dag på mitt jobb. Jag hänger knappt med några levande människor under produktionstiden utan bara med en massa konstiga varelser och djur.

På vilket sätt tror du att barn (och vuxna) har som mest användning för Musse & Helium?
Musse & Helium är ett perfekt tillfälle när man vill tillbringa lite till ihop, ta det lite lugnt, luta sig tillbaka och bara låta sig dras med ut på ett äventyr. Det är perfekt lyssning för hela familjen och det dyker alltid upp något man kan prata och diskutera om efter varje avsnitt. Musse & Helium är nämligen väldigt duktiga på att ifrågasätta saker och ting dom inte förstår, speciellt Musse, han skäms inte för nått. Koppla upp mobilen eller datorn till några bra högtalare eller i bilen och lyssna högt tillsammans. Om man är lättskrämd ska man nog undvika att lyssna på äventyret som en godnattsaga då det kan bli lite läskigt ibland. Men det är såklart väldigt olika så prova er fram till vad som passar er bäst.

Vad gör du när du inte hänger med Musse & Helium?
När jag inte hänger med Musse & Helium så umgås jag med min familj och mina vänner. Sjunger och spelar in låtar, tränar och hittar på bus precis som Musse & Helium gör.

Tack för en fin pratstund, men nu måste jag gå och laga lite mat till Musse & Helium som precis kom hem och är superhungriga. Dom säger att dom varit med om något otroligt stort, något jag inte kommer tro på men som tydligen avslöjas i Jakten på Guldosten!

Tack Camilla!

En intervju med Camilla Brinck!