Spänning i skärgården, historien får sitt slut

Natoagenten“ 

Av Anders Jallai
Uppläsare Reine Brynolfsson

Anton Modin är tillbaka och med honom längtan efter att få dyka på Estonia och hämta hem sin familj. När vi lämnade Anton i Landsförrädaren så hade han fått ett löfte om att få tillstånd att dyka eftersom han gått med på att bevara Sveriges allra hemligaste hemligheter, men ska det löftet infrias?

Rätten att utfärda detta tillstånd faller på Chris Loklinth, Antons ärkefiende, som självklart sätter käppar i hjulet.
Hjälpen kommer från ett oväntat håll, men alla är inte överens om att fartyget ska störas och återigen är Anton och hans vänner jagade.

Den tredje boken håller samma ingredienser som de två föregående, myndigheter som undanhåller information och en ensam man som söker sanningen. Återigen ger Jallai en målande bild av både känsloliv och omgivningar vilket gör att man har svårt att sluta lyssna.

Reine Brynolfsson gör som vanligt en bra och stabil inläsning, hans röst och tonfall passar bra för denna typ av böcker.

Som agent-bok betraktad så tycker jag att den är riktigt bra. Den engagerar och visar samtidigt att kampen mellan ont och gott inte är så självklar.

Natoagenten får 4 Storytel S i betyg.

Spänning i skärgården, historien får sitt slut

Fakta, fiction eller en salig blandning?

I morgon släpper vi den tredje och sista delen i serien om Anton Modin och idag så förbereder vi detta genom en gästblogg av författaren Anders Jallai, trevlig läsning!

Är mina böcker: Spionen på FRA, Landsförrädaren och Natoagenten sanning eller fiction? Ja, vad tror du? Och har det någon betydelse?“ 
Det är en fråga du som läsare har rätt att ställa dig. Samtidigt finnsdet andra som inte bryr sig. Ni är helt enkelt bara ute efter en stunds“ avkoppling och underhållning. Fine, det är precis det som är meningen med“ skönlitteratur. Vill du läsa fakta ? köper du helt enkelt en faktabok. Eller“ hur?

”Man ska inte blanda fakta och fiction. Vi har inga bra erfarenheter av“ det.” Det är en vanlig uppfattning bland landets förläggare och redaktörer.“ Trots det har vi lysande exempel på motsatsen: Jan Guillous Hamiltonserie,“ Dan Brown och t o m Stieg Larsson. Problemet som uppstår, är när det blir“ för mycket fakta i fictionböckerna. Då kan det bli både rörigt och tungläst.“ Läsaren kastas mellan fantasi och verklighet. Vilket en del läsare tycker är“ jobbigt. Andra älskar det.

Det här var frågor jag ställdes inför när jag skulle gå igång med att skriva“ min trilogi om det kalla kriget i Sverige.“ Jag började skriva fakta med noter och referenser, skrev t o m klart den“ första delen. Men där gick jag in i väggen! Någonstans insåg jag att den här“ sanningen som jag skriver på, inte leder till något gott. Varken för mig, er“ läsare eller Sverige. Sanningarna jag hade var alltför hemliga och alltför“ kontroversiella för att det skulle kunna finnas någon uppsida på materialet.“ Ã…tminstone då, 2007. Jag la projektet på is och det fick ligga där i ca ett år.

Det som hände sedan, våren 2008 var att jag efter en del övertalning“ av min bästa vän och ett visst missmod över allt material jag samlat in“ under ca 10 år, som nu gick förlorat. Jag hade bl a ett stort material om“ Wennerströms hemliga medhjälpare Mr X i Spionen på FRA, kallad“ Gunnar Anderson. Sveriges kanske största spion genom tiderna.“ Jag bestämde mig därför att skriva trilogin som en fiction, med fingerade“ namn och en delvis fingerad dramaturgi. Jag använde en del autentiska“ miljöer, de som var viktiga för handlingen, medan jag hittade på andra“ som exempelvis byns restaurang, The Rock, där mycket i trilogin utspelar“ sig. Resultatet blev så pass lyckat eller kanske snarare intressant att jag“ fick ett bokkontrakt innan serien var klar. Jag hade t o m några förlag att“ välja bland. Jag tog det som gav mig störst ”konstnärlig” frihet. Något“ som jag är glad för idag. För jag har inte gått igenom det här bokprojektet“ obemärkt och heller inte opåverkad av dess känsliga innehåll.“ Det har“ varit en spännande resa men samtidigt ganska obehaglig. Spioneri och“ Landsförräderi är ingen ”Walk in the park.”

Min första bok Spionen på FRA rönte en del uppmärksamhet just på“ grund av att den uppfattades som dokumentär. Det blev en grupp hard“ core fantaster som verkligen tog till sig den och budskapet. De följer mig“ nu på min hemsida där det mesta som skrivs är fakta.
När andra boken“ Landsförrädaren kom ut förra året, var det några av dessa läsare som blev“ besvikna, eftersom stilen hade ändrats en del. Det uppfattades som mer“ fiction än den första boken.“ Fine, tänkte jag igen. Det är precis det som var meningen.“ Landsförrädaren lockade till sig andra kategorier läsare, varav många“ kvinnor. Dessutom nådde den en yngre läsekrets, runt 20 vilket var“ glädjande.

I min tredje roman, Natoagenten fortsätter jag tåget mot fiction“ i själva berättarstilen men behåller ändå en hel del autentiskt material. Bl a“ fortsätter jag att citera ur verkliga dokument, hemliga rapporter, intervjuer“ och faktaböcker. Dessutom tror jag att själva slutsatserna i boken angående“ Estoniakatastrofen är de riktiga i stora drag.

Hur jag vet det? Tja, det vet du inte. Där bryter jag vårt läsar-författar-“ kontrakt med hänsyn till rikets säkerhet. Men jag säger: lita på mig och bli“ lite klokare på köpet.

Vi syns på The Rock, kära Storytel-lyssnare!

”I Jallai:s fictionserie finns en kärna av sanning” (Olof Frånstedt, operativ Säpochef 1965-78)

Titta på en film om Natoagenten här!

Fakta, fiction eller en salig blandning?