Fallvatten med andan i halsen

Fallvatten
av och med Mikael Niemi

En regnig sommar och höst har fått vattendepåerna längs med Luleälven att stiga dramatiskt och en dag händer det ingen trott var möjligt. Den översta dammen brister och under sin väg nedåt drar vattenmassorna med sig damm efter damm och svämmar över allt i sin väg. Inte bara svämmar förresten, vattnet ryter, sliter, slaktar, bryter och kväver alla människor, djur och samhällen i sin väg.

Att beskriva vad vatten kan göra, hur det kan låta, smaka och se ut som på så många sätt som Niemi gör i den här boken är helt fascinerande. Under berättelsens gång möter vi ett antal människor och får glimtar ur deras liv. Det frånskilda paret som inte kan försonas ens i en katastrof, den gamle mannen vars dementa hustru förpestar hans liv, mannen som älskar Saab mer än livet och den vedervärdige mannen som planerar att få ut pengar för sin förlorade mobiltelefon mitt i det värsta.

Jag medger att jag alltid faller för personer med dialekt från norra Sverige men Mikael Niemis röst är mer än bara sin dialekt. Han läser verkligen sin egen bok alldeles underbart! Exakt rätt tempo och hans pauser sitter som femtumsspikar. Den mjuka dialekten som förrädiskt döljer det fasansfulla är mycket effektfull.

Jag blir förförd och förfärad över berättelsen, har andan i halsen mest hela tiden. Den är liksom öronbedövande, otäckt, realistiskt spännande! Men på slutet känns det lite som att jag saknar något. En knorr kanske, ett svar? Jag vet inte om jag är för konservativ men jag väntade mig på något sätt en sensmoral att ta med mig. När jag vågar andas igen.

Jag ger Fallvatten tre starka Storytel-S

Fallvatten med andan i halsen

Ekorrn satt i granen, och spanade in ett troll

Stallo
Författare: Stefan Spjut
Uppläsare: Magnus Rosman

Vissa perioder i livet faller hela vardagen på plats, allt bara funkar och jag får tid att lyssna så mycket som jag vill, riktigt svepas med av en bok. Men i ärlighetens namn är det inte så ofta det händer och tidvis blir lyssnandet riktigt upphackat och ryckigt.

När detta senast sammanföll med att jag startat en mastodontlyssning på Stallo påverkade det upplevelsen, sannolikt negativt. Den boken tog nämligen en evighet att ta sig igenom, den är mer än 25 timmar lång!

Uppläsaren Magnus Roosman gjorde ett utmärkt jobb, har inget att invända mot honom men bokens tempo sträcker sig mellan mycket stillsamt nostalgiskt skimmer till hisnande spänning, som att den har lite svårt att bestämma sig för vad den egentligen skall vara och det kräver att man hänger med i svängarna.

Det börjar med en alldeles fantastisk sekvens där en pojke kommer till en sommarstuga någonstans i norrlands skogar på åttiotalet. Beskrivningen av hur han upplever naturen, vädret, omgivningarna och sin mamma tycker jag är helt magiska. Långsamt och detaljrikt beskrivs hur de installerar sig, vad de äter, pratar om och hur deras relation ser ut. Så smyger sig något märkligt in i idyllen, faller som en skugga över den lilla stugan och ett andetag senare är hela deras värld förändrad.

I nutid hamnar vårdbiträdet Susso Myrén mitt i ett kidnappningsdrama. Ett barn är försvunnet och Susso är övertygad om att han rövats bort av en varelse som mest kan liknas vid ett troll. Hon börjar nysta i sin döde fars gamla fotografier och sägner om troll och oknytt som berättats i Kirunatrakten i hundratals är. Hon tar upp jakten på hemligheterna och reser i hisnande fart över hela Sverige och en märklig ekorre har en inte obetydlig roll i sammanhanget.

Det är bitvis riktigt spännande och att våga sig på att skriva en roman om troll och oknytt i vår tid är verkligen uppfriskande. Min invändning är att han borde ha stillat sig med detaljerna. ALLT måste inte beskrivas i detalj. Varje gång en person ska ringa ett samtal behöver man inte en förklaring om hur denne gräver i väskan och får upp kvitton, nycklar, gamla kolapapper och en tampong. Varje gång en person lägger in en snus behöver heller inte skildras. Så är det hela tiden och istället för att ge berättelsen trovärdighet så blir man till slut helt tokig av alla beskrivningar. När man läser en bok kan man skumma igenom sånt men som lyssnare sitter man fast på ett annat sätt och upprepningar och detaljporr kan driva en ljudbokslyssnare till vansinnets brant.

Så mitt råd i fallet Stallo är: Ta dig an den, den är helt annorlunda mot vad du är van vid. Men gör det först när du vet att du har tid och tålamod. Andas djupt och låt dig uppslukas.

Lyssna på Stallo direkt.

Ekorrn satt i granen, och spanade in ett troll

Hundar, iskalla hus och ond bråd död

I tystnaden begravd
Författare: Tove Alsterdal
Uppläsare: Anna-Maria Käll

Någon pålitlig människa sa att om man gillar Åsa Larsson så är I tystnaden begravd ännu bättre än Till offer åt Molok som Larsson släppte i våras. Jag älskar verkligen Åsa Larsson och jag har en vurm för böcker som tilldrar sig norrut, ju norrare desto bättre. Och ja, det finns många saker som kan jämföras med de här två böckerna.

Båda handlar om Norrbotten, hårda män, hundar och historien. Historien som i att det som hände för länge sedan kryper upp till ytan i nutid, särskilt om någon har försökt att dölja den. Och I tystnaden begravd är bra, den är jättebra! Jag vill inte kalla den varken bättre eller sämre än Åsa Larssons verk, bara en bok till som jag vill rekommendera till alla jag möter.

Katrine är bosatt i London men åker hem för att ta hand om sin gamla mamma som kommit in på ett hem för senildementa. Det uppdagas att Katrine och hennes bror ärvt ett hus uppe i Tornedalen och hon åker dit för att ta reda på mer om sin och sin hemlighetsfulla mammas bakgrund. Det visar sig att Katrines morfar var en av de männen som efter kriget reste över till Sovjetunionen för att finna en ljusare framtid. Han, i likhet med många andra, kom aldrig tillbaka och vad som hände där har aldrig berättats, alla har bara tigit och försökt glömma.

När Katrine anländer till byn Kivikangas har en man mördats i grannhuset bara några dagar tidigare och både byns förflutna och Katrines eget verkar ha förgreningar ända upp i toppen av den ryska organiserade brottsligheten.

Anna-Maria Käll gör ett fantastiskt jobb som uppläsare. Skickligt lägger hon bara ett stråk av dialekt där det behövs, en skiftning i röstläget när någons känslor svämmar över eller ska skina igenom. En ren fröjd att lyssna på!

Visst förekommer mord och poliser i berättelsen men precis som i Till offer åt Molok så är det inte en renodlad deckare, den är inte spännande i den bemärkelsen. Den är en roman där spänningen ligger inuti människorna och deras relationer till sin historia och varandra.

Jag ger I tystnaden begravd 4 stycken stenhårda Storytel-S

Hundar, iskalla hus och ond bråd död