Niclas Ericsson gästbloggar!

 

familjehemligheter_niclas_ericsson
Fotograf: Magda Gad

Jag fick idén till Familjehemligheter när jag jobbade som kriminalreporter på Expressen, sommaren 2002. Det var en hektisk sommar, jag var ny som journalist och ny på Expressen.

Det var mycket med den miljön som var som en film. En kvällstidningsredaktion är overklig på något sätt. Inte glamorös alls – även om folk kanske tror det – mest väldigt hårt arbete och mycket kompetenta kollegor. Men tempot, jäklar. Nästa morgon kunde ens story vara på löpsedlarna. Man kunde ha hittat något som ingen annan tidning hade. Eller man kunde ha gjort bort sig totalt. Missat bollen. Det var vinna eller försvinna, varje dag. Och så var det ju ämnet jag jobbade med som trängde in under huden.

Att försöka förstå ett brott är fascinerande, kanske för att det är extrema situationer som både offret och gärningsmannen hamnar i. Men det är situationer vi alla kan relatera till. Svartsjuka, hat, girighet. Eller bara att något går väldigt snett mellan två människor.

Sedan har vi frågorna om hur brottet gick till. Det finns alltid vissa fakta som är kända, andra inte. Man kan gräva ner sig i detaljer, tyda och tolka. Rekonstruera det exakta förloppet, minut för minut.

Och så utgången. Döden. Den gör alltid intryck.

Jag känner mig hemma bland dem som rör sig efter mörkrets inbrott. Bögarna, busarna, hororna och torskarna. Festprissarna. Och så snuten förstås. De som jagar om natten. Det fanns aldrig någon tvekan om att min berättelse skulle handla om dem. Och självklart skulle det hända i Stockholm. Jag är född här och vet ingenting om någon annan stad i Sverige.

Jag tog det jag hade, fragment av händelser ur mitt eget liv, kunskap om brott, människor jag hade träffat eller bara sett på håll. Platser jag kände både innan och utan. Och så började jag fantisera. Nästan allt i min deckare bygger på verkligheten, precis som ett reportage, men omformat till en helt fiktiv berättelse. Jag slängde allt i en gryta och lät det stå och puttra och sjuda, tills det fick sitt eget liv.

Nu har min berättelse fått liv på ett nytt sätt eftersom den alldeles nyligen har släppts som ljudbok, inläst av Fredde Granberg. Den kan följa med dig på din väg, från jobbet, krogen, shoppingrundan eller ett hemligt möte.

Kanske är du också en av dem som jagar om natten? Min berättelse är en hyllning till dem. Men för somliga av dem slutar det illa.

//Niclas Ericsson

 

Niclas Ericsson gästbloggar!

Båt 370 – Döden på Medelhavet

bild_bat370.png
Foto: Privat

Vår bok berättar historien om vad som hände med 53 människor på flykt över Medelhavet, men fastän den är sann så gör bokformen den nästan overklig. Vi valde att berätta den ur Annahs ögon, inte skala bort känslorna och spänningen. Inte ens när det kom till spänningen mellan oss, det som nästan slet oss itu. Nu när man hör någon läsa upp orden vi skrivit blir de verkligare. Precis som förhörsprotokollen hjälper den till att bekräfta och föra vidare utan att vi behöver gå igenom det igen.

Jag sätter på mig VR-glasögonen. HDMI-kablarna är i vägen och kardborrebandet fastnar alltid i håret, men jag har lärt mig hur jag snabbt ska få på det ändå. Rift-headsetet är lite framtungt men jag fixar jämnvikt genom att tilta huvudet lite bakåt när jag sätter mig. Några sekunder senare är jag tillbaka på stranden i Dikili igen. Jag vrider huvudet och kan se vägen jag just gått över. Samma väg som Lamis, hennes mamma och alla andra skyndade över till båten som visade sig heta ”370”. Samma väg som vi åkte fram och tillbaka när vi letade efter båtar, smugglare och svar. Men då var det för sent. Vi kom försent.

Jag fortsätter mot staden längs med kustlinjen. Ser hotellen vi gömde oss på. Ser militärpolisens byggnadskomplex, och jag vet att det finns ett USB-minne där. Bilder tagna med hänsynslös blixt som visar facit av EUs flyktingpolitik. Facit när beväpnade smugglare är de enda som kan ta dig från krig och förföljelse. Facit när ingen ville hjälpa människorna i Båt 370. Jag ser de döda framför mig som en slags lins av ofrivillig virtuell verklighet i glasögonen.
0000061938
Framför kustbevakningen stannar jag. Jag zoomar maximalt, Googles bilder är ändå hyfsat högupplösta. Jag ser något jag inte sett förut, en person går precis ombord på en av kustbevakningens båtar. Är det han som tog våra pass? Omöjligt att se. Jag vänder mig om och precis som när vi flydde genom grindarna så tar jag höger mot Bademli och den slingriga bakvägen mot Izmir. Om jag rör en av mina nya handkontroller i luften, så lyfter jag och flyger snabbt de tolv milen till flygplatsen. I den verkliga verkligheten var det de längsta mil jag åkt.

Det svarta skumgummit där headsetet möter pannan är fuktigt av min svett när jag tar av mig det. Frustrationen, minnena, allt det ouppklarade är ju där även om det genereras på en server i Kalifornien. Jag tittar ut över Östersjön från sovrumsfönstret. Havet där jag drog barnen i gummiring efter utombordaren kommer aldrig betyda samma sak igen. Ingen som lär känna människorna i vår bok kan se på världen på samma sätt. Vi skrev boken för att andra måste se och höra, och hade vi kunnat hade vi filmat allt för VR-glasögon. Flyktingarna som drunknade den där natten vi var där, deras anhöriga och vänner – alla är värda att inte bli glömda. Verkligheten är inte alltid vacker, men den förtjänar att mötas.

//Mattias Beijmo

Båt 370 – Döden på Medelhavet

Odile Nunes läser in Ferrante!

odilenunes.png
Foto: Privat

Hej Odile! Du har läste Elena Ferrantes hyllade bokserie Neapelkvartetten. Hur känns det att ge röst till en sån populär bokserie?

Väldigt roligt. Det har varit en spännande resa att följa berättelsen om deras mångfaceterade relation. En resa som inneburit insikter i både hur relationer formar människorna, stimulerar och utmanar dem, men också hur vi både omedvetet och medvetet knyts till varandra, och behöver varandra för att komma vidare,och hur olika omständigheter och förutsättningar tvingar oss till olika val i livet. En berättelse om livet som kamp, där kunskap, och överlevnadskunskap är avgörande, och där både kampen och kunskapen kan se väldigt olika ut. Jag har absorberats av historien både genom detaljerna och det musikaliska i berättandet.

Hur ger man liv till en ganska ”tung” bok? 

Jag upplever inte böckerna som tunga, då det hela tiden finns en rörelse framåt, att berättelsens personer ständigt strävar efter att göra det bästa av sina liv. De återkommande reflektionerna är försök att förstå och begripliggöra tillvaron. Personerna är också gestaltade utan värderingar, med en kärv ömsinthet, en sorts saklighet. I allt det finns en stor hoppfullhet tycker jag.

För att ge liv, behöver man krypa in i alla människorna och se tillvaron ur deras perspektiv.

Vad har de största utmaningarna varit?

Största utmaningarna har bl.a. varit det långa meningarna där bisatserna innehållit flera långa tankar eller kommentarer, och det jag uppfattar som poetiskt musikaliska uppräknande, av människor och händelser, Jag har upplevt ett behov av att rytmisera för att det inte ska kännas monotont på fel sätt.

Vilken av de fyra böckerna i serien är din favorit?

Jag kan inte välja ut någon, alla ingår i en livsväv som ibland är händelserikare, i bland tråkigare, ibland fadd, och ibland euforisk. Inget skulle vara något utan det andra. Summan av allt är ett liv.

Jag tycker dock att böckerna ibland kan kännas olika skrivna, men det blir ju bara en spegling av livet det med.

Tack Odile Nunes!

elenaferrante

 

Odile Nunes läser in Ferrante!

En hyllning till min far

jansson_anna_29
Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Om polisen skulle ta min dator i beslag och se vilka ord jag googlat på och vilka sidor jag besökt skulle de troligen starta en förundersökning. Vapen. Medeltida tortyrmetoder. Hur fort en kropp förintas i osläckt kalk där bara ädelmetaller består som guldfyllningar i tänder. Och ändå är det bara skrivbordsdelen av den research som i slutändan blir en bok om kriminalinspektör Maria Wern.

För att boken ska bli levande måste jag skriva så att läsaren tycker sig vara på plats där det händer. Då är det en fördel om jag själv med alla sinnen upplevt det jag vill beskriva. Min pappa hade tills nyligen en egen bunker från andra världskriget. Den var dold inuti en fiskebod för att inte kunna upptäckas från luften. Skottgluggarna som skulle ha släppt in ljus var förspikade. I den bunkern har jag suttit och låtit gråsuggorna klättra på mig i mörkret för att få en känsla av instängdhet och fuktig kyla. Det rasslande ljudet jag hörde kunde vara vinden i fjolårsgräset eller råttor. Lukten av ruttnande fiskrens gav också en viss atmosfär och ett lätt illamående.

Samma känsla låter jag Sofi få när hon hålls fången efter att ha kidnappats från sandstranden i Åminne en tidig augustimorgon. Sofi är gravid. Jag har provat på det också. Tre gånger. Men då visste jag inte att det var research för nästa bok om Maria Wern; ”Det du inte vet”, som tar sin början hos en barnmorska på mödravården i Visby.

Den bästa researchen är den man själv upplevt. Händelser knutna till starka känslor. I boken beskriver jag ett fint far-dotterförhållande. En far som lyfter och hjälper sin dotter att bli en stark och modig person. Det är så jag minns min egen far som gick bort i maj i fjol och som hela tiden hjälpte mig med tankar kring mitt manus. I boken låter jag kommissarie Hartman söka efter sin dotter med samma förtvivlade ursinne som min far skulle visat om det varit jag som försvunnit.

Den här boken är därför en hyllning till min far, den store historieberättaren. I hans välvilja fick jag växa upp och pröva mina förmågor, hela tiden med en känsla av att ingenting var omöjligt och att något roligt och spännande väntade mej alldeles bakom hörnet.

//Anna Jansson

detduintevet_annajansson_blogginlagg

 

En hyllning till min far

Juliga frågor till Anna Jansson!

jansson_anna_34
Foto: Anna-Lena Ahlström

Vad läser du under julen? Sagor för barnbarnen, tvillingar på tre år. De gamla klassikerna. Sen tänkte jag läsa Elena Ferrantes ”Hennes nya namn” och ”Barnbruden” av Anna Laestadius Larsson.

Jag har precis läst ut Peter Stjernströms ”Burflickan” och ångrar det. Den skulle jag ha sparat till jul.

Vilket är bästa julgodiset? Chokladkola efter släktens lika magiska som uråldriga recept. Den hemliga ingrediensen är en knivsudd …. Kom ska jag viska det i ditt öra.

Vad tycker Maria Wern om julen? I bästa fall  är Maria ledig under julen. Men det är inte säkert. Många jular har hon förberett julen så att alla ska ha det fint och mysigt, för att sen ge sig av till jobbet precis som jag gjorde så många jular när jag arbetade som sjuksköterska.  Men OM Maria får vara hemma vill hon spela spel och äta gott med familj och vänner och det är troligt att hon bjuder in Hulda (Söndagsförstöraren i barnböckerna) på glöggfika.

Hur brukar du fira jul? Jag trillar massor av köttbullar och bakar pajer och saffransbullar för att möta den armé av barn och barnbarn  som brakar in. Erik och jag har 6 barn ihop och varsin svärmor och sen hoppas jag att mina brorsor och barnens kusiner också kommer och att vi hinner träffa vänner och spela frågespel och plump.

Har du några nyårslöften? Mer en önskan inför det nya året; Att läsa mer. Att prioritera det. Förra året började jag lyssna på ljudböcker och det är ett finfint komplement i situationer när man inte kan hålla en bok i handen. Ex när man vispar ägg eller lyfter hantlar.

Tack Anna Jansson!

Juliga frågor till Anna Jansson!