Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

//Sara Lövestam