Florence Stephens förlorade värld – Vad tycker vi?

Florencestephens_blogginlagg
Ebervall och Samuelsson har skrivit en och annan bok baserad på en sann historia. När deras senaste bok, Florence Stephens förlorade värld, utkom var vi ju tvungna att kika närmare. Småland under början av 1900-talet, en kvinna som är fascinerad av kungahuset och grunden till “Husebysaken” hittar ni här!

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: ”Fröken på Huseby” brukade man kalla Florence Stephens som levde mellan åren 1881 till 1979 då hon aldrig gifte sig. Boken ”Florence Stephens förlorade värld” bygger på hennes liv och den så kallade Husebyaffären. Det är alltid lite extra kittlande att läsa en roman som baseras på verkliga händelser tycker jag. Boken är välskriven och intressant men eftersom att jag inte är rojalist kunde jag tycka att det blev lite jobbigt att höra på allt tjat om kungafamiljen. Jag blev väldigt irriterad på den bortskämda prinsen Carl som lurade naiva Florence. Det är svårt att sympatisera med Florence då hon själv satte sig i dessa korkade situationerna … om man får uttrycka sig så. Att denna ”Fröken på Huseby” dessutom var emot kvinnlig rösträtt gör det inte lättare.

Både Florence och hennes mor Elisabeth var extrema rojalister, det påstås även att Elisabeth ska ha haft ihop det med kung Oskar II och att Florence är resultatet av detta. Breven som växlades mellan Elisabeth och Oskar II finns idag bevarade men blev hemligstämlade i 30 år av Florence själv som i vuxen ålder läste dessa. År 2009 bestämde nuvarande kungaparet att förlänga detta. Ganska kittlande, eller hur?

hanna_profilbeskrivningar
Hanna: ”Florence Stephens förlorade värld” ger en intressant inblick i den svenska högborgerligheten kring sekelskiftet och framåt. Persongalleriet är färgglatt och stort – personer som svindlaren Berl Gutenberg och hans kumpan prins Carl vill jag gärna veta mer om. Även om själva historien inte griper tag i mig på det sättet som till exempel författarnas tidigare bok Bombmannens testamente gjorde, skulle jag helt klart rekommendera den till alla som intresserar sig för svensk historia, kungligheter och bedragare. Och Helge Skoogs inläsning är helt fantastisk!

emilie_faktagrupp
Emilie: Vi är alla en del av vår historia på ett eller annat vis, varför böcker som ”Florence Stephens förlorade värld” är så otroligt intressanta. Även fast det kanske inte rent konkret hör samman med din eller min historia, säger den en hel del om Sveriges utveckling under första halvan av 1900-talet. Ännu kan väl inte garanteras att allting i denna berättelse om Florence Stephens liv är sant, men det är en intressant historia som jag hoppas att det kan komma att nystas ännu mer i längre fram. En bok för dig som är nyfiken på kungligheternas lite mer dolda historia och denna del av Sveriges historia. Det går även bra att lyssna på enbart för Helge Skoogs fantastiska uppläsning!

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar
Bia: Vilka skamlösa bedragare. Och vilken provocerande konservativ kvinna. Intressant på sitt sätt, men tänk att göra sån skillnad på folk och folk. Att inte ens tycka att kvinnor skulle ha rösträtt fast hon själv egentligen var allmänbildad. Och denna fanatiska rojalism som fick henne att skydda den svekfulle Carl Bernadotte bara för att han var en medlem av kungahuset.

Jag vill passa på och rekommendera alla böcker av Ebervall & Samuelsson. Så underhållande, och samtidigt lär man sig alltid något nytt om svensk historia. Helge Skoog läste som vanligt fantastiskt bra!

omdugillar_florence

Florence Stephens förlorade värld – Vad tycker vi?

Sista ordet om Kouplan

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817
©2014 Foto: Anna-Lena Ahlström

Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

saralovestam_banner
//Sara Lövestam

Sista ordet om Kouplan

Intervju med Roslund & Hellström

roslund-hellstrom-2012-1(1)
Foto: Peter Knutson

Vi på Storytel har ställt lite frågorna till författarna bakom storsnackisen Tre minuter, en fristående uppföljare på succéboken Tre sekunder!

1. Nästa del i serien om Ewert Grens har verkligen varit efterlängtad och det är så kul att den äntligen är här! Hur har arbetet med Tre minuter varit?

Roslund & Hellström: Tusen tack! Vissa böcker sliter man mycket med, andra liksom skriver sig själva. Den här boken har haft båda dessa ansikten. Eftersom vi alltid har hälften sanning i botten på våra i övrigt påhittade historier, och då arbetar hårt för att få tag på kloka människor som kan visa oss den sanningen, få dem att lita på oss, var det här ett arbete som egentligen pågick i flera år. Den delen var med andra ord tuff – men i sanning värd tiden och energin. Däremot den andra delen, storyn, karaktärerna, dansade sådär enkelt som det ibland bara gör. Att åter träffa kriminalkommissarie Ewert Grens och infiltratören Piet Hoffmann och hans familj – Zofia och Hugo och Rasmus – och låta deras vägar korsas än en gång, var som att träffa gamla vänner. Och den här gången bjöd de in oss till vårt största och mest spännande äventyr hittills!

2. Hur kopplas Tre minuter samman med succén Tre sekunder?

Roslund & Hellström: Vi låter för första gången en huvudkaraktär från också den onda sidan, den svarta sidan, sidan som begår brott, komma tillbaka. Det visade ju sig att Piet 01230Hoffmann från Tre sekunder, en av världens skickligaste infiltratörer, fortfarande var på flykt – i Sydamerika med sin familj. Han var perfekt, han blev vår romanbiljett in i brottslighetens hjärta, där allt börjar – han blev den som kan ta läsaren i handen till spänningen och insikten.

3. På vilka sätt har huvudkaraktären Ewert Grens förändrats genom böckerna? Kommer vi känna igenom honom?

Roslund & Hellström: Ewert Grens förblir Ewert Grens. På gott och ont. Men – han har ju sakta förändrats i de två senaste böckerna. Eftersom hans fru dog i Flickan under gatan, och han i boken Tre sekunder använde hela historiens 592 sidor för att våga gå till hennes grav och säga adjö, måste han förändras i Två Soldater och lite till nu i Tre minuterTre minuter. Han kan inte längre hålla sig fast i det förflutna, i den här boken springer han till och med hem till Sveavägen och upp på vinden och hämtar sin gamla bruna resväska med Eiffeltornet ditklistrat i ena hörnet, åker på sin chefs uppmaning till Sydamerika, sedan till USA och Washington, innan han kommer hem igen för att som vanligt slåss lite med åklagare Lars Ågestam och arbeta sida vid sida med Mariana och Sven på Citypolisen. Han hinner till och med slå fast att kaffet i Colombia och på flygplatsen i Washington nästan är lika gott som det i maskinen som står i korridoren på polishuset Kronoberg.

4. Det här med att skriva tillsammans är inte alltid en dans på rosor. Det måste ju finnas tillfällen där ni inte är överens; hur löser ni sådant?

Roslund & Hellström: Vi har slutat skrika på varandra, det hjälper ju ändå inte. Så vi har skapat några grundregler, där kanske den allra viktigaste är att aldrig aldrig aldrig – hur förbannade och irriterade vi än må ha varit under dagen – skiljas som ovänner innan vi går hem. Det får ta den tid det tar att bli sams.34650

5. Hur ser researcharbetet ut?

Roslund & Hellström: Den här gången handlade det om att knyta kontakter längst in i drogtillverkningens hjärta – och när Anders (Roslund) åkte till Sydamerika med ett par guider han litade på, och som var eller hade varit en del av det här brottsliga hjärtat, var det nog den största utmaningen hittills i författarskapet. Att inte kunna tolka eller kontrollera omständigheter i en verklighet där penningen alltid är större än livet.

6. Även om vi är spända på att ta oss an Tre minuter så undrar nog alla: Kommer det fler böcker?

Roslund & Hellström: Kriminalkommissarie Ewert Grens och infiltratören Piet Hoffmann kommer garanterat tillbaka!

Tack!

Intervju med Roslund & Hellström