Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

blogginlägg_taitu_text.png
Romanen om Maj av Kristina Sandberg hyllades och älskades av nästan alla. Men visste du att Sandberg kom med en annan roman innan denna trilogi? Ta itu kom ut första gången 2003 men har inte blivit ljudbok förrän nu. Vi var så klart tvungna att lyssna!

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Ta itu av Kristina Sandberg var en riktigt ångestfylld lyssning och det är svårt skriva om den. Den är så konkret, redovisande, humorlös så det är också svårt att värja sig från Maria. Tur att jag bara har 15 minuter till jobbet, för längre stycken skulle jag nog inte orkat lyssna på henne.

Samtidigt är det ju helt vansinnigt bra skrivet och Sandbergs Maj-böcker är ömma favoriter. Så med detta sagt, här är min recension:

Kristina Sandberg är en favorit efter Maj-böckerna. Här får vi istället följa mamman, hustrun, kollegan, den duktiga dottern Maria.

Det är nästan obekvämt att lyssna, det skaver och känns emellanåt klaustrofobiskt att höra den dagbokslika berättelsen. Här finns inte ett överflödigt ord. Marias vantrivsel och vanmakt att inte passa in och räcka till, går sakta in i en djup depression, kanske galenskap. Berättelsen utspelar sig under ett år under 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara en nutidsberättelse. Vansinnigt bra skrivet. Så mycket finns där, emellan orden.

louella_profilbeskrivningar
Louella: En viktig bok som påminner om att frihet och jämlikhet absolut inte är en självklarhet, att vi fortfarande måste kämpa för den rätten varje dag, men att oändligt många kvinnor kämpade och offrade så mycket mer – före oss, för oss.

Alla längtar vi efter att få komma ifrån vardagen, men Maria längtar nog mer intensivt än de flesta. Den här berättelsen skildrar tiden då den första gryende aningen om en möjlig frihet blir åskådlig, att man kanske kunde våga ta ett stolt steg bort från diskbänken. Så mycket mer skrämmande blir paniken när Maria inser att det är en omöjlighet för henne. Då blir det bara tyst och stumt både inuti och runtom henne. Hon går sönder.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag är ett stort fan av Maj- trilogin och försökte hålla mina förväntningar på Ta itu nere för att inte bli besviken. Den är ändå skriven ett par år innan Att föda ett barn och har ju faktiskt (tyvärr) inget alls med Maj att göra.

Just den här genren av svensk diskbänksrealism ligger mig varmt om hjärtat och jag gillade verkligen Ta itu, mina dämpade förväntningar till trots. Det är en helt klart läsvärd roman som står sig stark i Maj- konkurrensen.

linaj_profilbeskrivningar
Lina J: Ta itu skrevs innan Att föda ett barn, och visst anar man att Marias 1970-tal är ett frö till Majs 1930-tal. Kvinnor som har fastnat i ett liv som inte är vad de innerst inne drömde om, fångade av samhällets konventioner. Den som är sugen på feelgood får leta någon annanstans. Men Ta itu är definitivt värd en lyssning för den som inte är rädd för lite feelbad och som tycker om Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

taitu_banner_omdugillar

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

”Ut i det vilda” – Recension av Viking, 10 år

om_warriros_viking
Den här boken handlar om en tamkatt som går in i livet som vildkatt/klankatt. Han kommer till åskklanen som är en av de fyra klanerna (de andra är skuggklanen, flodklanen och vindklanen). De har egna jaktmarker att jaga på och ett ting tillsammans varje fullmåne.

Det som förvirrar mig lite ibland är att huvudpersonen byter namn många gånger, från Rost till Eldtass till Eldhjärta.

Eldtass blir retad för sitt tamkisseursprung men lyckas ändå hitta en vän! Vännen är min personliga favorit i första boken, men det ändras i den andra boken!

Mycket av boken går ut på att beskriva hur världen och livet är. Det handlar också om Eldtass långa väg till att bli krigare och få sitt krigarnamn. Boken har många namnbyten som sagt och det är en ceremoni varje gång.

Min favorithändelse i boken var när Eldtass träffar sin gamla kompis Sudden igen, från sitt liv som tamkisse. Tyvärr blir Eldtass utskälld när de andra får veta att han hängt med en tamkisse, eftersom han nu är klankatt.

Ni kommer att märka att man ibland glömmer bort sig och inte kommer ihåg att det faktiskt handlar om katter och inte människor.

Egentligen händer det inte så mycket i den här boken, utan del 2 och 3 är mycket mer spännande. Men ge inte upp, får du behöver ha läst ettan innan tvåan och trean!

Mattias Linderoth (uppläsaren av denna bok) läser ganska långsamt så jag rekommenderar att sätta boken på ungefär 1.75x speed!

//Viking 10 år

”Ut i det vilda” – Recension av Viking, 10 år

Recension: Flickorna av Emma Cline

flickorna_blogginlagg
En av förra årets mest hyllade titlar var Flickorna av Emma Cline; en bok som inspireras av sekten kring Charles Manson. Boken blev en riktig snackis och det var många här på Storytel som var tvungna att prata av sig.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag vill inte lyssna klart på Flickorna. Vill inte att den ska ta slut. För det här är den typ av bok som man vill bära med sig, länge. En bok att längta till och se fram emot, en bok som tar en ut på den där extra promenaden- bara för att få lyssna lite till.

I Flickorna avhandlas temat om tonårens odödlighet och frigörande, på ett naket och utlämnande sätt. Eftersom jag som läsare vet vartåt det barkar smärtar det extra mycket att ta del av huvudkarraktärens naiva och självsäkra föreställningar om sig själv, sin omvärld och vuxenlivet. Tankar och föreställningar som var och varannan tonåring bär på. Men sällan går det så fel som i den här berättelsen…

carl_profilbeskrivningar
Carl: Jag misstänkte på förhand att jag skulle tycka bra om Flickorna. Den historiska kontexten kombinerat med det soldränkta kaliforniska mörkret passar mig som handen i handsken. Och Emma Clines gestaltningsförmåga och knivskarpa språk gör boken till en fröjd att lyssna på. Flickorna ger en fascinerande insyn i hur lätt det kan gå till att, med skygglapparna på, ryckas med i ett sekteristiskt sammanhang.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Flickorna är en ultrahajpad bok och jag brukar oftast bli besviken efter att ha läst böcker som får så mycket uppmärksamhet.

Men jag gillade den verkligen och sögs in i historien från första kapitlet. Flickorna känns dokumentär och karaktärerna är neutralt skildrade, trots att ingen kan ha undgått att historien är inspirerad av Charles Manson och de mord han fick sina följare att begå. Speciellt huvudberättaren, fjortonåriga Evies naiva rastlösa längtan efter äventyr är svår att glömma.

Flickorna är en krypande, suggestiv roman, känsligt inläst av My Holmsten. En välförtjänt ultrahajpad bok!

louella_profilbeskrivningar
Louella: Jag älskar varje ord av den här boken, av flera anledningar, men inte den kanske mest förväntade: att det är en berättelse som bygger på en sann historia och ett spektakulärt och nationellt trauma som fortfarande skakar människor.
Jag älskar varje ord eftersom varje ord sammanfogats till perfektion. Det är en berättelse om detaljer, både de konkreta, fysiska och ofta banala detaljerna, men också den språkliga detaljomsorg som författaren behärskar till fulländning. (Jag vet, jättehögtravande, men det är sant!) De små, små sinnesretande detaljerna är knappt märkbara var för sig eftersom textflödet är så väl hopflätat.

Andra fördelar är den kompakta stämningen, som får en att pendla mellan skräck och lust och så plötsligt tristess, men alltid med en bultande förväntan om att något oerhört och vackert (eller fult) snart skall hända. Och så Clines feministiska analys, oundviklig förstås, men som gör att det bränner till ordentligt.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag älskar det här. Det är så skickligt skrivet, det får mig att vilja veta mera och jag bara älskar att vistas i boken. Mina favoritböcker är dom som får mig att googla saker, får mig att luska i berättelsen. Den här gör det och jag tycker alla ska läslyssna den!

omdugillarflickorna_01

Recension: Flickorna av Emma Cline

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

lovenstam_boktipsare
Sara Lövestams deckarserie om Kouplan har precis börjat komma ut som ljudbok. Böckerna har blivit hyllade och älskade av många, därför var vi extra glada när ljudböckerna kom! Det är dessutom en av våra favoritinläsare som tar sig an dessa; Julia Dufvenius. Vi lyssnade på första delen, Sanning med modifikation och här nere kan du se vad vi tyckte.

emma_profilbeskrivningar
Emma: Det här är så ungefär så långt ifrån alkoholpösiga poliskommissarier och hetsiga biljakter man kan komma. Själva spänningsintrigen bjöd på en och annan vändning men det jag verkligen fastnade för i berättelsen är den gåtfulla huvudkaraktären, den skygga privatdetektiven Kouplan, vars bakgrundshistoria sakta vecklas ut i takt med det märkliga fall han fått i uppdrag att lösa. Berättelsen skildrar ett Sverige jag har svårt att känna igen, men som tyvärr är verklighet för många som på ett eller annat sätt lever utanför samhällets gemenskap. Författaren slänger också in en snygg ledtråd till Kouplans bakgrundshistoria som är lätt att missa, så ett hett tips är att spetsa öronen ordentligt precis i slutet av boken.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En ”skön” lyssning. Kouplan och Pernilla lever båda ”off the grid” och Sara Lövestam gör en fin skildring av deras utanförskap vilket gör att deras vänskap blir starkare. Det var lätt att följa karaktärerna i boken eftersom de inte är så många att hålla reda på. Även fast boken inte är så actionfylld så tyckte jag att den var spännande att lyssna på.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Sanning med modifikation är inte för den inbitne deckarfantasten – även om mysteriet är spännande och snyggt lirkas upp i en oförutsägbar upplösning – så är den här detektivdeckaren inte som andra. Tycker du om böcker där sinnesstämningen är viktigare än en snabb händelseutveckling så tror jag att detektiven Kouplans sällskap kommer göra dig gott.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar Sara Lövestam. Och jag gillar det här! Precis min typ av deckare; lite lågmält, stämningsfullt och inte det där blodiga. Det känns ganska så tryggt liksom. Och så gillar jag Kouplan, att det finns ett mysterium runt honom. Vill du ha något som inte är så tungt och mer fokuserar på stämning, så lyssna på den här!

anna_deckare05
Anna: En stillsam men ändå överraskande berättelse, inte en deckare egentligen tycker jag. Visst fanns det ett mysterium men fokus låg inte där. Snarare i relationen mellan Kouplan och Pernilla som gett honom uppdraget. Det är väldigt fint och varsamt beskrivet.

Jag blev väldigt förtjust i Kouplan men det var kusligt att se mitt vanliga, hemtrevliga Stockholm genom Kouplans ögon. Lövestam skriver väldigt trovärdigt om att leva som papperslös, skräcken för poliser och att alltid vara rädd att bli avslöjad. Gäller att vara uppmärksam på slutet, där finns en liten pärla där som jag helt missade och mina bokcirkelkollegor fick upplysa mig om.

lugnaretempo_lovenstam

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

Rosa elefanter, en må bra bok!

Rosa elefanter
Av Karin Brunk Holmqvist
Med Johan Rabaeus

Denna bok handlar om Selma och Artur som bor på en liten gård strax utanför Tommarp. De är pensionärer men drev innan dess ett jordbruk med både djur och odlingar. En tidig vårdag upptäcker de att de har nya grannar i två av husen på samma gata. Samtidigt läser Artur i tidningen att en man försvunnit från deras lilla samhälle, han är spårlöst borta och spekulationer om att han blivit mördad drar igång.

Artur funderar på om en av grannarna kan ha något med försvinnandet att göra och kan inte låta bli att spana lite.“ Selma hittar en ny väninna i den andra grannen, lever upp och provar saker hon aldrig trodde var möjliga.

Karin Brunk Holmqkvist skriver väldigt engagerande om helt vanliga människor och det är klart spännande att följa Arturs tankar, göromål och intresse för den nya grannarna, även om det inte går i något rasande tempo.

Johan Rabaeus är inte en av mina favorituppläsare, men han fungerar väldigt bra i denna bok.

Det är en måbra bok som inte är så lång och med fördel kan lyssnas på av alla.

Och jag ger den 3 runda, goa Storytel S i betyg.
“ 

Rosa elefanter, en må bra bok!

Undret – att vara snäll är helt rätt 2013!

Recension av:“ Undret
Av:“ R.J. Palacio
Med: “ Ester Claesson,Johan Svensson,Susanne Karlsson,Hanna Sjögren,Peter Öberg

Undret handlar om 10-åriga August Pullman (Auggie) som är ett under i sig. Ingen trodde att han skulle överleva sin födsel. Det gjorde han men hans ansikte blev deformerat och han tvingades genomgå ett gäng operationer. Att han legat på sjukhus så mycket har inneburit att han inte gått i skola utan fått hemundervisning men nu när han är 10 är läget så stabilt att hans föräldrar beslutar sig för att det är dags att kastas ut i verkligheten.

Auggie vet att han inte är som alla andra och önskar inget annat än att bara få smälta in, men det är inte så lätt när man är annorlunda. Och vi får följa honom när han försöker skapa sig en plats i skolan, förstå sina lärare och bli accepterad av sina klasskamrater.

Det här är ännu en sån där bok som jag läste på originalspråk i höstas (misströsta icke, jag har även lyssnat på stora delar av boken och kan tala om att inläsarna, för det är hela fem stycken (!) håller måttet!) eftersom jag helt enkelt inte kunde hålla mig tills den kom ut på svenska! Och den ÄR så bra.

Och visst är den värd att läsa. Att få följa Auggie och hans kompisar genom boken blir ett privilegium och jag engagerar mig både i deras framgångar och motgångar.

Jag rekommenderar den här boken av två skäl. 1. Du kommer att falla handlöst för den fantastiske August som inte bara är en extremt smart utan modig och förståndig med ett stort hjärta. 2. Undret kommer ge dig hopp, tro på människor och värma ditt eget hjärta på ett sätt som få böcker gör.

Undret“ är historien om en modig liten pojke med ett stort hjärta och det är omöjligt att inte älska den. Och om inte mitt höga betyg (FÄMM SOLAR!) övertygar er att lyssna på boken tycker jag ni ska ta er en kik på den engelska boktrailern som du hittar här:

Mitt betyg blir alltså: “  “ “ 

Undret – att vara snäll är helt rätt 2013!

Torka aldrig tårar utan handskar – julläsning med perspektiv?

Recension: Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken
Av och med: Jonas Gardell“ 

Liksom många andra blev jag glad när vi äntligen fick in Kärleken, första delen i Jonas Gardells omtalade trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Oavsett vad man tycker om Gardell som person är det svårt att bortse ifrån det faktum att hans böcker, och kanske särskilt de här, är extremt viktiga.

Boken är en skildring av de homosexuella i Stockholm på 80-talet. Hur de levde, hur de hade det och hur det var att vara en av “”dom homosexuella“”. Lyssnaren får följa ett antal personer där berättelsen cirkulerar kring två unga pojkar, Rasmus och Benjamin, och deras möte.

När jag lyssnar tänker jag mycket på hur Stockholm ofta ses som en idyll “– att det är så vackert här “– men hur det vackra, i Gardells skildring, försvinner i något som blir smutsigt, fult och svart. Hur drömmen om att bli fri och kunna leva som den man är grumlas i nya sjukdomar “”bögpesten“” och hur unga män i sin vilja att hitta sig själva får hela livet förstört. Hur samhället sviker de här männen och hur de står utanför och ensamma “– men i en enad gemenskap. När jag går genom Stockholm till jobbet och lyssnar på Gardells berättelse ser jag således staden med lite nya ögon.

Men, jag är kluven. Vissa stunder älskar jag boken. Andra vill jag stänga av den och inte fortsätta lyssna. Dels för att den är jobbig och berör mig “– jag vill helst inte att det ska ha varit såhär. För någon.“  Dels för att jag inte vet vad jag tycker om Jonas Gardells inläsning. Å ena sidan så tror jag inte att någon annan skulle kunna ha läst in den. Det är liksom hans bok och man verkligen känner hur han har lagt hela sin själ i den. Å andra sidan blir jag tokig när han, på sitt Gardellskt teatrala sätt, sjunger in vissa delar av inläsningen. Nåväl. Det är ju så han är.

Trots det så rekommenderar jag verkligen att alla läser boken. Det är en liten bit av Sveriges historia som berättas för oss ur ett nytt perspektiv och jag tror att den kan ge lite perspektiv på vardagen, och skapa förståelse för andra som kanske inte riktigt är som du själv. Och även om det här är 20 år sedan så tror jag att det lever kvar hos många därute. Jag längtar redan efter nästa del!

Betyg:

Torka aldrig tårar utan handskar – julläsning med perspektiv?