Recension: Flickorna av Emma Cline

flickorna_blogginlagg
En av förra årets mest hyllade titlar var Flickorna av Emma Cline; en bok som inspireras av sekten kring Charles Manson. Boken blev en riktig snackis och det var många här på Storytel som var tvungna att prata av sig.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag vill inte lyssna klart på Flickorna. Vill inte att den ska ta slut. För det här är den typ av bok som man vill bära med sig, länge. En bok att längta till och se fram emot, en bok som tar en ut på den där extra promenaden- bara för att få lyssna lite till.

I Flickorna avhandlas temat om tonårens odödlighet och frigörande, på ett naket och utlämnande sätt. Eftersom jag som läsare vet vartåt det barkar smärtar det extra mycket att ta del av huvudkarraktärens naiva och självsäkra föreställningar om sig själv, sin omvärld och vuxenlivet. Tankar och föreställningar som var och varannan tonåring bär på. Men sällan går det så fel som i den här berättelsen…

carl_profilbeskrivningar
Carl: Jag misstänkte på förhand att jag skulle tycka bra om Flickorna. Den historiska kontexten kombinerat med det soldränkta kaliforniska mörkret passar mig som handen i handsken. Och Emma Clines gestaltningsförmåga och knivskarpa språk gör boken till en fröjd att lyssna på. Flickorna ger en fascinerande insyn i hur lätt det kan gå till att, med skygglapparna på, ryckas med i ett sekteristiskt sammanhang.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Flickorna är en ultrahajpad bok och jag brukar oftast bli besviken efter att ha läst böcker som får så mycket uppmärksamhet.

Men jag gillade den verkligen och sögs in i historien från första kapitlet. Flickorna känns dokumentär och karaktärerna är neutralt skildrade, trots att ingen kan ha undgått att historien är inspirerad av Charles Manson och de mord han fick sina följare att begå. Speciellt huvudberättaren, fjortonåriga Evies naiva rastlösa längtan efter äventyr är svår att glömma.

Flickorna är en krypande, suggestiv roman, känsligt inläst av My Holmsten. En välförtjänt ultrahajpad bok!

louella_profilbeskrivningar
Louella: Jag älskar varje ord av den här boken, av flera anledningar, men inte den kanske mest förväntade: att det är en berättelse som bygger på en sann historia och ett spektakulärt och nationellt trauma som fortfarande skakar människor.
Jag älskar varje ord eftersom varje ord sammanfogats till perfektion. Det är en berättelse om detaljer, både de konkreta, fysiska och ofta banala detaljerna, men också den språkliga detaljomsorg som författaren behärskar till fulländning. (Jag vet, jättehögtravande, men det är sant!) De små, små sinnesretande detaljerna är knappt märkbara var för sig eftersom textflödet är så väl hopflätat.

Andra fördelar är den kompakta stämningen, som får en att pendla mellan skräck och lust och så plötsligt tristess, men alltid med en bultande förväntan om att något oerhört och vackert (eller fult) snart skall hända. Och så Clines feministiska analys, oundviklig förstås, men som gör att det bränner till ordentligt.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag älskar det här. Det är så skickligt skrivet, det får mig att vilja veta mera och jag bara älskar att vistas i boken. Mina favoritböcker är dom som får mig att googla saker, får mig att luska i berättelsen. Den här gör det och jag tycker alla ska läslyssna den!

omdugillarflickorna_01

Recension: Flickorna av Emma Cline

GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

unnamed.png
Foto: Sandra Birgersdotter

”Nej, det blir absolut ingen uppföljare”, svarade jag en läsare efter att förra romanen ”Kanske imorgon” hade kommit ut. Jag ville att berättelsen om Eva och Monikas starka vänskap skulle fortsätta fritt i läsarnas huvud, som miljoner olika versioner av deras fortsatta resa. Jag var redo för nästa berättelse och nya karaktärer och relationer.

Tre månader senare satt jag på bryggan på landet och tittade ut över sjön Voxnan – och plötsligt satt Eva och Monika där bredvid mig igen. Jag försökte vifta bort dem, för jag ville vara ifred, jag hade ju redan planen för nästa bok klar i huvudet och var redo att sätta den på pränt. Jag försökte förklara att vi redan hade umgåtts dag och natt i flera år och att jag hade tänkt gå vidare. Men de var envisa. De satt där hela kvällen medan solen gick ned bakom de blå Hälsinge-bergen och viskade i mitt öra om vad som hände sen – efter det där slutet i förra boken. Slutet, som förvånade till och med mig när jag skrev den. Slutet som i alla fall jag trodde var slutet på deras vänskap. Slutet som.. (Nej, nu ska jag inte förstöra det för er som ännu inte läst eller hört ”Kanske imorgon”.)
0000054482
Men det var helt enkelt bara för mig att gå in i min skrivarlya (se bild nedanför), sätta mig ned och fortsätta på berättelsen om vänskapen som jag hade varit så säker på redan var slut. Och den berättelsen börjar med att Eva åker till Mallorca med sin man Patrik och en bucket list i sin hand, en sådan där lista på saker man vill göra innan man dör. Frågan är om hon är modig nog att genomföra dem…

Så jag hoppas att du vill umgås lite mer med Eva och Monika – och med underbara Alexandra Rapaport som talat in både ”Kanske imorgon” och uppföljaren ”Bara idag” som ljudböcker som finns här på Storytel.

Trevlig läsning och lyssning!
//Felicia Welander

PS. Det verkar dessutom som Monika och Eva inte vill ge sig – en tredje bok om dem finns redan färdigviskad i mitt öra. Men det blir nog den allra sista om dem. Tror jag. Kanske. Eller…?

unnamed
Foto: Felicia Welander
GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Författarporträtt Hanna Landahl161202.png
Foto: Markus Landahl

Varför skrev du den där boken? Jag får ofta frågan. Den är inte helt enkel att besvara, men jag ska göra ett försök.

Ett kortfattat svar är att jag var förbannad. Frustrerad. Upprörd över det hårdnande samhällsklimatet i migrationsfrågor. Det här var hösten 2014, ett år innan den stora flyktingvågen nådde sin kulmen i Europa.

Det var båtar som förliste i Medelhavet och ingen som gjorde någonting för att förhindra det. Det var Sverigedemokrater som firade stora framgångar i valet, bland annat som största parti i min egen valkrets. Det var romska tiggare utanför var och varannan mataffär som ingen såg. Som ingen brydde sig om.

Och det var en stor skylt i en vanlig villaträdgård. En skylt i min lilla ort som stod vänd mot tågrälsen för att så många som möjligt skulle se. En skylt där det klart och tydligt framgick att flyktingar inte var välkomna, i alla fall inte in my back yard.

Det var också en händelse på gymmet jag då frekvent besökte. Jag låg på en brits med överkroppen hängande rakt ned mot golvet. När jag lyfte mig uppåt upptäckte jag något som fick min hud att knottras av obehag. Mitt hjärta att klappa okontrollerat. Mitt på golvet framför mig hade någon format två tjocka rep till ett stort hakkors. Långt senare, Skylt.pngför bara några månader sedan, läste jag en artikel i lokaltidningen där det framgick att några män hade dömts för hatbrott mot en man från Syrien. Händelsen hade inträffat på samma gym där jag såg hakkorset. Kanske var det samma män som lekt med repen. Kanske var det några andra.

Nicke Nygård, fotbollstränaren i Himmelsta, blir aldrig dömd för hatbrott mot de ensamkommande killarna i boken. I den bästa av världar kanske han skulle ha blivit det. Men Himmelsta är inte den bästa av världar. Himmelsta är bara en vanlig liten ort, någonstans i Sverige.

Att jag skrev Välkommen till Himmelsta, vilken är min allra första roman, handlade också om en brinnande längtan efter att få skriva. En längtan efter att få låta mig uppslukas av min alldeles egna värld. Där reglerna inte var satta på förhand och där jag fick bestämma precis allting själv.

Hanna Landahl
Hemsida: www.hannalandahl.se
Facebook: www.facebook.com/hannalandahlforfattare

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Om hundar och kärlek efter 50 med en del förhinder …

hundka%cc%88rlek_romangrupp
Det är många här på Storytel-kontoret som gillar hundar. Så när det kom ut en bok med namnet Hundkärlek så blev flera av oss nyfikna. Det visade sig att det här var en ganska skruvad relationsroman – fortsätt läsa för att se vad vi tyckte!

Emilie_ROMAN_profilbeskrivningar
Emilie: En relationsroman om att riva sina murar, sänka garden och släppa in någon annan i sitt liv igen efter att i år levt med en känsla av svek och ensamhet. Efter ett tag blir det dock lite för mycket fram och tillbaka och känslostormarna känns ibland orimliga då de pendlar mellan storbråk eller långa sexscener. Men kanske är det så livet ofta är – som en riktig berg-och-dalbana? Detta är en roman du helt klart kommer vilja diskutera med någon annan efteråt, så se till att även vännen får tillgång till ett exemplar.

carl_profilbeskrivningar
Carl: Hundkärlek är en småputtrig, lättsam berättelse om kärlek med (vissa) förhinder. Tyvärr föll den mig inte personligen i smaken men gillar man relationsromaner med lyckliga slut är det svårt att bli besviken. Älskar du allt hundrelaterat är den, inte oväntat, något av måstelyssning.

markus_profilbeskrivningar
Markus: Jag gillar hur Hundkärlek verkligen fokuserar på de två huvudpersonerna, och att det hela utspelas på en ganska avgränsad yta. Det känns emellanåt som att Patriks hus är en teaterscen på vilken de två huvudpersonerna står och samtalar.

Det nystas liksom inte grejer utanför själva huvudstoryn och det blir enkelt att fokusera på det väsentliga genom hela boken.

Uppläsaren gör också ett strålande jobb och detta var den bok jag använde för att testa den nya hastighetsfunktionen i Android-appen. Jag kunde spela boken på dubbel hastighet utan att det blev otydligt eller grötigt.

linaj_profilbeskrivningar
Lina J: Kanske är jag inte tillräckligt hundkär för att gå igång på grundstoryn i den här boken, för till en början handlar mycket om hundarna och det känns lite segt. När relationen mellan hundägarna utvecklas så blir det dessutom, ganska plötsligt och oväntat, en del sex. I så pass långa scener att jag tycker att det blir jobbigt att lyssna. Tydligen är jag pryd när det kommer till ljudböcker.

Men det känns ändå kul och nytt att författaren skildrar förälskelse mellan människor som är lite äldre. Huvudpersonerna har dåliga relationer till sina vuxna barn och bagage från kraschade äktenskap som gör att de har svårt att släppa en ny människa nära inpå. Även om det här inte är boken för mig, så kan den säkert passa en hundvän som vill läsa en relationsroman om mogen kärlek, och som inte rodnar om en bok innehåller lite (eller ärligt talat ganska mycket) sex.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Hundkärlek är en trevlig relationsroman som får extra plus från mig eftersom den handlar om hundar OCH utspelar sig på Gotland (vilket råkar vara två av mina favoritteman). Förutom vissa uttalsmissar gör uppläsaren ett jättebra jobb och boken är verkligen lättlyssnad.

hundka%cc%88rlek_omdugillar

Om hundar och kärlek efter 50 med en del förhinder …

Intervju med Johanne Hildebrandt

182266
Foto: Anna-Lena Ahlström

1. Under hösten kommer du ut med Estrid, som är den senaste delen i serien Sagan om Valhalla, berätta lite om den!

Det är den episka och dramatiska berättelsen om Estrid, Sigrid lungsjuka dotter, som råkar väldigt illa ut men som till slut lyckas rädda sig själv. Allt medan hennes mor kämpar för att rädda Norden.
 
2. Har du kunnat använda erfarenheten som journalist när du skrivit dina historiska romaner?

Ja, som före detta krigsreporter kan jag självklart skildra både strider och politiskt och militärt maktspel på ett nära sätt eftersom jag sett dem i verkligheten. Och även om mina berättelser utspelar sig i slutet av 900-talet så har människorna inte förändrats mycket sedan dess och krig är krig, oavsett tidsålder.

3. Du skriver om starka kvinnliga karaktärer, vad var det som gjorde att du valde att skriva om just det?

Det kändes helt enkelt mest naturligt, och mest intressant. Roligt är att när den första trilogin kom i början på 2000-talet så var det en del män som irriterade sig på detta. I dag är det helt naturligt.

4. Hur ser research-arbetet ut inför dina böcker? Har det varit svårt att hitta information? Hittar du på saker?

22939
Släpps som ljudbok: 2016-10-26

Det tog många år att hitta fortsättningen på Valhallaböckerna men när jag fann historien om Sigrid Storråda, på nätet, visste jag direkt att detta var den nya trilogin. Gift med två kungar, mor till Nordens och Englands  härskare samt en hängiven hedning var Sigrid en självklar efterföljare till Freja. Exakt fakta är svår att finna från Sagotiden men jag läser mycket, har en arkeolog som kontrollerar fakta medan andra saker bygger på ren logik. Om hon befinner sig i en viss situation, i ett vikingatida samhälle, så försöker jag välja ett trovärdigt scenario.

5. Du har skrivit både reportageböcker och historiska romaner, vad föredrar du att skriva av dessa två? Vilka likheter och skillnader upplever du att det är när du skriver en reportagebok gentemot en historisk roman?

Jag kan hitta på saker och ta ut svängarna när jag skriver romaner. När jag skriver en faktabok måste varje detalj vara korrekt, vilket genererar en hel del ångest och jag kollar fakta in i det sista.

6. Har du någonsin funderat på att skriva en bok i någon annan genre? Kanske en chic lit som utspelar sig under vikingatiden?

Jag har flera planer på andra genrer men jag tycker om det episka och surrealistiska, så någon chick lit lär det nog aldrig blir.

7. Många författare har en skrivarlya. Vart föredrar du att skriva dina berättelser?

I lugn och ro! Förr bodde jag i Stockholm och höll på att bli galen av alla grannar som borrade i väggarna och bilar som tutade när jag skrev. Nu bor jag på landet och älskar tystnaden där.

Tack Johanne!

Intervju med Johanne Hildebrandt

Intervju med Katrin Zytomierska

Katrin-Zytomierska
Foto: Victoria Wyckman

Vi ställde några frågor till mångsysslaren Katrin Zytomierska som är aktuell med sin roman Bucketlist som finns både som ljudbok och e-bok hos Storytel.

Berätta lite om boken!

Boken handlar om en nyseparerad småbarnsmorsa som bestämmer sig för att hitta sin sexualitet och kvinnlighet igen.

Man kan ju inte låta bli att tänka att du inspirerats från ditt eget liv; hur mycket är egna erfarenheter och hur mycket är fiktion?

Det är en blandning men historien är helt påhittad. Med influenser från mitt och mina vänners liv såklart!

Du är en tjej som säger din åsikt och har fått både bra samt dålig respons. Fanns det några tankar på att skriva boken under pseudonym?

Aldrig i livet.

Du har ju många bollar i luften – varför valde du att skriva en roman? Stod det på din egen bucketlist?

Det gjorde det. Med åren har jag insett att jag är ganska bra på att berätta en historia på ett fängslande sätt. 37482

Vad händer mer? Har du några andra roliga projekt på gång?

Inte alls! Jag ska vara ledig nu. Jag förtjänar det!

Lyssnar du på ljudböcker själv? Har du lyssnat något på din egen bok?

Ja det gör jag. Älskar att ligga med ett par grymma lurar som isolerar i ett mörkt rum innan jag ska sova och lyssna på en bok. Just nu lyssnar jag på min egen och det är fantastiskt. Jag får pausa ibland när jag blir generad över sexscener. Jag undrar hur jag lyckats skriva det där egentligen? Känns som en annan person!

Tack Katrin!

Intervju med Katrin Zytomierska

Stina Nilsson Bassell: Om mig & boken

Stina9_cut_web-ute.jpg
Foto: Robert Svensson

Jag bor i ett rött hus med vita knutar och har det där lilla körsbärsträdet utanför fönstret. Trädets vita blommor är suddiga och ser nästan grå ut vilket påminner mig om att fönstren måste putsas. Ljudet av spårvagnen låter som musik i mina öron och lukten av avgaser blandas med syréndoft. I Röda Stan i Norrköping har jag upplevt hjärnblödningar och den stora kärleken. Två ”träffar” med både sorg och glädje.

Det började med en sagobok (och som en saga är det också) som sedan blev till nio utgivna böcker. Det har rullat på, det skrivna har legat där och bara dallrat till i påminnelse om att det existerar. Det är ingen rosbädd som jag har legat på, det här att försöka ge ut sina böcker, utan det har varit många taggar som visat sig synliga.

Efter dessa böcker känner jag att projekten i mitt huvud inte minskar precis. Jag är glad för att jag får göra det här som faktiskt har varit en del av mitt liv sedan tonåren.

Min nionde bok och min tredje roman I mjölnarens spår handlar om Emma Klasdotter, 22 år, som hamnar i ett psykiskt brutalt äktenskap. Året är 1895, och där befinner vi oss för att sedan kastas till år 1936 då Emma har haft ett ”ickeliv” sedan 1895. Det är ett tragiskt kvinnoöde som jag vill belysa och rikta en stor strålkastare på. Jag vill ge er Emma Klasdotter som hade varit en stark och målinriktad kvinna med en tro på kärleken, men blev en rädd liten gumma där ingen kärlek fanns. Elsa som räddar henne upp ur det mörka hålet med hjälp av att lyssna och förstå. Inte håna och förakta, inte blunda och låtsas som om vi har en evig sol på himlen, nej, ta in och se, för att sedan agera. Emmas man som är ondskan själv och som tillsammans med sonen bryter ner henne totalt. 35318

Alla mina tre romaner handlar om tragiska kvinnoöden. Det är en viktig fråga, i och för sig bland många andra viktiga frågor, men alla behöver sitt ”speakers corner”.

Jag tycker om att röra mig bland de steniga vägarna, det ska inte bara vara sand som kittlar mjukt och behagligt under fötterna. Hur ofta har man inte hört: ”lite skit dör du inte av”? Eller ”varför gå över ån efter vatten”, och jag säger: Varför inte?

Jag vill beröra och ta tag i för att skaka om och visa att det går att ta sig upp ur det svartaste av det svarta. Om jag lyckas? Det kan bara ni kära lyssnare/läsare avgöra.

2015 var året då I mjölnarens spår kom ut, och det var det året jag fick Sveriges Författarfonds arbetsstipendium, Sveriges Författarförbunds stipendium och Region Östergötlands Honnörsstipendium. Jag blir lite generad, men så glad att jag ändå vill visa er. Motivering Honnörsstipendium: ”Stina Nilsson Bassell tilldelas Region Östergötlands honnörsstipendium för sitt enastående författarskap som rymmer många av livets frågeställningar kring det personliga och det allmänmänskliga. Hennes inlevelseförmåga och erfarenheter som gestaltas i hennes skrivande gör hennes böcker till meningsskapande och till levande litteratur för läsaren.”

Med denna lilla ingång till mig och min roman vill jag tacka er för att jag får denna chans och hoppas att ni ska få en trevlig lyssning. Med hjälp av Hannah Schmitz bärs man stadigt men mjukt över kapitlen och tack vare hennes fantastiska berättarröst så bockar jag och niger i tanken: ”När en del drömmer om ’den stora resan’ eller ’det gula sommarhuset’ så drömmer jag om detta. Det är så härligt att känna att fler kan läsa min roman, och förhoppningsvis tycka om den. För de ’stora’ författarna är det alltid en del av utgivningen, men för ’små’ författare som jag, är det en sällsynt och stor händelse.”

Ha en god lyssning!
Stina Nilsson Bassell

Stina Nilsson Bassell: Om mig & boken