Tvåhundrasjuttio sekunder – Kajsa Franchell

KajsaSommar14
Fotograf: Klas Wallmark

En skärva av verkligheten var fröet. Så utvecklades historien.

Isabelle och Tvåhundrasjuttio sekunder kom till när jag insåg att jag skulle göra precis tvärtemot det jag skrivit tidigare. Den kända polletten som trillade ner och la sig tillrätta efter kursen i manusbearbetning. Jag hade skrivit svulstigt om en lång tidsperiod med många karaktärer inblandade. Nu kom jag igång med en helt annan infallsvinkel med det manus som ledde till min debut. Tvåhundrasjuttio sekunder är en relationsroman som utspelar sig under två veckor på en semesteranläggning. Personerna historien kretsar kring är fem. Isabelle, George, paret de lär känna, en okänd man. Isabelles föräldrar spelar också en roll i varför saker har blivit som de blivit. Det är Isabelle vi följer, hennes tankar och gömda känslor hon behöver tampas med under resan. De val hon gjort och som hon står inför. Det handlar om beroende, lojalitet och att vara sann mot sig själv. Avskalat språk, enkel i handling, komplicerat i relationerna.

Skrivandet har alltid funnits. Tidigare som dagbok, dikter, brev, noveller, artiklar. Och att helt enkelt skriva av sig. Redan på gymnasiet fanns drömmen om att ge ut en bok. Det dröjde några år. Ganska många faktiskt. Jag saknade verktygen och är tacksam för pushen jag fick att anmäla mig till en skrivkurs på Folkuniversitetet.
0000059807
Under tjugofem år har jag jobbat med människor och människors utveckling som konsult, utbildare, coach. Beteenden kan vi betrakta, tankar, känslor och det som leder fram till en handling syns inte. Det är den introverta processen jag vill beskriva. Har centralkaraktären fått nya insikter i slutet av berättelsen ser jag det som ett lyckligt slut. Sen kan man undra varför processen behöver ta så lång tid. Men det är väl så livet är. Ett pussel som behöver formas. Och kanske blir man lite klokare under tiden det pågår.

Jag jobbar mycket med språket. Vill få läsaren att följa med i rytmen och känna ett flyt. Det är just språket och enkelheten som gör att jag tror Tvåhundrasjuttio sekunder passar som ljudbok.

Kajsa Franchell i april 2017

Tvåhundrasjuttio sekunder – Kajsa Franchell

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Maria-Sveland-copy-Saga-Berlin-Niceguzz
Fotograf: Saga Berlin

När Bitterfittan kom för tio år sedan var ingen, allra minst jag själv, beredd på att den skulle slå så brett läsas av så många. Inte heller var jag beredd på att så många skulle höra av sig och säga att de känt igen sig i allt som Sara tänkte och gjorde. Men det visade sig att många delade Saras frustration över det ojämställda familjelivet i ett av världens mest jämställda länder. Jag hade inte tänkt att skriva en uppföljare men för några år sedan började Sara återigen dyka upp i mitt huvud och sakta men säkert började en ny berättelse ta form. Den som handlade om hur livet blev för Sara när hon till slut tog steget ut och skilde sig.
0000061208
Bitterfittan 2 handlar om hur Sara nyskild med tre barn försöker få livet att gå ihop som ensamstående. Hennes problem är inte längre sömnbrist utan en diffus frustration över livet som tycks passera alltför snabbt. Som frånskild får hon för första gången på femton år möjlighet att göra allt det hon fantiserat om. Egen tid varannan vecka, ett stall med älskare som kommer och går, jobba hur mycket som helst ena veckan för att andra veckan vara en närvarande, tillfredsställd mamma. Men självklart är det inte så enkelt. Det visar sig ganska snart att de olika krav och förväntningar som ställs på henne som mamma jämfört med sin man/exman som pappa, fortfarande lever och frodas även när de inte längre lever tillsammans. En man som skiljer sig och tar vårdnaden om barnen halva tiden blir applåderad och beundrad. Att kvinnor gör och gjort detsamma i alla tider tas för givet. Om en kvinna däremot uttrycker att sin barnfria vecka faktiskt är ganska härlig, något som möjliggör att hon kan jobba på, träffa vänner mm så bryter det mot en norm av hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Omgivningens bestörta och olycksbådande reaktioner på Saras skilsmässa ökar hennes dåliga samvete och förtar hennes nyvunna frihetskänsla. Inte heller idén om den fria kärleken tycks fungera i praktiken. Gång på gång tillrättavisas hennes längtan av patriarkatets osynliga men kännbara käftsmällar. Som tur är finns vännerna där, både de gamla och de nyvunna som plötsligt dyker upp. Tillsammans bildar de ett systerskap som håller varandra uppe när det stormar och som i slutändan visar sig utgöra den trygga kärlek som Sara alltid letat efter. Män kan komma och gå, men vännerna består.
0000061207
För även om Sara i Bitterfittan 2 inleder en rad misslyckade relationer med aningen hopplösa snubbar så är den stora kärleksberättelsen egentligen den som handlar om Sara och hennes vänner. Det är de som finns där i vått och torrt medan männen kommer och går. Tio år har gått sedan Bitterfittan kom ut. Under den tiden har världen förändrats en hel del. Inte minst den feministiska rörelsen har förnyats tack vare intersektionella, identitetspolitiska tankar. Samtidigt har nationalistiska, nyfascistiska krafter växt över hela Europa och USA. Antifeminismen är en av de grundpelare dessa ideologier vilar på. I deras världsbild är en frihetslängtande, oberoende kvinna något av det mest provocerande du kan vara. Men samtidigt som dessa rörelser växer ser vi också en aktivistisk, livlig motståndsrörelse som demonstrerar och protesterar där feminister står sida vid sida med antirasister och miljörörelse. Jag vill att berättelsen om Sara ska vara en motkraft till de bakåtsträvande, hatiska rörelser som just nu firar triumfer i USA och Europa. Jag vill att Bitterfittan 2 ska ge kraft och inspiration till alla de kvinnor som någon gång skilt sig och till alla de som någon gång funderat på att skilja sig. Jag vill berätta om en kvinna som tycker att det borde vara självklart att hon får älska och leva på samma villkor som männen. Att hon har samma möjligheter och rättigheter -inte bara i teorin utan även i verkligheten. Utan att förenkla vill jag också berätta om livet som ensamstående mamma med tre barn som stundtals är vidrigt tufft men som på många sätt också blev bättre än vad Sara vågat hoppats -trots alla olyckskorpar som kraxade högt och gjorde henne rädd och orolig.

Jag vill berätta om att livet aldrig blir som man tänkt sig -men det blir. På något sätt blir det och om vi vågar prova nya stigar kommer vi då och då upptäcka fantastiska platser som vi inte hade någon aning om att de existerade.

//Maria Sveland

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Intervju med Maria Gustavsdotter

MariaGustavsdotter, Foto MartinKristensson.jpg
Foto: Martin Kristensson

Du skriver ju främst historiska romaner – vad är tjusningen med det?
Dels är jag helt enkelt intresserad av historia och av att själv läsa bra historiska romaner. Jag vill också berätta om människor som annars inte får komma till tals, röster som tystnat eftersom det alltid är segraren som skriver historien.

Och en god historisk roman berättar alltid om det allmänmänskliga. Våra behov och innersta önskningar. Vi på 2000-talet känner på samma sätt som man gjorde för fyrahundra år sedan, men i synnerhet vi kvinnor har nu större möjlighet att förverkliga våra drömmar.

Berätta om hur researcharbete går till!
Jag börjar med att läsa allmänt om tiden jag vill berätta om. Sedan läser jag mer specifikt om platserna jag vill beskriva eller den sortens människor jag vill berätta om. Jag läser också mycket annat, om mode och mat, lagstiftning och i ett fall även romaner som gavs ut på den tiden. Jag läser gamla brev och dagböcker om sådant finns, domböcker. Jag studerar kartor och om möjligt besöker jag de platser jag ska berätta om. Jag tycker om att göra research och lägger ner mycket tid på det.

Jag är noga med min research och försöker att alltid vara historiskt korrekt även då det ställer mina påhittade personer i en sämre dager.
0000053320
Vilken är din favorittidsperiod?
Jag har ingen bestämd tidsperiod som jag föredrar, men har hittills valt tider då stora förändringar sker. Fast så är det väl alltid.

Du är utbildad till tandläkare men arbetar nu på heltid som författare, hur kommer det sig att du tog detta steg? Har du alltid drömt om att bli författare?
Redan som tioåring bestämde jag mig för att bli författare. Sedan blev jag tvungen att välja en utbildning och valde tandläkare av två skäl. Min far var tandläkare och sa att som tandläkare var det lätt kombinera yrket med barn och familj. Det här med tandläkare känns mycket numera avlägset. Jag har arbetat som författare under längre tid än jag arbetade som tandläkare. Dock brukar jag påpeka att jag har kvar min legitimation. Jag slutade av eget val.

Hur får du inspiration till nya böcker?
Jag vill inte kalla det inspiration, hellre talar jag om idéer. Jag bestämmer mig för att skriva om en speciell tid eller epok, som i serien om barnen Morlandeus från Orust. Eller jag bestämmer mig för att skriva om en speciell historisk person, som nu senast om prinsessan Cecilia Vasa. Sedan börjar jag planera. När jag väl skriver kommer flytet, det underbara tillstånd då jag tycker jag är någon annanstans än i mitt arbetsrum. Då skriver jag och orden bara kommer.

Vad kan du bara inte vara utan när du skriver? Välj max 3 saker. Kaffet? Pennan? Datorn? Solen?
Min dator, en vattenflaska och största möjliga tystnad.

Tack Maria!

banner_01_gustavsdotter.png

Intervju med Maria Gustavsdotter

Finns livslång kärlek?

QiqA-xjYx-F0C9JKkA1h4c3Si-LqHWcJ0-IyBUiVAhc,MxNni4zW4uxXxQAZAahBGg70gs1gTMW4eEUnmLwdL1c,o_KVQG0IKvHVVlzZ6W-l7FSjriTyU03cXP4vmpf1rQo,DUvP284Wonc3qwJ4QYDObgTaZUjPUSbROxpo3rdQykw
Foto: Samuel Uneús

10 frågor som sysselsatt mig i skapandet av romanen BLYBRÖLLOP

1. Varför måste kulturella kvinnor alltid vara snälla och toleranta?
2. Var går gränsen mellan kompromiss och självutplåning i långa äktenskap?
3. Hur tillverkar man blysocker?
4. När är det dags att ta verklig (och våldsam) strid för litteraturens och fantasin?
5. Hur ser en bibliotekaries drömhus ut?
6. På vilka sätt påminner kemi om konst?
7. Finns livslång kärlek?
8. Varför finns det så få äldre kvinnliga huvudrollsinnehavare (som inte är offer) i böcker?
9. Hur känns en perfekt mening i kroppen?
10. Kommer jag någonsin att bli klar?

Nu är den här! BLYBRÖLLOP! Nu tillhör den dig som läser och lyssnar. Ta hand om den. Den är byggd av mina sköra drömmar och min starka vilja.

Kram//Sara Paborn

Finns livslång kärlek?

Recension: Flickorna av Emma Cline

flickorna_blogginlagg
En av förra årets mest hyllade titlar var Flickorna av Emma Cline; en bok som inspireras av sekten kring Charles Manson. Boken blev en riktig snackis och det var många här på Storytel som var tvungna att prata av sig.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag vill inte lyssna klart på Flickorna. Vill inte att den ska ta slut. För det här är den typ av bok som man vill bära med sig, länge. En bok att längta till och se fram emot, en bok som tar en ut på den där extra promenaden- bara för att få lyssna lite till.

I Flickorna avhandlas temat om tonårens odödlighet och frigörande, på ett naket och utlämnande sätt. Eftersom jag som läsare vet vartåt det barkar smärtar det extra mycket att ta del av huvudkarraktärens naiva och självsäkra föreställningar om sig själv, sin omvärld och vuxenlivet. Tankar och föreställningar som var och varannan tonåring bär på. Men sällan går det så fel som i den här berättelsen…

carl_profilbeskrivningar
Carl: Jag misstänkte på förhand att jag skulle tycka bra om Flickorna. Den historiska kontexten kombinerat med det soldränkta kaliforniska mörkret passar mig som handen i handsken. Och Emma Clines gestaltningsförmåga och knivskarpa språk gör boken till en fröjd att lyssna på. Flickorna ger en fascinerande insyn i hur lätt det kan gå till att, med skygglapparna på, ryckas med i ett sekteristiskt sammanhang.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Flickorna är en ultrahajpad bok och jag brukar oftast bli besviken efter att ha läst böcker som får så mycket uppmärksamhet.

Men jag gillade den verkligen och sögs in i historien från första kapitlet. Flickorna känns dokumentär och karaktärerna är neutralt skildrade, trots att ingen kan ha undgått att historien är inspirerad av Charles Manson och de mord han fick sina följare att begå. Speciellt huvudberättaren, fjortonåriga Evies naiva rastlösa längtan efter äventyr är svår att glömma.

Flickorna är en krypande, suggestiv roman, känsligt inläst av My Holmsten. En välförtjänt ultrahajpad bok!

louella_profilbeskrivningar
Louella: Jag älskar varje ord av den här boken, av flera anledningar, men inte den kanske mest förväntade: att det är en berättelse som bygger på en sann historia och ett spektakulärt och nationellt trauma som fortfarande skakar människor.
Jag älskar varje ord eftersom varje ord sammanfogats till perfektion. Det är en berättelse om detaljer, både de konkreta, fysiska och ofta banala detaljerna, men också den språkliga detaljomsorg som författaren behärskar till fulländning. (Jag vet, jättehögtravande, men det är sant!) De små, små sinnesretande detaljerna är knappt märkbara var för sig eftersom textflödet är så väl hopflätat.

Andra fördelar är den kompakta stämningen, som får en att pendla mellan skräck och lust och så plötsligt tristess, men alltid med en bultande förväntan om att något oerhört och vackert (eller fult) snart skall hända. Och så Clines feministiska analys, oundviklig förstås, men som gör att det bränner till ordentligt.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag älskar det här. Det är så skickligt skrivet, det får mig att vilja veta mera och jag bara älskar att vistas i boken. Mina favoritböcker är dom som får mig att googla saker, får mig att luska i berättelsen. Den här gör det och jag tycker alla ska läslyssna den!

omdugillarflickorna_01

Recension: Flickorna av Emma Cline

GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

unnamed.png
Foto: Sandra Birgersdotter

”Nej, det blir absolut ingen uppföljare”, svarade jag en läsare efter att förra romanen ”Kanske imorgon” hade kommit ut. Jag ville att berättelsen om Eva och Monikas starka vänskap skulle fortsätta fritt i läsarnas huvud, som miljoner olika versioner av deras fortsatta resa. Jag var redo för nästa berättelse och nya karaktärer och relationer.

Tre månader senare satt jag på bryggan på landet och tittade ut över sjön Voxnan – och plötsligt satt Eva och Monika där bredvid mig igen. Jag försökte vifta bort dem, för jag ville vara ifred, jag hade ju redan planen för nästa bok klar i huvudet och var redo att sätta den på pränt. Jag försökte förklara att vi redan hade umgåtts dag och natt i flera år och att jag hade tänkt gå vidare. Men de var envisa. De satt där hela kvällen medan solen gick ned bakom de blå Hälsinge-bergen och viskade i mitt öra om vad som hände sen – efter det där slutet i förra boken. Slutet, som förvånade till och med mig när jag skrev den. Slutet som i alla fall jag trodde var slutet på deras vänskap. Slutet som.. (Nej, nu ska jag inte förstöra det för er som ännu inte läst eller hört ”Kanske imorgon”.)
0000054482
Men det var helt enkelt bara för mig att gå in i min skrivarlya (se bild nedanför), sätta mig ned och fortsätta på berättelsen om vänskapen som jag hade varit så säker på redan var slut. Och den berättelsen börjar med att Eva åker till Mallorca med sin man Patrik och en bucket list i sin hand, en sådan där lista på saker man vill göra innan man dör. Frågan är om hon är modig nog att genomföra dem…

Så jag hoppas att du vill umgås lite mer med Eva och Monika – och med underbara Alexandra Rapaport som talat in både ”Kanske imorgon” och uppföljaren ”Bara idag” som ljudböcker som finns här på Storytel.

Trevlig läsning och lyssning!
//Felicia Welander

PS. Det verkar dessutom som Monika och Eva inte vill ge sig – en tredje bok om dem finns redan färdigviskad i mitt öra. Men det blir nog den allra sista om dem. Tror jag. Kanske. Eller…?

unnamed
Foto: Felicia Welander
GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Författarporträtt Hanna Landahl161202.png
Foto: Markus Landahl

Varför skrev du den där boken? Jag får ofta frågan. Den är inte helt enkel att besvara, men jag ska göra ett försök.

Ett kortfattat svar är att jag var förbannad. Frustrerad. Upprörd över det hårdnande samhällsklimatet i migrationsfrågor. Det här var hösten 2014, ett år innan den stora flyktingvågen nådde sin kulmen i Europa.

Det var båtar som förliste i Medelhavet och ingen som gjorde någonting för att förhindra det. Det var Sverigedemokrater som firade stora framgångar i valet, bland annat som största parti i min egen valkrets. Det var romska tiggare utanför var och varannan mataffär som ingen såg. Som ingen brydde sig om.

Och det var en stor skylt i en vanlig villaträdgård. En skylt i min lilla ort som stod vänd mot tågrälsen för att så många som möjligt skulle se. En skylt där det klart och tydligt framgick att flyktingar inte var välkomna, i alla fall inte in my back yard.

Det var också en händelse på gymmet jag då frekvent besökte. Jag låg på en brits med överkroppen hängande rakt ned mot golvet. När jag lyfte mig uppåt upptäckte jag något som fick min hud att knottras av obehag. Mitt hjärta att klappa okontrollerat. Mitt på golvet framför mig hade någon format två tjocka rep till ett stort hakkors. Långt senare, Skylt.pngför bara några månader sedan, läste jag en artikel i lokaltidningen där det framgick att några män hade dömts för hatbrott mot en man från Syrien. Händelsen hade inträffat på samma gym där jag såg hakkorset. Kanske var det samma män som lekt med repen. Kanske var det några andra.

Nicke Nygård, fotbollstränaren i Himmelsta, blir aldrig dömd för hatbrott mot de ensamkommande killarna i boken. I den bästa av världar kanske han skulle ha blivit det. Men Himmelsta är inte den bästa av världar. Himmelsta är bara en vanlig liten ort, någonstans i Sverige.

Att jag skrev Välkommen till Himmelsta, vilken är min allra första roman, handlade också om en brinnande längtan efter att få skriva. En längtan efter att få låta mig uppslukas av min alldeles egna värld. Där reglerna inte var satta på förhand och där jag fick bestämma precis allting själv.

Hanna Landahl
Hemsida: www.hannalandahl.se
Facebook: www.facebook.com/hannalandahlforfattare

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”