”Någonstans brister himlen” – Om förändring

någonstans_Brister_himlen
Fotograf: Karolina Rosenqvist

Någonstans brister himlen kom till mig insvept i en tjock dimma. Bland kobbar och skär i 1920-talets Bohuslån såg jag berättelsen utspela sig. Ett familjedrama och en uppväxtskildring som kretsar kring den trettonårige fiskarpojken Elis och hans familj.

Jag förstod tidigt att boken skulle handla om ett sökande. På ytan består det i att Elis försöker hitta sin äldre syster Signe som försvunnit, men sökandet pågår även på andra plan. Det sker ett sökande i det förflutna, efter sanningen om händelser som gömts undan i familjen. Och Elis söker inom sig, för att få reda på vem han innerst inne är.

Att Någonstans brister himlen skulle komma att handla så mycket om förändring som den faktiskt gör, visste jag dock inte från början. Kanske blir det så efter att man har jobbat mycket med en text. De olika lagren avtäcks efter hand, de blottläggs och slipas sakta fram. Mot slutet av skrivandet satt jag därför med en tematik i famnen som jag inledningsvis inte hade ringat in, och nu i efterhand känns det självklart. Förändring, detta oundvikliga som livets gång tvingar fram, som ibland kommer som en lättnad men alltför ofta medför svårigheter. Att våga släppa taget om det välkända och trygga, en kamp som varje människa för.

I Någonstans brister himlen finns förändringen med som en del av Elis vuxenblivande. När familjebanden brister tvingas han tänka sig livet på ett nytt sätt. Men förändringen finns även med i bokens samhällsskildring, inte minst i form av modernisering av både fiske- och gruvnäring, och arbetarna som drabbas av den. De som hamnar på efterkälken när förändringens vindar blåser, men även de som griper de nya möjligheterna, kvinnor som ger sig in i yrkeslivet. Ja, nu i efterhand ser jag förändring som ett nyckelord i min roman.
0000061923
För mig personligen är det vid det här laget också dags för en förändring. I skrivandet lämnar jag bakom mig Elis och Signe och alla de andra karaktärerna i Någonstans brister himlen. Det är dags för en andra roman att bli till. Jag förflyttar mig norrut och ännu fler år tillbaka i tiden, för att lära känna andra karaktärer och nya platser. Och även om det är skrämmande att kasta sig in i detta nya, ser jag fram emot vad det för med sig.

//Erika Olofsson Liljedahl

”Någonstans brister himlen” – Om förändring

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Maria-Sveland-copy-Saga-Berlin-Niceguzz
Fotograf: Saga Berlin

När Bitterfittan kom för tio år sedan var ingen, allra minst jag själv, beredd på att den skulle slå så brett läsas av så många. Inte heller var jag beredd på att så många skulle höra av sig och säga att de känt igen sig i allt som Sara tänkte och gjorde. Men det visade sig att många delade Saras frustration över det ojämställda familjelivet i ett av världens mest jämställda länder. Jag hade inte tänkt att skriva en uppföljare men för några år sedan började Sara återigen dyka upp i mitt huvud och sakta men säkert började en ny berättelse ta form. Den som handlade om hur livet blev för Sara när hon till slut tog steget ut och skilde sig.
0000061208
Bitterfittan 2 handlar om hur Sara nyskild med tre barn försöker få livet att gå ihop som ensamstående. Hennes problem är inte längre sömnbrist utan en diffus frustration över livet som tycks passera alltför snabbt. Som frånskild får hon för första gången på femton år möjlighet att göra allt det hon fantiserat om. Egen tid varannan vecka, ett stall med älskare som kommer och går, jobba hur mycket som helst ena veckan för att andra veckan vara en närvarande, tillfredsställd mamma. Men självklart är det inte så enkelt. Det visar sig ganska snart att de olika krav och förväntningar som ställs på henne som mamma jämfört med sin man/exman som pappa, fortfarande lever och frodas även när de inte längre lever tillsammans. En man som skiljer sig och tar vårdnaden om barnen halva tiden blir applåderad och beundrad. Att kvinnor gör och gjort detsamma i alla tider tas för givet. Om en kvinna däremot uttrycker att sin barnfria vecka faktiskt är ganska härlig, något som möjliggör att hon kan jobba på, träffa vänner mm så bryter det mot en norm av hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Omgivningens bestörta och olycksbådande reaktioner på Saras skilsmässa ökar hennes dåliga samvete och förtar hennes nyvunna frihetskänsla. Inte heller idén om den fria kärleken tycks fungera i praktiken. Gång på gång tillrättavisas hennes längtan av patriarkatets osynliga men kännbara käftsmällar. Som tur är finns vännerna där, både de gamla och de nyvunna som plötsligt dyker upp. Tillsammans bildar de ett systerskap som håller varandra uppe när det stormar och som i slutändan visar sig utgöra den trygga kärlek som Sara alltid letat efter. Män kan komma och gå, men vännerna består.
0000061207
För även om Sara i Bitterfittan 2 inleder en rad misslyckade relationer med aningen hopplösa snubbar så är den stora kärleksberättelsen egentligen den som handlar om Sara och hennes vänner. Det är de som finns där i vått och torrt medan männen kommer och går. Tio år har gått sedan Bitterfittan kom ut. Under den tiden har världen förändrats en hel del. Inte minst den feministiska rörelsen har förnyats tack vare intersektionella, identitetspolitiska tankar. Samtidigt har nationalistiska, nyfascistiska krafter växt över hela Europa och USA. Antifeminismen är en av de grundpelare dessa ideologier vilar på. I deras världsbild är en frihetslängtande, oberoende kvinna något av det mest provocerande du kan vara. Men samtidigt som dessa rörelser växer ser vi också en aktivistisk, livlig motståndsrörelse som demonstrerar och protesterar där feminister står sida vid sida med antirasister och miljörörelse. Jag vill att berättelsen om Sara ska vara en motkraft till de bakåtsträvande, hatiska rörelser som just nu firar triumfer i USA och Europa. Jag vill att Bitterfittan 2 ska ge kraft och inspiration till alla de kvinnor som någon gång skilt sig och till alla de som någon gång funderat på att skilja sig. Jag vill berätta om en kvinna som tycker att det borde vara självklart att hon får älska och leva på samma villkor som männen. Att hon har samma möjligheter och rättigheter -inte bara i teorin utan även i verkligheten. Utan att förenkla vill jag också berätta om livet som ensamstående mamma med tre barn som stundtals är vidrigt tufft men som på många sätt också blev bättre än vad Sara vågat hoppats -trots alla olyckskorpar som kraxade högt och gjorde henne rädd och orolig.

Jag vill berätta om att livet aldrig blir som man tänkt sig -men det blir. På något sätt blir det och om vi vågar prova nya stigar kommer vi då och då upptäcka fantastiska platser som vi inte hade någon aning om att de existerade.

//Maria Sveland

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!