Sista ordet om Kouplan

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817
©2014 Foto: Anna-Lena Ahlström

Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

saralovestam_banner
//Sara Lövestam

Sista ordet om Kouplan

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

lovenstam_boktipsare
Sara Lövestams deckarserie om Kouplan har precis börjat komma ut som ljudbok. Böckerna har blivit hyllade och älskade av många, därför var vi extra glada när ljudböckerna kom! Det är dessutom en av våra favoritinläsare som tar sig an dessa; Julia Dufvenius. Vi lyssnade på första delen, Sanning med modifikation och här nere kan du se vad vi tyckte.

emma_profilbeskrivningar
Emma: Det här är så ungefär så långt ifrån alkoholpösiga poliskommissarier och hetsiga biljakter man kan komma. Själva spänningsintrigen bjöd på en och annan vändning men det jag verkligen fastnade för i berättelsen är den gåtfulla huvudkaraktären, den skygga privatdetektiven Kouplan, vars bakgrundshistoria sakta vecklas ut i takt med det märkliga fall han fått i uppdrag att lösa. Berättelsen skildrar ett Sverige jag har svårt att känna igen, men som tyvärr är verklighet för många som på ett eller annat sätt lever utanför samhällets gemenskap. Författaren slänger också in en snygg ledtråd till Kouplans bakgrundshistoria som är lätt att missa, så ett hett tips är att spetsa öronen ordentligt precis i slutet av boken.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En ”skön” lyssning. Kouplan och Pernilla lever båda ”off the grid” och Sara Lövestam gör en fin skildring av deras utanförskap vilket gör att deras vänskap blir starkare. Det var lätt att följa karaktärerna i boken eftersom de inte är så många att hålla reda på. Även fast boken inte är så actionfylld så tyckte jag att den var spännande att lyssna på.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Sanning med modifikation är inte för den inbitne deckarfantasten – även om mysteriet är spännande och snyggt lirkas upp i en oförutsägbar upplösning – så är den här detektivdeckaren inte som andra. Tycker du om böcker där sinnesstämningen är viktigare än en snabb händelseutveckling så tror jag att detektiven Kouplans sällskap kommer göra dig gott.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar Sara Lövestam. Och jag gillar det här! Precis min typ av deckare; lite lågmält, stämningsfullt och inte det där blodiga. Det känns ganska så tryggt liksom. Och så gillar jag Kouplan, att det finns ett mysterium runt honom. Vill du ha något som inte är så tungt och mer fokuserar på stämning, så lyssna på den här!

anna_deckare05
Anna: En stillsam men ändå överraskande berättelse, inte en deckare egentligen tycker jag. Visst fanns det ett mysterium men fokus låg inte där. Snarare i relationen mellan Kouplan och Pernilla som gett honom uppdraget. Det är väldigt fint och varsamt beskrivet.

Jag blev väldigt förtjust i Kouplan men det var kusligt att se mitt vanliga, hemtrevliga Stockholm genom Kouplans ögon. Lövestam skriver väldigt trovärdigt om att leva som papperslös, skräcken för poliser och att alltid vara rädd att bli avslöjad. Gäller att vara uppmärksam på slutet, där finns en liten pärla där som jag helt missade och mina bokcirkelkollegor fick upplysa mig om.

lugnaretempo_lovenstam

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?