Boken om Frida Wallberg

blogginlagg_Frida_Malin_5077sv_Foto_Ola_Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Boken om Frida Wallberg
en medförfattares bekännelser

Förr hette det spökskrivare. Då upprätthölls illusionen att idrottsstjärnor, företagsledare och andra storheter skrev sina självbiografier på egen hand. I dag är medförfattaren synlig och delaktig i processen på ett helt annat sätt. För bokens skull är det bara bra – två hjärnor tänker bättre än en!

Idén till Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv kom från Frida själv. Hon hade vigt sitt liv åt boxningen sedan tolv års ålder, blivit världens bästa kvinnliga boxare – och sedan fått en hjärnblödning som nästan avslutade hennes liv, mitt under en titelmatch på hemmaplan i Stockholm. Ett knappt år senare var hon på benen igen och åkte Vasaloppet – precis enligt sitt livsmotto: »alltid lite till«. Det hade hon lärt sig av sin far, det finns alltid lite kraft kvar att plocka ut även när du tror att kraften är slut.

Men det fanns en berättelse bortom det där, bortom mediernas bild av boxaren Frida som aldrig vek ner sig. Det var tankar som hade börjat flyta upp till ytan hos Frida när elitkarriären plötsligt tog slut, när världsmästaren plötsligt skulle bli en vanlig Frida. Frida och jag hade träffats en del när jag intervjuat henne som sportjournalist på Göteborgs Posten, och nu – efter Vasaloppet – undrade hon om vi skulle göra en bok tillsammans.

Jag märkte direkt att här fanns en intressant livsberättelse. Det kändes viktigt för mig. Många blev medvetna om Frida Wallberg först i samband med hennes skada, och det är klart att den också får ett stort utrymme. Men jag ville att det skulle finnas mer att berätta, en historia före och en historia efter. Det fanns en röd tråd i hennes liv och beslut som ledde fram till den där fruktansvärda kvällen i juni 2013.

När vi satte igång hade det bara gått ett år efter hennes hjärnblödning. Vi märkte snabbt att Frida inte var redo, varken fysiskt eller mentalt, för att orka fokusera på ett sådant projekt. Vi tvingades sätta jobbet på paus, främst för Fridas egen hälsa och välmående. Våren 2015 hörde hon av sig igen. Hon sade att hon fortfarande kände sig sugen och hade saker som hon ville berätta om. Då började vi om.

Våra första samtal var övergripande, så att jag skulle få ett kronologiskt grepp om hennes liv från barndomen fram till i dag. Därefter berättade jag vad jag tyckte mig se i hennes historia och hon kände efter vilka bitar som var viktigast för henne. Utifrån det har vi koncentrerat oss på enskilda perioder eller händelser i hennes liv. Frida har pratat, jag har ställt frågor och antecknat. Sedan har jag skrivit ihop texter som vi gått igenom tillsammans, fixat och putsat tills vi varit nöjda båda två. För Frida var det väldigt viktigt att vi inte skulle skriva en boxningsbok, utan att det skulle vara en livsberättelse. Över 40 000 följare på Facebook har inspirerats av henne och stöttat hennes kamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv efter hjärnskadan. De följarna kommer inte i första hand från kampsportsvärlden, utan det är »vanliga människor« som ofta själva haft en stor motgång i livet och som funnit kraft och motivation i Fridas berättelse. För Frida var det viktigt att hennes bok är för dem.
alltidlitetill
Vi kom överens om att inte sätta upp några spärrar eller ha några hemligheter, i våra första samtal fick ingenting censureras eller utelämnas. Det väntade vi med till nästa steg, där vi då kunde sortera bland känslor och minnen för att komma fram till vad som var mest relevant.

Det finns mörka delar i boken – Frida har haft en tuff uppväxt och det har inte heller varit lätt att vara kvinnlig pionjär i en machovärld som boxningen. Frida är väldigt öppen med svagheter och snedsteg, både egna och andras. Det som har varit viktigt för mig i min roll har varit att verkligen prata igenom bitarna som är känsliga, både för Frida och för människor i hennes omgivning. Att hon reflekterar ordentligt över varför hon känner som hon gör just nu i livet, att försöka förstå varför just dessa händelser blivit betydelsefulla när hon nu blickar tillbaka på sitt liv.

Hon bär både på det mörkaste mörker och det ljusaste ljuset inom sig. Det gör henne väldigt intressant. När Frida berättar om sin tuffa uppväxt och funderar på hur den format henne är det inte en motsättning till att hon älskar sina föräldrar i dag. Frida säger att arbetet med boken fungerat som en terapi för henne, och att hon förändrats längs vägen.

Även om det inte var meningen från början så är jag i dag glad att vår process drog ut på tiden. Frida har gjort en mental jätteresa efter skadan. I dag kan Frida se att den drivkraft som gjorde henne så framgångsrik också ledde till att hon inte varit snäll mot sig själv i alla lägen. Det är en självinsikt hon fått när hon har tillåtit sig att se tillbaka i lugn och ro. Eftersom hon har haft någon att diskutera med, så har hon också fått syn på saker och mönster som hon kanske inte upptäckt på egen hand – det är den stora fördelen med att vara två kring att skriva en självbiografi.

För Fridas del handlade de nya insikterna mycket om vad hennes pappa fick utstå som liten och vad han tog med sig till sin fostran av Frida – och hur Frida nu vill bete sig mot sina egna döttrar. Det är spännande, vad får man med sig och vad för man vidare i arv till nästa generation? Jag tror det finns så många familjer som lever hela livet tillsammans utan att prata om sina relationer. Väldigt få går på djupet så som Frida nu har gjort.

//Malin Jonson

Boken om Frida Wallberg

Läskiga Självbiografier

”Men var du inte rädd att lämnar ut dig i din bok? Skrev du AnsvarsFULL som en hjälp för dig själv eller andra? Var det inte läskigt att bjuda in allmänheten till ditt privatliv sådär?”

_A4_Sv-v-0494
Foto: Håkan Moberg

Det är nog de vanligaste frågorna jag får avseende min bok. Och jag förstår det. För att skriva om mig själv, hur livet såg ut för mig när min sjukdom alkoholism blomstrade och förstörde har visat sig ganska kontroversiellt. Det lustiga är dock att jag aldrig ville skriva en bok. Det var en talarbyrå som sa: ”Utan bok kan vi inte anlita dig. Du är inte känd nog.”. Så då bestämde jag mig. Eftersom jag älskar att hålla föredrag och utbilda i beroende så skriver jag väl!

Men visst var skrivandet stundtals jobbigt. Ibland blev jag mig själv som liten och fick tillbaka känslor som värdelös, oviktig och oskyddad. Jag blev rädd och tänkte att ingen kommer tycka om mig efter att ha läst hur det verkligen såg ut, när jag delade med mig om känslor och händelser som ingen visste. Andra dagar undrade jag om det, precis som folk sa, skulle vara värt det. Men eftersom jag inte visste vad priset jag skulle få ”betala” var så bestämde jag mig för ta chansen och att berätta.

Då jag under författandet även åkte till USA och utbildade mig till Invitational Interventionist (arbetar med familjer som har beroendeproblematiken i form av en sjuk familjemedlem) så ville jag även belysa området Ansvar. Detta genom att se på ansvar som ett sätt att ”svara an” på obehagligheter. Hur kan vi som medmänniskor hjälpa varandra, våga be om hjälp för egen del och se på vår omvärld som en helhet där alla är av nytta. Därav namnet på boken. I mitt fall gick jag från full till ansvarsfull.

För att boken skulle bli så trovärdig och hjälpsam som möjligt var jag tvungen att vara personlig. Läskigt ja – men nödvändigt. Om jag inte vågar berätta sanningen hur ska jag då kunna nå mina läsare? Jag är ingen en dålig person, jag satt bara mitt i en bedrövlig sjukdom. En sjukdom som påverkade mig både mentalt, själsligt och fysiskt. Och detta behöver omvärlden förstå för att kunna hjälpa alla de hundratusentals personer i Sverige som lider varje dag; beroendepersoner, familjer, barn och arbetskamrater. Avseende skrivandet som en del för att hjälpa mig själv bli nykter, nej. Hade nog inte klarat av att skriva boken om jag inte haft en grundplatta av fem års solid nykterhet innan. För att grotta runt i det som gör ont hade inte varit en bra idé innan jag själv läkt till 100%.

Var det värt ”priset”? Ja verkligen, eftersom priset visade sig vara både ett riktigt pris 33231(Veckans Affärers ”Årets Ögonöppnare 2012”) till alla de personer som skriver, ringer och tackar: beroende som fått ord på sin egen sjukdom, familjer som förstår att de måste skydda sina barn från sjukdomen och alla andra som tycker att det är en välbehövlig bok. Även media som tagit del av boken, givit mig och sjukdomen utrymme  i tidningar och TV så att så många som möjligt ska få mer kunskap i ämnet. Tack för att ni hör av er! Och nu då jag fått läsa in min bok hos Storytel hoppas jag att ännu fler personer ska kunna använda AnsvarsFULL på vägen mot lycka och fina liv.

För att avsluta ger jag er det bästa citatet jag vet ”Silence is a weapon of massdestruction”.

Varma hälsningar,
Camilla Kuylenstierna

Läskiga Självbiografier

Vandraren har kommit hem

Vi är faktiskt de första som får träffa Håkan Hemlin och Anders Tegner när de drar igång PR-turnén för sin nya bok, ““Förlist: mitt liv och Nordman“”. Vi ses på en lunchrestaurang nära kontoret och beställer köttbullar.

Anders Tegner som skrivit boken är rockjournalist och en riktig profil för alla oss som läste Okej på 80-talet. Han har också gett ut Yngwie Malmstens biografi och ““Access all areas“” som berättar om de vilda åren när han fick träffa ALLA de stora rocknamnen och vara med bakom scenerna där de verkliga rockstjärneliven pågick.

Håkan Hemlin är förstås Nordman, han och låten Vandraren var soundtrack till hela Sverige där i början på 90-talet och berättelsen om hans liv är ingen godnattsaga för barn direkt. Nordman slog igenom med dunder och brak med sin blandning av folkmusik och hårdrock. Håkans hesa röst tillsammans med bandkollegan Mats Westins nyckelharpa var något nytt och gick kanske oväntat hem hos både kritiker och publik.

Men sedan dess har mycket hänt och att Håkan ens kan sitta där med oss och äta köttbullar är något av ett mirakel med tanke på det liv han levt.

Boken är smärtsam att läsa, en resa från en uppväxt under mycket enkla förhållanden med en alkoholiserad pappa, bråk och stök under ungdomen och sedan den där fullständiga stormsuccén. Håkan började knarka tidigt men med berömmelsen kom alla pengarna och knarket kom att ta mer och mer plats. Åratal av kaos, misär och liv på yttersta gränsen tog nästan död på honom många gånger och inte förrän nu har han fått näsan över vattenytan och börjat se en ljusare framtid. En stor del i det är att han fått diagnosen adhd, antagligen en förklaring på varför mycket gick snett redan från början. Nu får han medicin och kan leva, arbeta, vara förälder och ha ett normalt liv. Den diagnosen var en befrielse säger han själv.

Hur gjorde ni rent praktiskt för att skriva boken?
Anders: Vi sågs på ett fik, drack kaffe och bulle och pratade i flera timmar i sträck. Svårast är att få in alla händelser i rätt ordning. Jag intervjuade ju många av de personer som stått Håkan nära under åren av både upp- och nedgång och fått dubbelkolla med alla när saker egentligen har hänt. Håkan har ju ingen aning vilket år saker hänt! skrattar han.

När man läser igenom boken slås man av hur många som lät det gå så långt, aldrig sa stopp men som tjänade pengar på Nordman. Känns det bittert i efterhand?
Håkan: Nja, det var nog inte så lätt att veta för folk, jag var skitbra på att dölja mitt knarkande, det kan många intyga. Och när man knarkar är man jävligt bra på att snacka bort saker, manipulera folk och slira på sanningen.

Anders: Några sa ju ifrån men visst, det är en väldigt speciell bransch, folk vill tjäna pengar, kosta vad det kosta vill på det mänskliga planet.

Det märks att Anders och Håkan umgåtts en hel del det senaste året, de avslutar nästan varandras meningar och byter musikanekdoter om stora och små stjärnor som vi andra byter kontorsskvaller. Anders säger att efter arbetet med den här boken känner han nog Håkan bättre än vad Håkan gör själv. Håkan skrattar och håller med.

Vem vill du ska läsa den här boken?
Håkan funderar en stund. Egentligen alla säger han, men om nån därute kan undvika att vara med om samma skit som jag, om jag kunde avråda“… det skulle vara bra.

Nu kommer du kanske hamna på löpsedlarna igen, det är ju en väldigt utlämnande historia. Klarar du av det?
Nu är det i alla fall mina egna ord, inte kriminalreportrar som vill klämma in mitt namn i en skandalrubrik. Jag berättar sanningen här, varenda ord är sant och har hänt. Min familj har inte läst boken ännu men de vet förstås om den och jag tror att det är bättre att de får veta hela sanningen än bara rykten och skvaller i tidningar.

Men känsliga lyssnare varnas, det gör ont att lyssna på den här berättelsen om ett stormigt liv som knappt hann börja innan knark och alkohol satte allt ur spel. Men nu är Håkan ren, han och kollegan Mats Wester har dragit igång Nordman igen. Håkan reser runt och berättar om utanförskap, försöker hjälpa andra med diagnosen adhd. En soloplatta är på gång och första singeln heter ““Hel och ren“”.

Vi skiljs åt utanför lunchstället och Håkan säger att nu ska han hem och snöra på sig löparskorna. Han ska springa Midnattsloppet i sommar. Vi är ju väldigt sugna på att stå på Västerbron och ropa fram honom då. Hejja Vandraren, du vinner!

Vi har dessutom fått Förlist: mitt liv och Nordman till Storytel, tidigare än alla andra, lyssna direkt här!

P.S. Bonus!!! Vi fick se en bild på Håkan som ung och långhårig. Bara hos Storytel, varsågoda och njut!

Håkan Hemlin
Nordmannen med Änglahår!
Vandraren har kommit hem