Av mina sju böcker har ”Tiggaren” varit den svåraste att skriva, dels för det känsliga ämnet, dels för att jag lät ”Avdelning 73” sluta som den gjorde. Givetvis hade jag en plan med den upplösningen, men ändå. Det betyder inte att jag gjorde det lätt för mig, tvärtom. Framför allt har det varit en utmaning att leva sig in i en seriemördares huvud, någon som ger sig på människor som är så utsatta att de tvingas sitta med en pappmugg och tigga. För mig är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, men så ser inte alla på den saken. Vi är lika mycket värda, men föds däremot med helt olika förutsättningar. Om jag hade växt upp i en annan familj någon annanstans kanske det hade varit jag som satt där på gatan och tiggde. Jag gissar att man gör det man måste för att överleva eller för att försörja sin familj. Det var ett ämne jag ville fördjupa mig.
”Tiggaren”, som Katarina Ewerlöf läser in, börjar med att nittonåriga Soraya blir vittne till ett mord i Humlegården. Hon har inte flytt Rumänien för att hon drömmer om ett liv i Sverige, utan hon har motvilligt lämnat sin tvåårige son och sina sjuka morföräldrar för att hon blev lovad ett jobb i tre månader. Men så fort hon kommit över gränsen till Sverige fick hon välja mellan att prostituera sig eller att tigga. Oavsett val skulle större delen av inkomsten gå till hennes landsmän. Soraya bestämde sig för ett tredje alternativ: att rymma.
Männen tog hennes pass och hon har lovat morföräldrar att tjäna pengar, så hon stannar kvar i tre månader för att skrapa ihop så mycket hon kan. Helt ensam och lämnad åt sitt öde när hennes enda vän Razvan mördades. Precis lika mör
krädd som jag tvingas Soraya klara sig själv – under bar himmel i Stockholm. Senare kommer hon att ställas inför ett nytt val: Ska hon våga hjälpa till att sätta dit Razvans mördare? Inte bara en stor summa pengar står på spel, utan även skulden över att hon inte kunde göra något för att förhindra Razvans död. Men ska hon våga?
Syftet med boken är i första hand att underhålla, att det ska vara spännande och svårt att sluta lyssna. Samtidigt finns det ett tydligt samhällsperspektiv och en vilja att du ska få lära känna en person från Rumänien som har kommit till Sverige. Soraya önskade inget hellre än att hon aldrig hade behövt sätta sin fot i det här landet, hon kom inte hit för att dra nytta av något eller någon. Hon kom hit för att arbeta hårt. Soraya är påhittad, men inspirerad av en person som jag läste om i en tidningsartikel.
Tack vare Katarina Ewerlöfs inlevelseförmåga och berättarröst tror och hoppas jag att det ska bli spännande timmar med min bok.
Trevlig lyssning!
//Sofie Sarenbrant
Besök gärna författarens hemsida här!
Jonas och Maria