Hemmet: Vad tycker vi?

hemmet_mats_Strandberg_BLOGGEN.png
Flera här på Storytel-kontoret plöjde både ”Engelsforstrilogin” och ”Färjan” när de kom ut. Och vi älskade! Så när en ny bok av Mats Strandberg kom ut var vi ju tvungna att kolla in. Kan en bok som utspelar sig på ett ålderdomshem vara nåt? Och ja, det kunde det verkligen, lyssna genast!

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: ”Hemmet” har samma fina karaktärsbygge som ”Färjan” men med skräckelement tagna från väldigt olika världar. Där det i ”Färjan” är rå, äcklig och blodig skräck fylls jag som läsare av ”Hemmet” av ett obehag som grundar sig i något hel annat. Här är det inte egentligen den yttre hotet som är värst utan insikten om det egna åldrandet, känslan av att livet är ömtåligt och att vi alla blir gamla en dag. Han beskriver livet för dessa gamla och ömtåliga människor på ett så fint och kärleksfullt sätt, samtidigt som han väver in det läskigt okända som drabbar dem. Han gör det riktigt bra och jag går ifrån läsningen med ett obehag i hela kroppen. Inte för att jag känner rädsla inför de spöklika elementen utan för att jag skakas om vi tanken på att jag själv är långt ifrån odödlig.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Oförklarliga fläckar växer fram på väggar och tak, på äldreboendet basar en gräslig kvinna som bara bryr sig om att pyssla med personalens schema och lilla mamma är inte sig lik och väser brutala sanningar som ingen borde veta om.
Skräckmästaren Mats Strandbergs nya roman ”Hemmet” är både otäck och rolig, både skrämmande och sorglig. Men den är främst en kärleksförklaring till våra äldre, fasan över att ingenting är sig likt med lilla mamma, och hur det känns att återvända till sin hemort, fenomenalt inläst av Johan Ehn.

louella_profilbeskrivningar
Louella: Den här boken har begåvats med en fantastiskt duktig inläsare, som om inte en fantastisk författare vore nog! Efter ett par kapitel (kanske lite mindre lysande, så håll ut!) står det klart att besöket på Tallskuggans äldreboende kommer att bli mycket fascinerande på flera sätt. Ålderdomens obehagliga sidor känns tabu att tala om, men sättet på vilket Mats Strandberg gestaltar den – och då i dess kanske värsta tänkbara form – är just fascinerande och intressant, eftersom han gör det med sådan respekt och förtrogenhet. Fascinerar gör också de omsorgsfullt tecknade personporträtten, inte bara Nina och Joel och det gemensamma såret som plötsligt går upp på nytt … samt förstås den krypande skräcken.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag är egentligen inget fan av deckare och spänningsromaner. Inte för att jag inte gillar att bli skrämd utan för att den sortens litteratur ofta tråkar ut mig. Jag bryr mig inte om vem mördaren är, eller vad mystiska försvinnanden beror på.
Med det sagt är ”Hemmet”, faktiskt, något helt annat än ovanstående sömnpiller. Här finns välskrivna karaktärer som verkligen fångar mitt intresse (God dag, mitt namn är Edith Andersson…) en inte ofta gestaltad miljö (ett ålderdomshem) och åkommor, fenomen och twister (demens, droger, trassliga relationer och luriga spöken??) som skruvar till det hela. Plus en grymt bra inläsare!

Jag var kanske lite skeptisk, men oj vad jag gillar den här boken!

omdugillar_hemmet.png

Hemmet: Vad tycker vi?

Alla blir väl lite galna ibland?

IMG_3277_print
Fotograf: Patrik Nilsson

Det finns nog inget som skrämmer mig mer än tanken på att förlora förståndet – att inse att ingenting är som jag trott – att jag inte kan lita på mig själv. Att bli galen.

Det är precis det som händer Hannah i boken Lägret. Hon har åkt med sin kompis Emil på ett konfirmationsläger, inte för att hon är intresserad av Gud och Jesus utan för att hon är orolig för Emil, som har varit låg och uppfört sig märkligt under en längre tid. Men inget blir som Hannah tänkt sig. Emil tar avstånd från henne, och lägerledaren Amanda förklarar att det är något speciellt med Hannah när hon får höra att Hannah går i sömnen.

När något fruktansvärt händer en natt i skogen faller hela Hannahs värld samman. Hon vet inte vad hon ska tro. På något sätt verkar hon vara inblandad – men hon förstår inte hur. Vet hon vem hon är egentligen? Vet hon vad hon gjort? Människorna omkring henne på lägret verkar så trygga i sin kristna tro. Men Hannah blir alltmer osäker och rädd. Skuldkänslor och hemligheten om det hemska som hänt äter henne inifrån. Amanda pratar om ondskan som ständigt hotar de goda krafterna och Hannah börjar undra vilken sida hon egentligen befinner sig på. Kan man vara ond utan att vara medveten om det?

Jag brukar känna som Hannah ibland. Eller rätt ofta. Vissa människor är så säkra – på hur det ska vara, på vad som är rätt och vad som är fel, på vad som är fint och vad som är fult. Ibland är jag så avundsjuk på dem. Det verkar så skönt att sitta inne med alla svaren, att veta att man alltid gjort sitt bästa, vart man är på väg och varför. Själv är jag nog oftast ganska osäker. Det finns alltid så många olika svar och sanningar – och vägar.
0000061388
Och ibland kan man bli rädd för att göra fel, att inte passa in. Man kan bli så rädd att man inte kan tänka. Då kan det hända att man lyssnar mer på andra än på sig själv. Det kan vara så enkelt och ibland vill man ha enkla svar. Oftast svarar någon som är säker, säker på vad som hänt, hur och varför.

Men det kan hända att andras svar skaver. Någon annans sanning kan bli en anklagelse, något som gör oss osäkra. Kanske känner vi inte alls igen oss. Kanske får andras berättelser det att låta som om det är vi som är hemska, självupptagna och elaka monster. Och ibland kan andra vara så övertygande att man börjar tvivla på sig själv. I värsta fall skrämmer de oss, och får oss att tro att vi förlorat kontrollen, att vi blivit galna. Rädsla och osäkerhet kan göra hemska saker med oss. De kan göra oss arga, förvandla oss till idioter, få oss att vara elaka och göra korkade saker. Och plötsligt står man där och inser att man blivit exakt det där monstret som någon anklagat en för att vara.

Skräck och rädslor är för mig oftast pirrigt och underhållande, men när de handlar om mig själv och min självbild är det inte alltid lika roligt. Men jag har insett att jag tycker att det är okej att vara osäker. Och ibland tycker jag både två och fyra olika saker samtidigt. Jag har helt enkelt blivit mer säker i all min osäkerhet. Det är inte livsfarligt att göra fel och det är faktiskt inte farligt att vara rädd – det bara känns så. Och som Norman Bates så vackert uttryckte det i Psycho: Alla blir vi väl lite galna ibland …

//Lena Ollmark

Alla blir väl lite galna ibland?

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

minnespusslet_blogginlagg
Agnete Friis, en av författarna till Pojken i resväskan, är tillbaka med en ny bok. Minnespusslet tar plats i Danmark och handlar om Ella som är ett så kallat “hopplöst fall”. Hon har alla möjliga problem och när hon är full kommer minnen av vad som egentligen hänt under barndomen fram … Vi var så klart tvungna att prata om den här spännande romanen!

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar verkligen böcker där man inte riktigt vet vad som hänt, där man inte riktigt kan lita på berättaren. Det är den bästa sortens spänning och Minnespusslet kvalar verkligen in i den kategorin. Det här är krypande och trasigt och ja, helt enkelt riktigt bra. Lo Kauppi briljerar som vanligt, jag har fått en ny favoritinläsare!

anna_deckare05
Anna: Den här boken lyssnade jag på varje vaken sekund. Kanske inte egentligen för mysteriet så mycket som inläsarens symbios med huvudkaraktären. Järnspikar vad bra Lo Kauppi är på att krypa in under huden både på mig och berättelsen!
Vad gäller bokens handling så är den väl uppbyggd, otäckt verklig och gripande. Författaren beskriver personerna i samhällets utkant nästan med vällust. Man sugs in i deras misär, deras smuts, smärta och ständiga återfall. Rekommenderar starkt till alla som vill bli uppslukade!

emma_profilbeskrivningar
Emma: Åh, vad jag gillade den här boken! Av titeln att döma skulle den lika gärna kunna handla om hur man tränar upp minnet, men låt inte detta lura dig. Här rullas en mörk berättelse om förträngda minnen och kantstötta människor sakta upp. I tankarna återkommer jag ständigt till Gillian Flynns (i mitt tycke de absolut bästa) spänningsromanern Mörka platser och Vassa föremål. Och Lo Kauppis inläsning får huvudkaraktärens sårbarhet och på samma gång obändiga vilja att komma fram på ett helt fenomenalt sätt.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Jag har svårt att beskriva varför jag tycker så mycket om Minnespusslet – karaktärerna är osympatiska, handlingen sävlig och huvudkonflikten glimtar sällan fram någonstans i bakgrunden. Ändå är den som inget jag läst tidigare och så himla bra. Applåder och trumpeter till inläsaren Lo Kauppi som ger berättelsen liv. Aldrig trodde jag att jag skulle vilja dröja kvar i misären bland uppgivna missbrukare, men jag tänker fortfarande på hur de har det ibland och hoppas att de mår bra.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En otroligt spännande bok! Boken passade uppläsaren perfekt. Hon beskrev karaktärerna och miljön på ett väldigt trovärdigt sätt. Minnespusslet handlar om Ella som har vuxit upp i olika fosterhem och har haft en traumatisk barndom. Hon har inte många minnen från tiden innan den hemska händelsen. Hon tvingas fly från myndigheterna som hotar med att omhänderta hennes son. Hon flyr då till det enda säkra stället hon vet; hennes farmors gamla hus vid havet.

Återföreningen med sina gamla hemtrakter väcker motvilliga minnen, men de visar sig vara förvrängda. Det var väldigt spännande att följa Ellas resa när hon ville ta reda på sanningen om den hemska händelsen som förstörde hennes liv.

minnespusslet_omdugillar

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Rolf Norrman
Fotograf: Emma Norrman

När du vaknar upp en dag och inser att trycket blivit för högt, att skrivbegäret till slut inte går att stå emot, vad gör du då? I en trygg vardag lunkar jobb och familj på, dagarna går med plikter och nöjen om vartannat. Du är nöjd med dina val, med fru och barn du älskar, ett jobb du trivs bra med. Tillvaron är stabil, utan något annat än i-landsproblem, möjliga att hantera inom varandets ramar. Du är lycklig.

Samtidigt. När du tittade bort, när du för ett ögonblick var ouppmärksam, gled ditt allokerade tidssaldo omärkligt över till andra sidan brytpunkten och framtiden är inte längre oändlig och oskriven, alternativen istället färre och mer realistiska. Din känsla av upplopp är påtaglig och insikten är obehaglig. Alltför oroande.

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Men. Genom tiden har du också byggt kunskap och insikt om livet, relationer och omvärld. Livet, och erfarenheten livet ger. Du inser att det är en ovärderlig tillgång som inte är till fullo exploaterad, som du inte använder till något annat än att smidigt navigera i arbete och privatliv. Så, varför inte göra något mer med den livserfarenheten? Varför inte förverkliga drömmen?

Första steget. Antingen gräver du ner dig i oändlig research och problematisering av processen till något ofattbart komplicerat och svårt, tar dig till en mörk plats där allt låser sig och inget blir gjort. Eller så tvingar du dig till att bara slå upp datorn, trycka fram ett tomt ark och sätta igång. Med lite ”hur svårt kan det va!” attityd.

Oavsett attityd, om jag insett hur svårt det kan vara hade jag kanske aldrig börjat. ”Thank God for the innocence of ignorance”. Men jävlar vad kul det var, att bygga sitt eget universum och befolka det med karaktärer som utifrån minsta infall uppförde sig absurt illa eller gudomligt vackert. Utan att klaga eller sätta sig på tvären, utan att ifrågasätta och hitta egna osanktionerade vägar.

Andra steget. Göra något vettigt av kraften och adrenalinet. Tygla monstret. Du sitter där med ett tomt papper och en obändig vilja att skriva, men ingen story. Suck … Men minns vad du alltid har hört. ”Skriv om det du kan”. Japp, så får det bli. Förutom att … managementkonsult låter sexigare än vad det är och att berätta om oändliga möten, komplicerade analyser och långa Powerpointpresentationer tråkar ut även den mest lojala hustru, för att inte tala om potentiella läsare. Alternativet dör innan det ens övervägs seriöst.

Men. Vad är det jag egentligen ska exploatera? Vad är det för tillgång jag har? Just det, livserfarenhet. Och närmare bestämt hur människor agerar och reagerar. Hur de kämpar för att vinna, ibland till vilket pris som helst. Hur de stöter vassa, blanka knivar i varandras ryggar för att vinna patetiska fördelar som på lång sikt gör varken till eller från. Utan tanke på moral och etik.
0000055093
Tredje steget. Att förvandla människans natur och samhällets inbyggda mekanismer av självdestruktion till en spännande story om hämnd och svek. En historia om hur den lilla människan råkar i kläm när mäktiga män går över lik för att nå sina mål, hur vanliga människor bara blir brickor i spelet när männen inte skyr några medel. Kryddat med en journalists envisa efterforskningar och en ensam människas fixering vid hämnd. Ovanpå det, ett mord. Hur en kropp som hittas i Stora Hamnkanalen i Göteborg till slut även leder polisens undersökningar mot näringslivets topp …

Men också att skriva tillräckligt bra, hitta ton och rytm i en text som inte skäms för sig, som andra kan njuta av och sjunka ner i. Hantverket. Så mycket hantverk. Så mycket som kan gå fel, få texten att kantra, slå ut rytmen och göra texten oläsbar. Onjutbar.

Fjärde steget. Så mycket att lära, så lite tid.

//Rolf Norrman

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Deckare i småländsk miljö!

IMG_4603
Foto: Privat

Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!

Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.

Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
0000057387
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.

Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.

//Finn Bergstrand

Deckare i småländsk miljö!

Lustjakt – Spänning och kärlek

AnnikaochVeraVi debuterade med Lustjakt för åtta månader sedan. Det är en deckare kombinerat med relationsdrama. Att det blev just den genren är för att vi inspireras av spännande miljöer med historia som t.e.x gruvor, stålverk, ödehus men också av kärlek. Den kan vrängas i oändliga varianter. Människor kan göra de mest bisarra gärningar i kärlekens namn.

Vi skriver tillsammans som en författare, men oftast i varsina kapitel. Den ena håller i deckartråden och den andra i relationsdramat. Sida vid sida vävs brottsgärningar ihop med livsöden till en spänningsfylld mix.

Att leva och dela äktenskap, nöjen och intressen med kvinnan i sitt liv är obeskrivligt. Vi uppehåller oss ständigt i samma världar, vare sig det handlar om fyndet av ett lik i manus eller hämta barnbarn på dagis i det verkliga livet. Tvåsamheten i författandet ser vi därför som en fördel.

Kärleken till varandra är bakgrunden till att vi började skriva. Gemensamt startade vi bloggen och insåg att vi formulerade oss på liknande sätt. Den genererade i stort intresse hos allmänheten. Uppmärksamheten och skrivlusten gjorde att vi tillsammans blåste liv i ett gammalt manus som Annika hade liggandes i byrålådan. Det föll sig naturligt att använda oss själva som mallar för ett par av karaktärerna.

När boken var skriven erbjöd den nya utmaningar, nämligen omslaget. Vi ville göra läsaren nyfiken och skapade en serie polaroidbilder med händelser tagna ur boken. Att jobba med bilder tillsammans blev ännu en gemensam nämnare. Under en berikande process växte idéer till färdig produkt.

Lustjakt har fått många, fina recensioner och därför tror vi att den kommer motsvara detta även som ljudbok. Ljudboken är uppläst av Viktoria Flodström. Bättre present än så kan man knappast få till den 4-åriga bröllopsdagen som vi firar den 23 mars!

Trevlig lyssning!
// Annika & Vera Ahlverström

AochVBröllop
Fotograf: Amanda Lindholm

 

 

Lustjakt – Spänning och kärlek

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

lovenstam_boktipsare
Sara Lövestams deckarserie om Kouplan har precis börjat komma ut som ljudbok. Böckerna har blivit hyllade och älskade av många, därför var vi extra glada när ljudböckerna kom! Det är dessutom en av våra favoritinläsare som tar sig an dessa; Julia Dufvenius. Vi lyssnade på första delen, Sanning med modifikation och här nere kan du se vad vi tyckte.

emma_profilbeskrivningar
Emma: Det här är så ungefär så långt ifrån alkoholpösiga poliskommissarier och hetsiga biljakter man kan komma. Själva spänningsintrigen bjöd på en och annan vändning men det jag verkligen fastnade för i berättelsen är den gåtfulla huvudkaraktären, den skygga privatdetektiven Kouplan, vars bakgrundshistoria sakta vecklas ut i takt med det märkliga fall han fått i uppdrag att lösa. Berättelsen skildrar ett Sverige jag har svårt att känna igen, men som tyvärr är verklighet för många som på ett eller annat sätt lever utanför samhällets gemenskap. Författaren slänger också in en snygg ledtråd till Kouplans bakgrundshistoria som är lätt att missa, så ett hett tips är att spetsa öronen ordentligt precis i slutet av boken.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En ”skön” lyssning. Kouplan och Pernilla lever båda ”off the grid” och Sara Lövestam gör en fin skildring av deras utanförskap vilket gör att deras vänskap blir starkare. Det var lätt att följa karaktärerna i boken eftersom de inte är så många att hålla reda på. Även fast boken inte är så actionfylld så tyckte jag att den var spännande att lyssna på.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Sanning med modifikation är inte för den inbitne deckarfantasten – även om mysteriet är spännande och snyggt lirkas upp i en oförutsägbar upplösning – så är den här detektivdeckaren inte som andra. Tycker du om böcker där sinnesstämningen är viktigare än en snabb händelseutveckling så tror jag att detektiven Kouplans sällskap kommer göra dig gott.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar Sara Lövestam. Och jag gillar det här! Precis min typ av deckare; lite lågmält, stämningsfullt och inte det där blodiga. Det känns ganska så tryggt liksom. Och så gillar jag Kouplan, att det finns ett mysterium runt honom. Vill du ha något som inte är så tungt och mer fokuserar på stämning, så lyssna på den här!

anna_deckare05
Anna: En stillsam men ändå överraskande berättelse, inte en deckare egentligen tycker jag. Visst fanns det ett mysterium men fokus låg inte där. Snarare i relationen mellan Kouplan och Pernilla som gett honom uppdraget. Det är väldigt fint och varsamt beskrivet.

Jag blev väldigt förtjust i Kouplan men det var kusligt att se mitt vanliga, hemtrevliga Stockholm genom Kouplans ögon. Lövestam skriver väldigt trovärdigt om att leva som papperslös, skräcken för poliser och att alltid vara rädd att bli avslöjad. Gäller att vara uppmärksam på slutet, där finns en liten pärla där som jag helt missade och mina bokcirkelkollegor fick upplysa mig om.

lugnaretempo_lovenstam

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?