Niclas Ericsson gästbloggar!

 

familjehemligheter_niclas_ericsson
Fotograf: Magda Gad

Jag fick idén till Familjehemligheter när jag jobbade som kriminalreporter på Expressen, sommaren 2002. Det var en hektisk sommar, jag var ny som journalist och ny på Expressen.

Det var mycket med den miljön som var som en film. En kvällstidningsredaktion är overklig på något sätt. Inte glamorös alls – även om folk kanske tror det – mest väldigt hårt arbete och mycket kompetenta kollegor. Men tempot, jäklar. Nästa morgon kunde ens story vara på löpsedlarna. Man kunde ha hittat något som ingen annan tidning hade. Eller man kunde ha gjort bort sig totalt. Missat bollen. Det var vinna eller försvinna, varje dag. Och så var det ju ämnet jag jobbade med som trängde in under huden.

Att försöka förstå ett brott är fascinerande, kanske för att det är extrema situationer som både offret och gärningsmannen hamnar i. Men det är situationer vi alla kan relatera till. Svartsjuka, hat, girighet. Eller bara att något går väldigt snett mellan två människor.

Sedan har vi frågorna om hur brottet gick till. Det finns alltid vissa fakta som är kända, andra inte. Man kan gräva ner sig i detaljer, tyda och tolka. Rekonstruera det exakta förloppet, minut för minut.

Och så utgången. Döden. Den gör alltid intryck.

Jag känner mig hemma bland dem som rör sig efter mörkrets inbrott. Bögarna, busarna, hororna och torskarna. Festprissarna. Och så snuten förstås. De som jagar om natten. Det fanns aldrig någon tvekan om att min berättelse skulle handla om dem. Och självklart skulle det hända i Stockholm. Jag är född här och vet ingenting om någon annan stad i Sverige.

Jag tog det jag hade, fragment av händelser ur mitt eget liv, kunskap om brott, människor jag hade träffat eller bara sett på håll. Platser jag kände både innan och utan. Och så började jag fantisera. Nästan allt i min deckare bygger på verkligheten, precis som ett reportage, men omformat till en helt fiktiv berättelse. Jag slängde allt i en gryta och lät det stå och puttra och sjuda, tills det fick sitt eget liv.

Nu har min berättelse fått liv på ett nytt sätt eftersom den alldeles nyligen har släppts som ljudbok, inläst av Fredde Granberg. Den kan följa med dig på din väg, från jobbet, krogen, shoppingrundan eller ett hemligt möte.

Kanske är du också en av dem som jagar om natten? Min berättelse är en hyllning till dem. Men för somliga av dem slutar det illa.

//Niclas Ericsson

 

Niclas Ericsson gästbloggar!

Mikael Ressem gästbloggar!

mikaelressem
Fotograf: Niclas Jonsson

Hej alla ljudbokslyssnare!

För några år sedan var tanken att skriva böcker och få de utgivna mest en dröm och något som förmodligen aldrig skulle hända. Idag är drömmarna verklighet och mina böcker om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström har blivit omåttligt populära. Att många frivilligt läser och lyssnar på det som jag har skrivit känns nästan overkligt och jag tror att författare överlag bör vara mer ödmjuka inför det faktum att det är läsarna som har makten över oss, inte tvärtom.

Erik Sandström är en man med fler bekymmer än de flesta men som ändå lyckas hålla ihop tillvaron på något obegripligt sätt. Tillsammans med ordningspolisen Patrik Andréasson och den minst sagt udda figuren Tomas Svensson hamnar de i olika mysterium och brottsfall.

Erik, Patrik och Tomas kompletterar varandra på ett sätt som gör att berättelserna nästan skriver sig själva och för varje gång som jag sätter den sista punkten i en berättelse byts det där intensiva berättardrivet mot en sorts sorgsen tomhet över att jag inte kommer att få träffa mina vänner på ett tag igen. Det kanske låter konstigt, och på ett sätt är det säkert det också. Men för mig blir skrivandet nästan maniskt, som en drog som det är svårt att vara utan och när allt till slut är över och jag är tvungen att lämna det jag har hållit på med i flera veckor, ibland månader, så är sorgen och uppgivenheten ett faktum.

Kanske är det för att jag tvingas tillbaka till en vardag som inte alls är lika spännande som den jag skriver om. Eller så är det bara så som livet måste vara, att det som är kul ibland måste brytas av med sånt som är trist. ”Annars vet man inte när det är julafton…” typ, och som min mormor alltid brukade svara på frågan om varför alla presenter var koncentrerade till den 24:e december och inte kunde delas ut lite mer sporadiskt över året.

Jag tycker särskilt mycket om karaktären Tomas som på något vis är en sorts symbol för att man får vara den man är. Och Tomas är den han är, och det är han oftast rätt nöjd med. Som person tror jag att han är rätt ensam i sin spartanskt inredda lägenhet i utkanterna av Gävle men det är en slags självvald ensamhet eftersom han någonstans har insett att den enda som förstår sig på honom är han själv. I sociala sammanhang är han så nära en katastrof som man kan komma men det kompenseras av ett intellekt och en slutledningsförmåga som är något utöver det normala. Tillsammans med Erik och Patrik så ger han en dynamik som är både underhållande och allvarsam.
mannen på bron
Snart släpps den 5:e delen med Erik Sandström i spetsen, ”Mannen på bron”. Det är en riktigt tät och obehagligt intensiv deckare moch börjar med en scen som utspelar sig på Staffansbron i centrala Gävle. En kille i 25-årsåldern tänker hoppa från broräcket och både Erik och Patrik har larmats dit. Erik i sin ambulans och Patrik i sin polisbil. Något oväntat dyker Tomas upp på platsen och helt plötsligt börjar det som kändes hyggligt kontrollerat att kännas som något helt annat. Själva historien kretsar kring Gävles hockeylag, doping, intriger och oklara dödsfall. För alla som läser och lyssnar på mina böcker kommer igenkänningen att vara hög och det som var bra i de andra böckerna är ännu bättre i den här, åtminstone om någon skulle fråga mig.

Spännande lyssning!

Med önskan om en trevlig, avkopplande och varm sommar.
Mikael Ressem

Mikael Ressem gästbloggar!

Alla blir väl lite galna ibland?

IMG_3277_print
Fotograf: Patrik Nilsson

Det finns nog inget som skrämmer mig mer än tanken på att förlora förståndet – att inse att ingenting är som jag trott – att jag inte kan lita på mig själv. Att bli galen.

Det är precis det som händer Hannah i boken Lägret. Hon har åkt med sin kompis Emil på ett konfirmationsläger, inte för att hon är intresserad av Gud och Jesus utan för att hon är orolig för Emil, som har varit låg och uppfört sig märkligt under en längre tid. Men inget blir som Hannah tänkt sig. Emil tar avstånd från henne, och lägerledaren Amanda förklarar att det är något speciellt med Hannah när hon får höra att Hannah går i sömnen.

När något fruktansvärt händer en natt i skogen faller hela Hannahs värld samman. Hon vet inte vad hon ska tro. På något sätt verkar hon vara inblandad – men hon förstår inte hur. Vet hon vem hon är egentligen? Vet hon vad hon gjort? Människorna omkring henne på lägret verkar så trygga i sin kristna tro. Men Hannah blir alltmer osäker och rädd. Skuldkänslor och hemligheten om det hemska som hänt äter henne inifrån. Amanda pratar om ondskan som ständigt hotar de goda krafterna och Hannah börjar undra vilken sida hon egentligen befinner sig på. Kan man vara ond utan att vara medveten om det?

Jag brukar känna som Hannah ibland. Eller rätt ofta. Vissa människor är så säkra – på hur det ska vara, på vad som är rätt och vad som är fel, på vad som är fint och vad som är fult. Ibland är jag så avundsjuk på dem. Det verkar så skönt att sitta inne med alla svaren, att veta att man alltid gjort sitt bästa, vart man är på väg och varför. Själv är jag nog oftast ganska osäker. Det finns alltid så många olika svar och sanningar – och vägar.
0000061388
Och ibland kan man bli rädd för att göra fel, att inte passa in. Man kan bli så rädd att man inte kan tänka. Då kan det hända att man lyssnar mer på andra än på sig själv. Det kan vara så enkelt och ibland vill man ha enkla svar. Oftast svarar någon som är säker, säker på vad som hänt, hur och varför.

Men det kan hända att andras svar skaver. Någon annans sanning kan bli en anklagelse, något som gör oss osäkra. Kanske känner vi inte alls igen oss. Kanske får andras berättelser det att låta som om det är vi som är hemska, självupptagna och elaka monster. Och ibland kan andra vara så övertygande att man börjar tvivla på sig själv. I värsta fall skrämmer de oss, och får oss att tro att vi förlorat kontrollen, att vi blivit galna. Rädsla och osäkerhet kan göra hemska saker med oss. De kan göra oss arga, förvandla oss till idioter, få oss att vara elaka och göra korkade saker. Och plötsligt står man där och inser att man blivit exakt det där monstret som någon anklagat en för att vara.

Skräck och rädslor är för mig oftast pirrigt och underhållande, men när de handlar om mig själv och min självbild är det inte alltid lika roligt. Men jag har insett att jag tycker att det är okej att vara osäker. Och ibland tycker jag både två och fyra olika saker samtidigt. Jag har helt enkelt blivit mer säker i all min osäkerhet. Det är inte livsfarligt att göra fel och det är faktiskt inte farligt att vara rädd – det bara känns så. Och som Norman Bates så vackert uttryckte det i Psycho: Alla blir vi väl lite galna ibland …

//Lena Ollmark

Alla blir väl lite galna ibland?

Kan man skriva en bok på 21 dagar och är Tick Tack baserad på verkligheten?

 

HAVREFARSAN_0538-WEB-36 (1)
Fotograf: Camilla Cherry


Sex veckor kvar …

Första gången jag fick höra talas om formatet Originals på Storytel så fnittrade mina fingrar. Det var verkligen kärlek vid första öronkastet och när min förläggare Anna frågade om jag kunde vara klar inom någon månad skrattade jag, men inte hon. Hon var fullständigt allvarlig.

”Självklart kan vi senarelägga releasen men det vore bra om du kunde fixa det.”
”Absolut, no pressure”, sa jag och satte mig ned. Storyn hade jag ju redan, både synopsis, kapitelindelningen och pilotavsnittet. Min nemesis Herr Prokrastinering satte sig på min axel …

Trettio dagar kvar …

Ska bara kolla på Facebook först.
Och nyheterna.
Och Walking Dead.
Hade jag inte fått mejl också?

Tjugoåtta dagar kvar …

Min agent Marthina var nervös. ”Har du börjat än?”
”Nä, men snart. Ska bara …”
”Men för helvete …” viskade hon per mejl.

Sådär höll det på i en vecka och när det var mindre tre veckor kvar till deadline började jag. Hur svårt kan det vara liksom? Jag skriver ju ändå flera böcker per år som spökskrivare …

Tjugoen dagar kvar …

Det var inte svårt och tack vare att det var tajt till deadline blev det dessutom ett högre tempo i storyn vilket passar ljudboksformatet. Båda säsongerna är skrivna på tre veckor.

Men sedan ska jag ju ärligt säga att det tillkommer tid. I tankearbete när jag planerar storyn, och efteråt, med testläsare, förläggaren och redaktören. En bra bok har alltid ett bra team bakom sig. Och ljudet av pisksnärtarna från förläggaren, redaktören och min agent hjälpte.

Efter att boken blivit en succé, med över 117000 lyssningar, kommer frågorna, och speciellt två stycken: Kan man verkligen skriva en bok på 21 dagar är den vanligaste. Och ja, det kan man. Till att börja med är inspiration en myt. Har man struktur i form av en tydlig synopsis och en kapitelindelning går resten av sig själv och myten om skrivkramp lika död som . Jag skriver i snitt 25000 tecken inklusive mellanslag per dag, vissa dagar 50000 tecken. Vissa författare gillar att skriva långsamt, alla är olika och allt det där men det går att träna upp snabbheten. Jag tror att med den digitala nya världen så behöver en del författare förändra sitt tankesätt och följa med utvecklingen. Snabbast vinner … oftast. Och Storytel visar på många sätt vägen med blåslampa och insparkade dörrar, även om inte alla gillar förändringen det innebär. Vi måste även inse att framtiden springer bredvid oss, på gott och ont, men mest gott.

Den andra frågan är om de karaktärerna som är med i boken finns på riktigt och om vissa delar är självupplevda. Och ja, hälften av storyn är baserad på en, eller snarare, min verklighet fast med en twist. Vi kan väl säga att jag har en del goda vänner som smyger omkring i den undre världen, och jag har besökt den ibland, vilket är tacksamt när man ska skriva om den även om jag lämnat den för ett bra tag sedan. Vissa händelser har hänt på riktigt och en del karaktärer är byggda på verkliga människor men jag har förändrat dem som personer och självklart skarvat en del händelser. Så även om en del tror att de vet vilka de är så är det inte alltid så.

Samma sak med militärdelarna. Jag har jobbat med en del personer från det som tidigare hette SSG och sedan är jag bra på research, och har specialister som testläser. Allt är på låtsas men med ett par smulor av sanningar.

Och till slut får man inte glömma att uppläsaren, i mitt fall Oscar Skagerberg, höjer storyn en eller två nivåer, och gör den mer trovärdig och spännande. Originals är som att läsa en film.

Just nu har jag planerat klart säsong tre och funderar på säsong fyra och fem. Jag hoppas verkligen Tick Tack fortsätter att vara populär så Tick tack får leva vidare. Och det händer saker med Tick Tack. Hemliga saker som jag hoppas ni får veta snart …

PS: Det här blogginlägget tog fem minuter att skriva. 

//Leffe Grimwalker

ticktack_1_och_2.png

 

Kan man skriva en bok på 21 dagar och är Tick Tack baserad på verkligheten?

Författaren Johanna Svanborg gästbloggar!

Johannas bilder 848
FOTO: The Studio

I tioårsåldern fick jag glasögon, jag hade kommit långt efter alla andra vad gällde läsning och stavning. Det tunga arbetet påbörjades när brillorna kom på nosen – jag måste hinna ikapp mina klasskamrater. Men med glasögon och tandställning var jag ett rejält mobboffer och det blev tuffa år.

I högstadiet vände allt, vår svenskalärare gav oss Elmer Diktonius dikt: Röd Eemeli en dag. Denna dikt på åtta verser skulle hela klassen skriva en uppsats om. Gulp! Hjälp! Jag kan ju inte stava…

Skrivboken och dikten fick följa med hem den kvällen och något hände. Mord! Oj, vad spännande, jag glömde att jag inte kan stava, jag bara skrev och skrev och skrev och kl:01.30 var skrivboken utskriven, men jag var inte färdig. Dagen efter bad jag om en ny bok, läraren blev irriterad och sa:

”Vad ni slarvar bort era böcker jämt, vart har du gjort av den då?”
”Den är hemma, svarade jag.
”Jo men ta med den hit då”, svarade han.
”Mmm, fast jag har skrivit ut den.”

Läraren trodde inte sina öron, att jag, den lilla tysta tjejen som han fick använda sin röda kulspetspenna ordentligt när han rättade mina prov, skrivit ut en uppsatsbok? Två dagar senare kom jag med samma fråga igen men då trodde jag att han skulle få en hjärtinfarkt.

Det blev tre skrivböcker från lilla fröken Svanborg. När han rättat allas uppsatser skulle han läsa de tre som han tyckte var bäst för hela klassen. Jag höll tummarna, men ingen av de två första var min, innan han läste upp den som fick högst betyg så sa han:

”Den här uppsatsen får inte bara högst betyg i denna klass utan faktiskt högsta betyg utav alla uppsatser jag läst som svenskalärare…”

Jag sjönk ner på min stol och förstod att det inte var min. Han började läsa och hade nog kommit till rad fyra innan det sjönk in i mitt huvud att det var min uppsats som han läste MIN UPPSATS. Efter den dagen var det ingen som retade mig, efter den dagen så fick jag ett enormt självförtroende. Sen dess har jag gått igenom livet med ett leende och alltid behandlat alla som jag vill att de ska behandla mig.
0000059037
30 år senare så har jag släppt min thriller Skalets röda strimma jag kom hela vägen till manusmöte hos Norstedts, Bonniers och Piratförlaget – de tackade alla nej… Synd om dem tänkte jag och startade ”Svanborgs förlag” nu har boken sålt runt 4000 ex. Den engelska och den tyska versionen har just blivit klara och Taiwan vill nu läsa den engelska – och visst kan de få det *smil*. Nu ska jag bara hitta en agent som kan hjälpa till med utlandslanseringarna… Skalets röda strimma är en bok med extremt högt tempo, fullt ös och med mycket känslor. Samtidigt så gillar jag att bolla med läsaren, man ska inte tro att man vet med säkerhet vem som är mördaren…eller ens om vem boken handlar om…

Detta är min första bok i en planerad serie av fyra. Jag kunde ju inte skriva en bok på 1000 sidor så det blir fyra böcker på sammanlagt 1200 sidor, där bok nr 1 slutar tar bok nr 2 vid och så vidare tills alla fyra är färdiga. Jag är otroligt stolt och mycket lycklig över att Storyside valde att ta in mig i sitt förlag, samt att Susanne Alfvengren tackade ja till att läsa in den. LYCKA!!!

Tro på Dig själv för om inte Du gör det – vem ska då tro på Dig

//Johanna Svanborg

Författaren Johanna Svanborg gästbloggar!

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Andreas Ek hos fotografen Bee Thalin, Värmdö
Fotograf: Bee Thalin

För drygt två år sedan satt jag (snarare halvlåg) i soffan framför teven. Barnen sov och min fru arbetade natt, och jag zappade mellan olika kanaler i brist på annat. Det var då jag bestämde mig för att faktiskt skriva en bok. Däremot hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag har en skruvad förkärlek till dystopier och handlingar med apokalyptiska inslag, så att min bok skulle hamna i den kategorin var ganska självklart. Jag fick plötsligt en scen i huvudet och jag började att skriva. Några dagar senare hade jag producerat ett antal sidor som min fru fick läsa med kritiska ögon (tro mig, hon kan vara kritisk). Hon tyckte om det jag hade skrivit och ville läsa mer. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta.

Tre månader senare var jag klar med mitt första utkast och jag anlitade en lektör som gav tummen upp och trodde att jag hade något på gång. Efter lite redigering skickade jag manuset till förlag och refuseringarna trillade in, men jag höll modet uppe och när en redaktör hörde av sig och ville ge ut Raseri, hoppade jag högt. Tyvärr visade det sig att de andra redaktörerna inte höll med. De trodde inte att min bok skulle nå ut till den stora delen läsare, vi har ju en förkärlek till deckare i vårt avlånga land. Eftersom jag arbetar som polis, tror de flesta att det är inom den genren jag har skrivit, men Raseri är så långt ifrån en deckare man kan komma…

Raseri handlar om ett virus som sprider sig som en löpeld och gör människor galna och aggressiva. Mitt i kaoset som följer, hamnar polisen Erik som måste ta sig till sin familj som befinner sig på annan ort. Under sin resa stöter han på motgångar, som gör att hans letande tar längre och längre tid. Ska han hinna fram i tid? Har hans familj klarat sig? Detta är frågor som Erik får brottas med. Parallellt får läsaren även följa Mona och hennes arbete på Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium P4 i Solna.

När jag fick ett definitivt nej från förlaget, bestämde jag mig för att ge ut boken själv och startade ett förlag. Jag tog kontakt med min lektör och anlitade henne i form av redaktör och jag bestämde mig för att hennes ord var lag. Att begreppet Kill your darlings skulle kännas som en käftsmäll, var jag inte beredd på. En sidostory skulle bort. Den tillförde ingenting. Istället skulle jag lyfta fram en karaktär (Mona), som i första utkastet dök upp först mot slutet av boken. Sagt och gjort. Stackars ”Max” som sidostoryn handlade om, förintandes ur handlingen med ett par knapptryck och nya kapitel började ta form.
0000057019
Parallellt med redigeringen kom allt runt omkring med formgivning, tryckning, distribution, omslag, korrekturläsning och marknadsföring. Som ensamföretagare blev det ett omfattande jobb och jag satt varenda lediga stund och gick igenom offerter, mailade tidningar, bokhandlare och letade upp distributionskanaler. Processen har varit lång men intressant, rolig och lärorik. Bokbranschen är speciell och det är svårt för en debutant att nå ut. Det är också svårt att få ett förlagskontrakt (uppskattningsvis får förlagen in flera tusen manus per år, och ger ut kanske två eller tre debutanter). De som lyckats med att få ett förlag på kroken, ska ge sig själva en extra klapp på axeln, för det är riktigt bra jobbat.

Raseri kom ut som inbunden i slutet av november 2016 och nu har första upplagan på nästan 1200 exemplar snart sålt slut. En andra upplaga finns i lager och när Word Audio Publishing hörde av sig och ville göra ljudbok av den, trodde jag knappt att det var sant. Nu är den här och för dig som vill lyssna på något riktigt spännande, borde Raseri vara ett självklart val. Om du vågar.

//Andreas
Eken Förlag

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Sista ordet om Kouplan

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817
©2014 Foto: Anna-Lena Ahlström

Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

saralovestam_banner
//Sara Lövestam

Sista ordet om Kouplan