”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

lognernastrad_bloggen_banner
Lögnernas träd har vunnit det prestigefulla priset Costa Book of the Year och har hyllats av en stor skara läsare. När den äntligen kom som ljudbok var vi så nyfikna; vad kunde det här vara? En suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörstande.

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Lögnernas träd var verkligen en sådan där mystiskt, dimmig och brittisk bok som föll mig helt i smaken med sin touch av fantasy. Jag kunde se berättelsen spela upp sig i mitt huvud samtidigt som inläsaren Agnes Forstenberg gav boken en röst. När vi diskuterade den här boken i gruppen kunde jag helt instämma med de övriga om att berättelsen har flera dimensioner/fokusområden: det är mor- och dotterrelationen, syskonrelationer, maktkamp, kvinnosynen, far- och dotterrelationen, mansrollen, humorn mellan raderna, spelet mellan främlingar, utanförskap, om att fela och mycket mer. Det enda som jag reagerade lite negativt på var att en del saker (som kändes självklara för mig) blev lite väl tydligt förklarat i boken men kanske behövs det för en yngre publik? … eller kanske behövs det för att inte feltolka författarens budskap? Missa inte denna läsupplevelse!

mia_profilbeskrivningar
Mia: För mig räckte det att få se omslaget till den här boken för att jag skulle vilja läsa. Det påminner en hel del om Pans labyrint som är en fantastisk film. Och jag blev inte besviken av Lögnernas träd heller. Den har precis den där mystiken som utlovas, och miljön är både mörk, skrämmande och magisk. Det märks också att författaren vill belysa kvinnans underordnade ställning i 1800-talets England, vilket jag tycker att hon gör riktigt bra. Faith är en stark karaktär som utmanar patriarkatet på de sätt hon kan, mycket genom mod och list. Men Lögnernas träd är så mycket mer än så. Det är en deckargåta med inslag av arkeologi, vetenskap och religion, med den 14-åriga Faiths kamp i centrum. Dessutom är det en mycket fin inläsning av Agnes Forstenberg!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Innan jag började lyssna trodde jag att Lögnernas träd skulle vara mer av en fantasy än den faktiskt visade sig vara. Men det glömde jag snabbt bort och istället sveptes jag med i ett ruggigt 1800-tals mysterium.

Det är inte ofta en bok påverkar mitt humör så som Lögnernas träd gjorde. Jag var riktigt arg och frustrerad över hur Faith behandlas bara för att hon är flicka. Det skär lite i hjärtat när hennes bror inte får använda sin vänsterhand och när deras mamma inte hinner med att visa kärlek till sina barn. Men det gör ju också att jag hejar på lite extra när Faith väljer att gå sin egen väg oavsett vad någon annan säger.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Lögnernas träd var en av mina absoluta favoriter förra året. Plöjde den under ett par dagar precis i början av semestern och kunde sedan inte sluta tänka på den. Den har så många element (historia, fantasy, klassik deckargåta, kvinnokamp, uppväxtskildring) att den kan passa nästan vem som helst. Jag älskar att få följa 14-åriga Faith och hennes sätt att outtröttligt kämpa för att ställa sin fars mördare till svars. I en värld som helst ser att hon håller sig så osynlig som möjligt gör hon sig obekväm, tar plats och utmanar både sig själv och sin omgivning på så många sätt. Hardinge har dessutom en fantastisk förmåga att skildra denna historiska miljö och det är inte långt ifrån att jag som läsare kände saltstänket från havet och de kalla vindarna som drar över den lilla ö som boken utspelar sig på.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Efter att Jenny hypat den här boken var jag helt övertygad om att jag skulle älska den från första stund. Det gjorde jag inte. Det tog helt ärligt ett tag innan jag kom in i den, men när jag väl gjorde det så kunde jag inte sluta lyssna!

omdugillar_lognernastrad.png

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

kallocain_blogginlagg
Det ges ut mängder med dystopier; böcker som handlar om en dyster framtid. Kanske kan man säga att det blev riktigt stort med Hungerspelen, men en av de allra första dystopierna som släpptes var Kallocain av Karin Boye.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Boken var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Trodde att det skulle vara ännu lite mer sci-fi och förklaringar kring varför samhället såg ut som det gjorde, men det var betydligt mer fokus på huvudkaraktärens tankegångar och idéer. Tycker att det är svårt att uppskatta böcker där en inte sympatiserar med karaktären, som jag tolkar det som vill framföra en bekännelse men samtidigt inte verkar ångra sig så mycket.

Det som gör den läsvärd är språket, förstås, alla vackra formuleringar. Men det gör den också svårtillgänglig, trots förvånansvärt mycket likheter med nutida dystopier (kul)! Mycket dialoger för att komma fram till mycket små saker. För min del känner jag att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att verkligen kunna uppskatta den här sortens böcker.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Man märker att Kallocain har några år på nacken, men kudos till Karin Boye att den än är relevant. Jag tyckte det var en lite väl lång startsträcka, men sen kom den i gång. Kanske gick det även lite lättare när jag bytte till ljudboken, för Leif Pagrotsky läser in den suveränt bra.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Ju längre tiden går, desto mer tänker jag på Kallocain. När jag lyssnade var det något som gjorde att jag inte kunde gå upp i det helt. Kanske var det Boyes något högtravande språk som satte sig lite i vägen? Men nu när det gått ett tag märker jag vilka tankar den väckt i mig. Jag fascineras av hur hon skildrar angiveri-mentaliteten som gör att alla ständigt är på sin vakt och hur äkta vänskap, kärlek eller andra förtroenden blir fullkomligt omöjliga. En annan sak som jag återkommer till är hur hon skildrar rädsla. Rädslan inför varandra och inför det okända. Kanske något att ha i tankarna när skräckpropagandan maler på framför våra ögon, gräver sig in i vårt medvetande och får oss att fatta dumma politiska beslut…

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag blir lite besviken på mig själv att jag knappt kände till Kallocain innan jag började lyssna. Den är minst lika bra som George Orwells 1984 och jag blev förvånad att den faktiskt gavs ut ett par år innan. Båda är ett utmärkt exempel på var den dystopi-genre, som vi nästan drunknar i idag, en gång började.

Boken utspelar sig i ett framtidssamhälle där staten har total kontroll över sin befolkning genom propaganda och övervakning. Det är tydligt hur den speglar rädslor för hur det såg ut i Ryssland och Tyskland under verklighetens 40-tal.

Den håller ett rätt långsamt tempo. Vi är så vana vid att dagens YA hjältinnor nästan innan boken börjar har en magkänsla om att ”något är fel”. Men jag tycker det är intressant att se hur djupt hjärntvättad huvudkaraktären Leo är och hur svårt det kan vara att ifrågasätta det man trott vara självklart.

sissel_profilbeskrivning
Sissel: Kallocain har för mig alltid varit en sån där bok som man “borde ha läst”, och nu förstår jag varför! Jag tyckte att karaktärerna var intressanta – de ska ju vara så uniforma och grå enligt samhället i boken, men jag tror att det var just det som gjorde att de ändå fick lite djup, jag gillade hur de utvecklades och att man sakta, och ibland plötsligt, fick ändra perspektiv och åsikter om dem!

Jag tyckte att det ibland kunde vara lite svårt att hänga med i det gammaldags språket (trots Pagrotskys fenomenala inläsning!), men nu när jag har läst klart den så kommer jag på mig själv med att ibland fundera över storyn och ideerna i boken. Den fick åtminstone mig att reflektera över livet och samhället, som en bra dystopi ska göra!

evelina_profilbeskrivning
Evelina: Det verkligt vackra med Kallocain är det mänskliga som framträder hos de testpersoner som huvudpersonen Leo Kall använder för att prova sitt sanningsserum. I romanens totalitära stat där alla tvingas vara vaksamma och misstänksamma, även mot sin egen familj, existerar inte möjligheten att känna tillit och skapa starka band till andra människor. Att detta ändå är det som försökspersonerna i Kallocain mest av allt längtar efter blir tydligt under experimenten när de tvingas dela med sig av sina mest personliga tankar.

Deras bekännelser och Kalls reflektioner kring det som avslöjas är vad som gör Kallocain särskilt läsvärd, men hela den värld som Karin Boye skapar med sin roman är tankeväckande och budskapet rörande.

omdugillar_thehandmaidstale

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

För dig som älskade ”Den hemliga historien”!

blogg_ennastansannhistoria.png
Många på Storytelkontoret älskar boken Den hemliga historien av Donna Tartt, när vi då hörde talas om en bok som liknar den här hyllade berättelsen så var vi ju så klart tvungna att kolla in! Och nog blev vi positivt överraskade.

anna_deckare05
Anna: Att återvända hem till sin barndomsstad och konfronteras med sin ungdoms mörker är ett väl beprövat knep för att kickstarta en historia och det är precis så den här boken börjar. Här tvingas huvudpersonen hem till mamma i Skåne, arbetslös och nydumpad. Han bestämmer sig för att skriva en bok om det som hände honom och hans studiekamrater, tolv år tidigare då en av dem blev dömd för mordet på en omsusad författare.

Det är helt enkelt att alldeles underbart upplägg! Författaren får med allt man kan önska sig i form av studentnostalgi, ungdomar som skapar sig en ny identitet, en sprakande ledare för studenterna att följa, sex, alkohol, drömmar och ond bråd död. Dessutom ironiserar Edvardsson lagom vasst kring det blodiga allvaret och romantiken runt författandet, det blir pricken över i för den här oemotståndliga bokpärlan!

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: Zackarias börjar studera på en skrivarutbildning i Lund 1996 där han träffar Adrian, Betty och Fredrik. Vännerna hade en speciell relation till varandra, men de hade alla ett gemensamt intresse; skrivandet. En dag blir Adrian åtalad för mord på den legendariska författaren Leo Stark. Efter 12 år så åker Zackarias tillbaka till Lund för att skriva en roman om vad som verkligen skedde.

Han intervjuar sina gamla klasskompisar och hemligheter kommer fram till ytan och det Zackarias får svar på visar sig inte vara så som han minns det. Boken har två parallella handlingar där en utspelas i den skrivna romanen och en i nutiden. Det jag verkligen gillade med En nästan sann historia var att Mattias knöt ihop de två parallella handlingarna så snyggt i slutet.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Jag tillhör den lilla skara som inte är överförtjust i Donna Tartts Den hemliga historien. Missförstå mig inte, jag gillar den, men tycker det blir lite för mycket navelskåderi och upphöjning av en akademisk miljö som känns elitistisk på ett ganska ohärligt sätt. I En nästan sann historia får jag massor av det jag gillar med Tartts moderna klassiker, men den har ett lager av humor och självdistans som gör att jag kan grotta ner mig i miljön och personerna (som ofta är härligt osympatiska) utan att bli helt uttröttad. Speciellt också med tanke på att den är exemplariskt kort i förhållande till Tartts tegelsten.

emma_profilbeskrivningar
Emma: När jag hörde att En nästan sann historia liknats vid en av mina favoriter, Den hemliga historien av Donna Tartt, tänkte jag: ajajaj, det här är bäddat för för besvikelse. Till min stora glädje lyckas Mattias Edvardsson överträffa mina förväntningar med råge! Det är välskrivet, lätt att hänga med i, spännande, roligt och dessutom lyckas han muta in en egen plats i aka-porren, alltså berättelser som utspelar sig i, och gärna romantiserar, den akademiska världen (tänk skoluniformer och internat). Lysande, Edvardsson!

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Ni vet när man ramlar över böcker som man vet att man kommer tipsa alla man känner om? Det här är en sån bok. Jag fullkomligt älskar den, inte bara storyn men också språket. Det här är en välskriven bladvändare och en perfekt sommarbok!

Om-du-gillar_ennästansannhistoria

För dig som älskade ”Den hemliga historien”!

Florence Stephens förlorade värld – Vad tycker vi?

Florencestephens_blogginlagg
Ebervall och Samuelsson har skrivit en och annan bok baserad på en sann historia. När deras senaste bok, Florence Stephens förlorade värld, utkom var vi ju tvungna att kika närmare. Småland under början av 1900-talet, en kvinna som är fascinerad av kungahuset och grunden till “Husebysaken” hittar ni här!

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: ”Fröken på Huseby” brukade man kalla Florence Stephens som levde mellan åren 1881 till 1979 då hon aldrig gifte sig. Boken ”Florence Stephens förlorade värld” bygger på hennes liv och den så kallade Husebyaffären. Det är alltid lite extra kittlande att läsa en roman som baseras på verkliga händelser tycker jag. Boken är välskriven och intressant men eftersom att jag inte är rojalist kunde jag tycka att det blev lite jobbigt att höra på allt tjat om kungafamiljen. Jag blev väldigt irriterad på den bortskämda prinsen Carl som lurade naiva Florence. Det är svårt att sympatisera med Florence då hon själv satte sig i dessa korkade situationerna … om man får uttrycka sig så. Att denna ”Fröken på Huseby” dessutom var emot kvinnlig rösträtt gör det inte lättare.

Både Florence och hennes mor Elisabeth var extrema rojalister, det påstås även att Elisabeth ska ha haft ihop det med kung Oskar II och att Florence är resultatet av detta. Breven som växlades mellan Elisabeth och Oskar II finns idag bevarade men blev hemligstämlade i 30 år av Florence själv som i vuxen ålder läste dessa. År 2009 bestämde nuvarande kungaparet att förlänga detta. Ganska kittlande, eller hur?

hanna_profilbeskrivningar
Hanna: ”Florence Stephens förlorade värld” ger en intressant inblick i den svenska högborgerligheten kring sekelskiftet och framåt. Persongalleriet är färgglatt och stort – personer som svindlaren Berl Gutenberg och hans kumpan prins Carl vill jag gärna veta mer om. Även om själva historien inte griper tag i mig på det sättet som till exempel författarnas tidigare bok Bombmannens testamente gjorde, skulle jag helt klart rekommendera den till alla som intresserar sig för svensk historia, kungligheter och bedragare. Och Helge Skoogs inläsning är helt fantastisk!

emilie_faktagrupp
Emilie: Vi är alla en del av vår historia på ett eller annat vis, varför böcker som ”Florence Stephens förlorade värld” är så otroligt intressanta. Även fast det kanske inte rent konkret hör samman med din eller min historia, säger den en hel del om Sveriges utveckling under första halvan av 1900-talet. Ännu kan väl inte garanteras att allting i denna berättelse om Florence Stephens liv är sant, men det är en intressant historia som jag hoppas att det kan komma att nystas ännu mer i längre fram. En bok för dig som är nyfiken på kungligheternas lite mer dolda historia och denna del av Sveriges historia. Det går även bra att lyssna på enbart för Helge Skoogs fantastiska uppläsning!

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar
Bia: Vilka skamlösa bedragare. Och vilken provocerande konservativ kvinna. Intressant på sitt sätt, men tänk att göra sån skillnad på folk och folk. Att inte ens tycka att kvinnor skulle ha rösträtt fast hon själv egentligen var allmänbildad. Och denna fanatiska rojalism som fick henne att skydda den svekfulle Carl Bernadotte bara för att han var en medlem av kungahuset.

Jag vill passa på och rekommendera alla böcker av Ebervall & Samuelsson. Så underhållande, och samtidigt lär man sig alltid något nytt om svensk historia. Helge Skoog läste som vanligt fantastiskt bra!

omdugillar_florence

Florence Stephens förlorade värld – Vad tycker vi?

The Man in The Maze – Vad tycker vi?

bloggen_themaninthemaze.png
The man in the maze utkom för första gången 1969 och handlar om Richard Muller, en eremit som levt i en dödlig labyrint i nio års tid på en öde planet. Vi var sugna på en klassisk scifi-roman och blev så klart nyfikna!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Richard Muller, en bitter man, har levt ensam i nio år i en dödligt farlig labyrint stor som en stad på en öde planet. En grupp jordbor kommer och stör hans frid för att rekrytera honom, då Muller tydligen är den enda personen som kan rädda mänskligheten.

Längs vägen får vi veta vad Muller varit med om som lett honom till valet att bli eremit. Han känner sig förrådd av mänskligheten och den stora frågan är om han verkligen bryr sig om en mänsklighet som han inte längre känner sig vara en del av. Boken är berättad ur tre mäns perspektiv, som alla har sin egen moral och tycker sig göra ”det rätta”.

Jag blev rätt hooked och lyssnade klart boken på två dagar, såklart på dubbel hastighet. Så för mig var det en snabb och lätt lyssning, som väckte en del tankar, precis sådär som bra Sci-Fi ska göra. Men jag tror säkert att boken kunde mått bra av att vara lite kortare och jag valde också att blunda lite (med öronen) för en del problematiska partier som skvallrar om författarens kvinnosyn och det faktum att boken trots allt skriven för snart 50 år sen.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Lite äldre sci-fi är inte riktigt my cup of tea, mycket kan bero på den hemska kvinnosynen. Och visst, den tittar fram även i The man in the maze men inte såpass att boken inte går att lyssna på. För det gör den. Om du precis som jag skyr gammal sci-fi tycker jag den här boken ändå är värd en chans.

evelina_profilbeskrivning.png
Evelina: Jag minns att jag för många år sedan läste en kort berättelse om ett barn som gick vilse i skogen. Anledningen till att jag minns den starkt än idag är hur väl den lyckades få mig att känna den skräck som barnet kände inför insikten om att hon plötsligt var ensam och hjälplös.

Protagonisten i The Man in the Maze är långt ifrån hjälplös men han är mycket, mycket ensam. Förutom det faktum att han är fullständigt isolerad känner han sig dessutom främmande inför hela mänskligheten. Han vill inte att någon ska leta efter honom samtidigt som han verkar vilja bli funnen. Denna inre konflikt och den ensamhet som existerade genom hela boken var gripande och det jag kommer att minnas framförallt.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Jag var inställd på att ge boken en chans trots att jag kände att det kanske inte skulle vara min kopp te, men det slutade ändå med att jag inte lyssnade färdigt. Min bild är nog därför inte särskilt rättvis, men det som gjorde att det inte funkade för mig (tror jag) var att jag hela tiden zoomade ut från en vad jag uppfattade det som monoton inläsning. Tappade intresset innan det hann bli intressant (kanske?) trots att handlingen egentligen inte var dålig på något sätt. Är nog för otålig för att lyssna på den här typen av böcker.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: The man in the maze påminner mig lite om Richard Mathersons I am legend och Ray Bradburys Fahrenheit 451. Det är något i hur karaktärerna uttrycker sig, hur de förhåller sig till sin omgivning som ensamma, starka överlevare. Tyvärr tycker jag inte att det här är riktigt lika bra som dessa moderna klassiker. Jag stör mig alltför mycket på avsaknaden av mer komplexa kvinnliga karaktärer och kan inte riktigt förlika mig med tanken på att de inte har en större betydelse än vad som skildras. När en kvinna enkelt kan ersättas av en timid och tillmötesgående ”female cube” så känns det rätt hopplöst ur feministisk synvinkel. Men det finns delar av berättelsen som ändå intresserar mig. Bland annat hur han skildrar sina karaktärers utseendefixering och rädsla för att åldras och den stora frågan om tanken på att offra enskilda individer för att rädda mänskligheten i stort. Att få en inblick i hur författare under sent 60-tal valde att skildra framtiden är även det intressant och kan verkligen vara en anledning i sig att ge denna scifi-skildring en chans.

omdugillar_themaninthemaze

The Man in The Maze – Vad tycker vi?

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

blogginlägg_taitu_text.png
Romanen om Maj av Kristina Sandberg hyllades och älskades av nästan alla. Men visste du att Sandberg kom med en annan roman innan denna trilogi? Ta itu kom ut första gången 2003 men har inte blivit ljudbok förrän nu. Vi var så klart tvungna att lyssna!

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Ta itu av Kristina Sandberg var en riktigt ångestfylld lyssning och det är svårt skriva om den. Den är så konkret, redovisande, humorlös så det är också svårt att värja sig från Maria. Tur att jag bara har 15 minuter till jobbet, för längre stycken skulle jag nog inte orkat lyssna på henne.

Samtidigt är det ju helt vansinnigt bra skrivet och Sandbergs Maj-böcker är ömma favoriter. Så med detta sagt, här är min recension:

Kristina Sandberg är en favorit efter Maj-böckerna. Här får vi istället följa mamman, hustrun, kollegan, den duktiga dottern Maria.

Det är nästan obekvämt att lyssna, det skaver och känns emellanåt klaustrofobiskt att höra den dagbokslika berättelsen. Här finns inte ett överflödigt ord. Marias vantrivsel och vanmakt att inte passa in och räcka till, går sakta in i en djup depression, kanske galenskap. Berättelsen utspelar sig under ett år under 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara en nutidsberättelse. Vansinnigt bra skrivet. Så mycket finns där, emellan orden.

louella_profilbeskrivningar
Louella: En viktig bok som påminner om att frihet och jämlikhet absolut inte är en självklarhet, att vi fortfarande måste kämpa för den rätten varje dag, men att oändligt många kvinnor kämpade och offrade så mycket mer – före oss, för oss.

Alla längtar vi efter att få komma ifrån vardagen, men Maria längtar nog mer intensivt än de flesta. Den här berättelsen skildrar tiden då den första gryende aningen om en möjlig frihet blir åskådlig, att man kanske kunde våga ta ett stolt steg bort från diskbänken. Så mycket mer skrämmande blir paniken när Maria inser att det är en omöjlighet för henne. Då blir det bara tyst och stumt både inuti och runtom henne. Hon går sönder.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag är ett stort fan av Maj- trilogin och försökte hålla mina förväntningar på Ta itu nere för att inte bli besviken. Den är ändå skriven ett par år innan Att föda ett barn och har ju faktiskt (tyvärr) inget alls med Maj att göra.

Just den här genren av svensk diskbänksrealism ligger mig varmt om hjärtat och jag gillade verkligen Ta itu, mina dämpade förväntningar till trots. Det är en helt klart läsvärd roman som står sig stark i Maj- konkurrensen.

linaj_profilbeskrivningar
Lina J: Ta itu skrevs innan Att föda ett barn, och visst anar man att Marias 1970-tal är ett frö till Majs 1930-tal. Kvinnor som har fastnat i ett liv som inte är vad de innerst inne drömde om, fångade av samhällets konventioner. Den som är sugen på feelgood får leta någon annanstans. Men Ta itu är definitivt värd en lyssning för den som inte är rädd för lite feelbad och som tycker om Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

taitu_banner_omdugillar

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

minnespusslet_blogginlagg
Agnete Friis, en av författarna till Pojken i resväskan, är tillbaka med en ny bok. Minnespusslet tar plats i Danmark och handlar om Ella som är ett så kallat “hopplöst fall”. Hon har alla möjliga problem och när hon är full kommer minnen av vad som egentligen hänt under barndomen fram … Vi var så klart tvungna att prata om den här spännande romanen!

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar verkligen böcker där man inte riktigt vet vad som hänt, där man inte riktigt kan lita på berättaren. Det är den bästa sortens spänning och Minnespusslet kvalar verkligen in i den kategorin. Det här är krypande och trasigt och ja, helt enkelt riktigt bra. Lo Kauppi briljerar som vanligt, jag har fått en ny favoritinläsare!

anna_deckare05
Anna: Den här boken lyssnade jag på varje vaken sekund. Kanske inte egentligen för mysteriet så mycket som inläsarens symbios med huvudkaraktären. Järnspikar vad bra Lo Kauppi är på att krypa in under huden både på mig och berättelsen!
Vad gäller bokens handling så är den väl uppbyggd, otäckt verklig och gripande. Författaren beskriver personerna i samhällets utkant nästan med vällust. Man sugs in i deras misär, deras smuts, smärta och ständiga återfall. Rekommenderar starkt till alla som vill bli uppslukade!

emma_profilbeskrivningar
Emma: Åh, vad jag gillade den här boken! Av titeln att döma skulle den lika gärna kunna handla om hur man tränar upp minnet, men låt inte detta lura dig. Här rullas en mörk berättelse om förträngda minnen och kantstötta människor sakta upp. I tankarna återkommer jag ständigt till Gillian Flynns (i mitt tycke de absolut bästa) spänningsromanern Mörka platser och Vassa föremål. Och Lo Kauppis inläsning får huvudkaraktärens sårbarhet och på samma gång obändiga vilja att komma fram på ett helt fenomenalt sätt.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Jag har svårt att beskriva varför jag tycker så mycket om Minnespusslet – karaktärerna är osympatiska, handlingen sävlig och huvudkonflikten glimtar sällan fram någonstans i bakgrunden. Ändå är den som inget jag läst tidigare och så himla bra. Applåder och trumpeter till inläsaren Lo Kauppi som ger berättelsen liv. Aldrig trodde jag att jag skulle vilja dröja kvar i misären bland uppgivna missbrukare, men jag tänker fortfarande på hur de har det ibland och hoppas att de mår bra.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En otroligt spännande bok! Boken passade uppläsaren perfekt. Hon beskrev karaktärerna och miljön på ett väldigt trovärdigt sätt. Minnespusslet handlar om Ella som har vuxit upp i olika fosterhem och har haft en traumatisk barndom. Hon har inte många minnen från tiden innan den hemska händelsen. Hon tvingas fly från myndigheterna som hotar med att omhänderta hennes son. Hon flyr då till det enda säkra stället hon vet; hennes farmors gamla hus vid havet.

Återföreningen med sina gamla hemtrakter väcker motvilliga minnen, men de visar sig vara förvrängda. Det var väldigt spännande att följa Ellas resa när hon ville ta reda på sanningen om den hemska händelsen som förstörde hennes liv.

minnespusslet_omdugillar

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?