Florence Stephens förlorade värld – Vad tycker vi?

Florencestephens_blogginlagg
Ebervall och Samuelsson har skrivit en och annan bok baserad på en sann historia. När deras senaste bok, Florence Stephens förlorade värld, utkom var vi ju tvungna att kika närmare. Småland under början av 1900-talet, en kvinna som är fascinerad av kungahuset och grunden till “Husebysaken” hittar ni här!

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: ”Fröken på Huseby” brukade man kalla Florence Stephens som levde mellan åren 1881 till 1979 då hon aldrig gifte sig. Boken ”Florence Stephens förlorade värld” bygger på hennes liv och den så kallade Husebyaffären. Det är alltid lite extra kittlande att läsa en roman som baseras på verkliga händelser tycker jag. Boken är välskriven och intressant men eftersom att jag inte är rojalist kunde jag tycka att det blev lite jobbigt att höra på allt tjat om kungafamiljen. Jag blev väldigt irriterad på den bortskämda prinsen Carl som lurade naiva Florence. Det är svårt att sympatisera med Florence då hon själv satte sig i dessa korkade situationerna … om man får uttrycka sig så. Att denna ”Fröken på Huseby” dessutom var emot kvinnlig rösträtt gör det inte lättare.

Både Florence och hennes mor Elisabeth var extrema rojalister, det påstås även att Elisabeth ska ha haft ihop det med kung Oskar II och att Florence är resultatet av detta. Breven som växlades mellan Elisabeth och Oskar II finns idag bevarade men blev hemligstämlade i 30 år av Florence själv som i vuxen ålder läste dessa. År 2009 bestämde nuvarande kungaparet att förlänga detta. Ganska kittlande, eller hur?

hanna_profilbeskrivningar
Hanna: ”Florence Stephens förlorade värld” ger en intressant inblick i den svenska högborgerligheten kring sekelskiftet och framåt. Persongalleriet är färgglatt och stort – personer som svindlaren Berl Gutenberg och hans kumpan prins Carl vill jag gärna veta mer om. Även om själva historien inte griper tag i mig på det sättet som till exempel författarnas tidigare bok Bombmannens testamente gjorde, skulle jag helt klart rekommendera den till alla som intresserar sig för svensk historia, kungligheter och bedragare. Och Helge Skoogs inläsning är helt fantastisk!

emilie_faktagrupp
Emilie: Vi är alla en del av vår historia på ett eller annat vis, varför böcker som ”Florence Stephens förlorade värld” är så otroligt intressanta. Även fast det kanske inte rent konkret hör samman med din eller min historia, säger den en hel del om Sveriges utveckling under första halvan av 1900-talet. Ännu kan väl inte garanteras att allting i denna berättelse om Florence Stephens liv är sant, men det är en intressant historia som jag hoppas att det kan komma att nystas ännu mer i längre fram. En bok för dig som är nyfiken på kungligheternas lite mer dolda historia och denna del av Sveriges historia. Det går även bra att lyssna på enbart för Helge Skoogs fantastiska uppläsning!

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar
Bia: Vilka skamlösa bedragare. Och vilken provocerande konservativ kvinna. Intressant på sitt sätt, men tänk att göra sån skillnad på folk och folk. Att inte ens tycka att kvinnor skulle ha rösträtt fast hon själv egentligen var allmänbildad. Och denna fanatiska rojalism som fick henne att skydda den svekfulle Carl Bernadotte bara för att han var en medlem av kungahuset.

Jag vill passa på och rekommendera alla böcker av Ebervall & Samuelsson. Så underhållande, och samtidigt lär man sig alltid något nytt om svensk historia. Helge Skoog läste som vanligt fantastiskt bra!

omdugillar_florence

Florence Stephens förlorade värld – Vad tycker vi?

The Man in The Maze – Vad tycker vi?

bloggen_themaninthemaze.png
The man in the maze utkom för första gången 1969 och handlar om Richard Muller, en eremit som levt i en dödlig labyrint i nio års tid på en öde planet. Vi var sugna på en klassisk scifi-roman och blev så klart nyfikna!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Richard Muller, en bitter man, har levt ensam i nio år i en dödligt farlig labyrint stor som en stad på en öde planet. En grupp jordbor kommer och stör hans frid för att rekrytera honom, då Muller tydligen är den enda personen som kan rädda mänskligheten.

Längs vägen får vi veta vad Muller varit med om som lett honom till valet att bli eremit. Han känner sig förrådd av mänskligheten och den stora frågan är om han verkligen bryr sig om en mänsklighet som han inte längre känner sig vara en del av. Boken är berättad ur tre mäns perspektiv, som alla har sin egen moral och tycker sig göra ”det rätta”.

Jag blev rätt hooked och lyssnade klart boken på två dagar, såklart på dubbel hastighet. Så för mig var det en snabb och lätt lyssning, som väckte en del tankar, precis sådär som bra Sci-Fi ska göra. Men jag tror säkert att boken kunde mått bra av att vara lite kortare och jag valde också att blunda lite (med öronen) för en del problematiska partier som skvallrar om författarens kvinnosyn och det faktum att boken trots allt skriven för snart 50 år sen.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Lite äldre sci-fi är inte riktigt my cup of tea, mycket kan bero på den hemska kvinnosynen. Och visst, den tittar fram även i The man in the maze men inte såpass att boken inte går att lyssna på. För det gör den. Om du precis som jag skyr gammal sci-fi tycker jag den här boken ändå är värd en chans.

evelina_profilbeskrivning.png
Evelina: Jag minns att jag för många år sedan läste en kort berättelse om ett barn som gick vilse i skogen. Anledningen till att jag minns den starkt än idag är hur väl den lyckades få mig att känna den skräck som barnet kände inför insikten om att hon plötsligt var ensam och hjälplös.

Protagonisten i The Man in the Maze är långt ifrån hjälplös men han är mycket, mycket ensam. Förutom det faktum att han är fullständigt isolerad känner han sig dessutom främmande inför hela mänskligheten. Han vill inte att någon ska leta efter honom samtidigt som han verkar vilja bli funnen. Denna inre konflikt och den ensamhet som existerade genom hela boken var gripande och det jag kommer att minnas framförallt.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Jag var inställd på att ge boken en chans trots att jag kände att det kanske inte skulle vara min kopp te, men det slutade ändå med att jag inte lyssnade färdigt. Min bild är nog därför inte särskilt rättvis, men det som gjorde att det inte funkade för mig (tror jag) var att jag hela tiden zoomade ut från en vad jag uppfattade det som monoton inläsning. Tappade intresset innan det hann bli intressant (kanske?) trots att handlingen egentligen inte var dålig på något sätt. Är nog för otålig för att lyssna på den här typen av böcker.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: The man in the maze påminner mig lite om Richard Mathersons I am legend och Ray Bradburys Fahrenheit 451. Det är något i hur karaktärerna uttrycker sig, hur de förhåller sig till sin omgivning som ensamma, starka överlevare. Tyvärr tycker jag inte att det här är riktigt lika bra som dessa moderna klassiker. Jag stör mig alltför mycket på avsaknaden av mer komplexa kvinnliga karaktärer och kan inte riktigt förlika mig med tanken på att de inte har en större betydelse än vad som skildras. När en kvinna enkelt kan ersättas av en timid och tillmötesgående ”female cube” så känns det rätt hopplöst ur feministisk synvinkel. Men det finns delar av berättelsen som ändå intresserar mig. Bland annat hur han skildrar sina karaktärers utseendefixering och rädsla för att åldras och den stora frågan om tanken på att offra enskilda individer för att rädda mänskligheten i stort. Att få en inblick i hur författare under sent 60-tal valde att skildra framtiden är även det intressant och kan verkligen vara en anledning i sig att ge denna scifi-skildring en chans.

omdugillar_themaninthemaze

The Man in The Maze – Vad tycker vi?

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

blogginlägg_taitu_text.png
Romanen om Maj av Kristina Sandberg hyllades och älskades av nästan alla. Men visste du att Sandberg kom med en annan roman innan denna trilogi? Ta itu kom ut första gången 2003 men har inte blivit ljudbok förrän nu. Vi var så klart tvungna att lyssna!

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Ta itu av Kristina Sandberg var en riktigt ångestfylld lyssning och det är svårt skriva om den. Den är så konkret, redovisande, humorlös så det är också svårt att värja sig från Maria. Tur att jag bara har 15 minuter till jobbet, för längre stycken skulle jag nog inte orkat lyssna på henne.

Samtidigt är det ju helt vansinnigt bra skrivet och Sandbergs Maj-böcker är ömma favoriter. Så med detta sagt, här är min recension:

Kristina Sandberg är en favorit efter Maj-böckerna. Här får vi istället följa mamman, hustrun, kollegan, den duktiga dottern Maria.

Det är nästan obekvämt att lyssna, det skaver och känns emellanåt klaustrofobiskt att höra den dagbokslika berättelsen. Här finns inte ett överflödigt ord. Marias vantrivsel och vanmakt att inte passa in och räcka till, går sakta in i en djup depression, kanske galenskap. Berättelsen utspelar sig under ett år under 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara en nutidsberättelse. Vansinnigt bra skrivet. Så mycket finns där, emellan orden.

louella_profilbeskrivningar
Louella: En viktig bok som påminner om att frihet och jämlikhet absolut inte är en självklarhet, att vi fortfarande måste kämpa för den rätten varje dag, men att oändligt många kvinnor kämpade och offrade så mycket mer – före oss, för oss.

Alla längtar vi efter att få komma ifrån vardagen, men Maria längtar nog mer intensivt än de flesta. Den här berättelsen skildrar tiden då den första gryende aningen om en möjlig frihet blir åskådlig, att man kanske kunde våga ta ett stolt steg bort från diskbänken. Så mycket mer skrämmande blir paniken när Maria inser att det är en omöjlighet för henne. Då blir det bara tyst och stumt både inuti och runtom henne. Hon går sönder.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag är ett stort fan av Maj- trilogin och försökte hålla mina förväntningar på Ta itu nere för att inte bli besviken. Den är ändå skriven ett par år innan Att föda ett barn och har ju faktiskt (tyvärr) inget alls med Maj att göra.

Just den här genren av svensk diskbänksrealism ligger mig varmt om hjärtat och jag gillade verkligen Ta itu, mina dämpade förväntningar till trots. Det är en helt klart läsvärd roman som står sig stark i Maj- konkurrensen.

linaj_profilbeskrivningar
Lina J: Ta itu skrevs innan Att föda ett barn, och visst anar man att Marias 1970-tal är ett frö till Majs 1930-tal. Kvinnor som har fastnat i ett liv som inte är vad de innerst inne drömde om, fångade av samhällets konventioner. Den som är sugen på feelgood får leta någon annanstans. Men Ta itu är definitivt värd en lyssning för den som inte är rädd för lite feelbad och som tycker om Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

taitu_banner_omdugillar

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

minnespusslet_blogginlagg
Agnete Friis, en av författarna till Pojken i resväskan, är tillbaka med en ny bok. Minnespusslet tar plats i Danmark och handlar om Ella som är ett så kallat “hopplöst fall”. Hon har alla möjliga problem och när hon är full kommer minnen av vad som egentligen hänt under barndomen fram … Vi var så klart tvungna att prata om den här spännande romanen!

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar verkligen böcker där man inte riktigt vet vad som hänt, där man inte riktigt kan lita på berättaren. Det är den bästa sortens spänning och Minnespusslet kvalar verkligen in i den kategorin. Det här är krypande och trasigt och ja, helt enkelt riktigt bra. Lo Kauppi briljerar som vanligt, jag har fått en ny favoritinläsare!

anna_deckare05
Anna: Den här boken lyssnade jag på varje vaken sekund. Kanske inte egentligen för mysteriet så mycket som inläsarens symbios med huvudkaraktären. Järnspikar vad bra Lo Kauppi är på att krypa in under huden både på mig och berättelsen!
Vad gäller bokens handling så är den väl uppbyggd, otäckt verklig och gripande. Författaren beskriver personerna i samhällets utkant nästan med vällust. Man sugs in i deras misär, deras smuts, smärta och ständiga återfall. Rekommenderar starkt till alla som vill bli uppslukade!

emma_profilbeskrivningar
Emma: Åh, vad jag gillade den här boken! Av titeln att döma skulle den lika gärna kunna handla om hur man tränar upp minnet, men låt inte detta lura dig. Här rullas en mörk berättelse om förträngda minnen och kantstötta människor sakta upp. I tankarna återkommer jag ständigt till Gillian Flynns (i mitt tycke de absolut bästa) spänningsromanern Mörka platser och Vassa föremål. Och Lo Kauppis inläsning får huvudkaraktärens sårbarhet och på samma gång obändiga vilja att komma fram på ett helt fenomenalt sätt.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Jag har svårt att beskriva varför jag tycker så mycket om Minnespusslet – karaktärerna är osympatiska, handlingen sävlig och huvudkonflikten glimtar sällan fram någonstans i bakgrunden. Ändå är den som inget jag läst tidigare och så himla bra. Applåder och trumpeter till inläsaren Lo Kauppi som ger berättelsen liv. Aldrig trodde jag att jag skulle vilja dröja kvar i misären bland uppgivna missbrukare, men jag tänker fortfarande på hur de har det ibland och hoppas att de mår bra.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En otroligt spännande bok! Boken passade uppläsaren perfekt. Hon beskrev karaktärerna och miljön på ett väldigt trovärdigt sätt. Minnespusslet handlar om Ella som har vuxit upp i olika fosterhem och har haft en traumatisk barndom. Hon har inte många minnen från tiden innan den hemska händelsen. Hon tvingas fly från myndigheterna som hotar med att omhänderta hennes son. Hon flyr då till det enda säkra stället hon vet; hennes farmors gamla hus vid havet.

Återföreningen med sina gamla hemtrakter väcker motvilliga minnen, men de visar sig vara förvrängda. Det var väldigt spännande att följa Ellas resa när hon ville ta reda på sanningen om den hemska händelsen som förstörde hennes liv.

minnespusslet_omdugillar

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

Kalla fakta om Piteå – vad tycker vi?

blogginlagg_minusjennie
Ibland letar vi i arkiven efter böcker som vi tror att vi kommer tycka om. Så var det med De norrbottniska satansverserna. Tyvärr hade vi inte tid att sätta oss ner och diskutera men vi gjorde allt över mail istället. Här följer vår korta, kärnfulla mailkonversation. Vad tyckte du som lyssnat om boken?

Angelica: Hej gänget! Nu har jag lyssnat klart på De norrbottniska satansverserna av Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Älskar uppläsningen. Vad tyckte ni?

Emilie: Jag blev verkligen glatt överraskad när jag började lyssna då den bjöd på så mycket ironisk humor. Även fast jag efteråt inte kan sätta ord på vad den faktiskt handlar om kommer uppläsningen ligga kvar hos mig länge då den var i en klass för dig. ”Fakta” blandades med minnen, musik och ordkunskap. En annorlunda men härlig bok som jag gärna lyssnar på igen – för den var ju även härligt kort! Vad tycker ni andra?

Bia: Samma här! Väldigt bra läst faksimilutgåva(!) av icke-bröderna Eriksson och Torgny Lindgren. Som jag förstår boken försöker den bland annat leda i bevis att Piteå är alltings utgångspunkt och mitt. Allt kommer egentligen från Piteå. Den kändes vinglande och ålderdomlig, lågmäld och samtidigt burdus. Möjligen lite studentikos humor men passar oss som gillar det absurda. ”Alla kan bli Pitebor. Det är inte lätt men det går.”

Micke: Detta var onekligen en härlig ljudboksupplevelse! Även om själva humorn stundtals är lite väl studentikos för min smak så är jag på det stora hela nöjd och skrattade högt flera gånger. Boken handlar väl som sagt om Piteå, eller snarare de människor som bor där och deras mycket speciella och (enligt författarna) högst beundrandsvärda lynne. Pitebon beskrivs som en envis, stolt och mycket ambitiös varelse med en gnutta storhetsvansinne. Äre någon som känner en pite-bo som kan bekräfta?

Vidare så är ju boken väldigt speciell i sitt format. Uppdelad i korta episoder där det som sagt blandas fritt i både innehåll och stil. Detta förstärks av att inläsningen är uppdelad mellan författarna. Båda gör det mycket bra men jag tycker ändå gästinläsaren Torgny Lindgren är i en klass för sig och deepisoder som läses av honom är också dem jag tycker är både både bäst och roligast!

Angelica: Jag känner ingen Pitebo (vad jag vet?) så kan inte bekräfta detta, men någon annan kanske kan? Hur är Pitebon? Jag håller med om Torgny, det är ju något speciellt med honom som gör en alldeles varm i hjärtat tycker jag!

Emilie: Jag känner inte heller någon Pitebo. Men som de även säger behöver man kanske inte vara från Piteå för att kunna räknas som en Pitebo då det mer kan ses som ett sätt att vara och leva. Och tänker man så kan jag nog säga att jag känner en del Pitebor, då beskrivningen ”en envis, stolt och mycket ambitiös varelse med en gnutta storhetsvansinne” kan gå att tillämpa på en hel del norrlänningar. Dock märks det inte så tydligt på dem då de oftast heller inte pratar i onödan. Som de säger: ”Pitebor finns överallt!”.

Bia: Ja de gör sig ju liksom till talesmän för oss(?) som ibland kan vara lite svårpratade och upplevas som kärva. Ich bin ein pitebo, ungefär.

ungdom_angelica_beskrivningemilie_faktagruppmicke_deckare02Bia_ROMAN_profilbeskrivningar

Kalla fakta om Piteå – vad tycker vi?

True Blood, del 1 – Vad tycker vi?

trueblood_nr01.png
Ni vet väl om att den populära tv-serien True blood finns som bok? Död tills mörkret faller är den första delen och när vi kände att vintern var lite för lång blev vi sugna på lite bit lit!

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: För mig som uppskattade tv-serien baserad på böckerna var den här lyssningen helt klart en positiv upplevelse. Har man sett serien känner man verkligen igen sig i denna magiskt realistiska värld där vampyrerna har kommit ut ur garderoben och lever sida vid sida (nåja – något så när integrerat alla fall) med människorna. Jag gillar att Sookie får vara en komplicerad karaktär, hon är stark och står på egna ben men uppskattar också att bli omhändertagen i vissa situationer. Hon pendlar mellan att oroar sig för komplexa konflikter och ytliga saker som sitt utseende. Hon har även en härligt bitsk humor. Men en liten fnittervarning på en del ordväxlingar mellan Sookie och Bill. Vet att det ska vara ett sätt att skildra den sexuella spänning som tros uppstå mellan en modern ung kvinna och en hundratals år gamla och konservativ vampyr, men ibland blir det mer skrattretande än sexigt.

fantasysf_michelle_ny_presentation
Michelle: Not my kind of cookie. Jag tyckte att det hela bara var FÖR mycket och för teatraliskt … men sedan informerade min kollega mig om att True blood är klassat som ”Bit-lit”, det vill säga att den ska vara lite rolig/komisk men också lite allvarlig. Detta hade jag helt missat. Hade jag vetat detta från början hade jag kanske köpt det mer. Men jag har nog lite svårt för den här cross-genren och då gillar jag ändå filmer och tv-serier som Twilight, Vampire diaries, Buffy the vampire slayer och Underworld. Testade för några år sedan att se några avsnitt av tv-serien True Blood men gav då upp efter ett par avsnitt. Jag förstår helt enkelt inte grejen och känner mig lite utanför, uppenbarligen är det ju en bra serie när det är så många som älskar denna berättelse i både tv-serieformat och bokformat. Hm …

jill_profilbeskrivningar
Jill: Jag fick i uppgift att läsa Död tills mörkret faller för några år sedan, i en kurs om chick lit (tema: ”Bit lit”). Jag blev helt fast, och det var lika kul att lyssna nu som det var att läsa då. Det är lättsamt och roligt utan att för den skull förlora själva spänningsbiten, om man köper konceptet. Framför allt tycker jag så himla mycket om Sookie som huvudkaraktär: trots att hon är ganska ensam, och trots att det går jäkligt dåligt för henne majoriteten av tiden, försöker hon alltid se saker och ting från den ljusa sidan.

Det enda som kan kännas lite tråkigt är att det universum och den fiktiva verklighet i amerikanska södern som Charlaine Harris byggt upp inte används till något mer, kan jag tycka. Det hade varit så häftigt att läsa något längre om hur det gick till när vampyrerna ”kom ut ur kistorna” och allt det praktiska kring det. Vill ha detaljer och mer bakgrundsinformation som inte riktigt ryms i formatet helt enkelt.

omdugillar_trueblood

 

True Blood, del 1 – Vad tycker vi?

Simon vs The homo sapiens agenda

homosapiensagenda_ungdom_blogginlagg
Ibland bara ramlar man över böcker som man måste läsa, mycket på grund av titeln. Så var det med Simon vs. the homo sapiens agenda. Vi var ju tvungna att kolla in!

profil_ungdom_jennie
Jennie: Vi följer Simon, en kille som varken är speciellt populär men heller inte utstött. Han har vänner men den enda i hela världen som vet allt om Simon är hans internetkompis ”Blue”.

Simon träffade Blue i ett chatrum för homosexuella. Blue går också på Simons skola men de har aldrig träffats – vad de vet. Med varandra kan de prata om allt mellan himmel och komma ut-processer och de är väldigt noga med att inte säga för mycket för att den andra ska kunna lista ut dem han är.

Det jag tycker är roligt med den här boken är igenkänningsfaktorn. Under tiden jag lyssnar känner jag ibland lukten av min gamla högstadieskola och känner de där pirrande förväntningarna som ibland kan uppstå i en korridor mellan lektioner.

Jag tycker det är en fin historia om att hitta rätt på sig själv för att det är inte alltid så lätt.

ungdom_karin_beskrivning
Karin: Den här boken väcker massor av minnen från tiden som runt 16-17, inte helt utan ångest. Jag tycker Simons beskrivning om hur han själv hela tiden förändras och blir som en ny person, som han måste lära känna och vänja sig vid, är väldigt träffande. Tiden är lång, känslorna är stora. Vänner är viktiga, viktigare än familjen, och behovet av ett eget rum, tid att tänka och få landa i vem man är, är enormt. Jag tycker det beskrivs suveränt bra i boken. Dessutom går hans intresse för musik och viss fixering vid en del band rakt in i mitt hjärta och gör Simon till en mycket sann, trovärdig romankaraktär.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Småskrattade mig igenom stora delar av den här boken, tycker att huvudkaraktären Simon har ett så roligt sätt att se på och läsa av sin omgivning. Samtidigt är han en komplicerad karaktär som inte riktigt ser hur hans eget agerande påverkar vännerna i hans omgivning, det ger berättelsen en spännande nerv. En bok som får en att skratta och dessutom får en att ifrågasätta vad som klassas som normen i dagens samhälle – kan det bli bättre?

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag tycker den här är så himla charmig, jag gillar Simon och hans humor. Jag har en förkärlek för såna här karaktärer, såna som är roliga, charmiga och lite förvirrade. I perioder är boken lite långsam men den får mig ändå att le och jag är glad över att jag lyssnade på den. Och uppläsningen – så himla bra!

mia_profilbeskrivningar
Mia: Jag hade lite svårt att komma in i boken till en början, delvis för att jag behövde vänja mig vid inläsaren tror jag. Det är något med amerikanska inläsare som låter lite robotaktigt i mina öron! Men ganska snart flöt det på, och den centrala kärlekshistorien mellan Simon och den mystiska Blue som han mejlväxlar med är så spännande att det inte går att sluta lyssna förrän en får reda på vem Blue är, och hur det ska bli när de till slut ses i verkligheten – om de ens kommer dit. Berättelsen berör svåra ämnen som att komma ut som gay och knepiga relationer i skolvärlden på ett lättsamt och charmigt sätt.

simon_Vs_homosapiensagenda_omdugillar

Simon vs The homo sapiens agenda