”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

lognernastrad_bloggen_banner
Lögnernas träd har vunnit det prestigefulla priset Costa Book of the Year och har hyllats av en stor skara läsare. När den äntligen kom som ljudbok var vi så nyfikna; vad kunde det här vara? En suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörstande.

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Lögnernas träd var verkligen en sådan där mystiskt, dimmig och brittisk bok som föll mig helt i smaken med sin touch av fantasy. Jag kunde se berättelsen spela upp sig i mitt huvud samtidigt som inläsaren Agnes Forstenberg gav boken en röst. När vi diskuterade den här boken i gruppen kunde jag helt instämma med de övriga om att berättelsen har flera dimensioner/fokusområden: det är mor- och dotterrelationen, syskonrelationer, maktkamp, kvinnosynen, far- och dotterrelationen, mansrollen, humorn mellan raderna, spelet mellan främlingar, utanförskap, om att fela och mycket mer. Det enda som jag reagerade lite negativt på var att en del saker (som kändes självklara för mig) blev lite väl tydligt förklarat i boken men kanske behövs det för en yngre publik? … eller kanske behövs det för att inte feltolka författarens budskap? Missa inte denna läsupplevelse!

mia_profilbeskrivningar
Mia: För mig räckte det att få se omslaget till den här boken för att jag skulle vilja läsa. Det påminner en hel del om Pans labyrint som är en fantastisk film. Och jag blev inte besviken av Lögnernas träd heller. Den har precis den där mystiken som utlovas, och miljön är både mörk, skrämmande och magisk. Det märks också att författaren vill belysa kvinnans underordnade ställning i 1800-talets England, vilket jag tycker att hon gör riktigt bra. Faith är en stark karaktär som utmanar patriarkatet på de sätt hon kan, mycket genom mod och list. Men Lögnernas träd är så mycket mer än så. Det är en deckargåta med inslag av arkeologi, vetenskap och religion, med den 14-åriga Faiths kamp i centrum. Dessutom är det en mycket fin inläsning av Agnes Forstenberg!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Innan jag började lyssna trodde jag att Lögnernas träd skulle vara mer av en fantasy än den faktiskt visade sig vara. Men det glömde jag snabbt bort och istället sveptes jag med i ett ruggigt 1800-tals mysterium.

Det är inte ofta en bok påverkar mitt humör så som Lögnernas träd gjorde. Jag var riktigt arg och frustrerad över hur Faith behandlas bara för att hon är flicka. Det skär lite i hjärtat när hennes bror inte får använda sin vänsterhand och när deras mamma inte hinner med att visa kärlek till sina barn. Men det gör ju också att jag hejar på lite extra när Faith väljer att gå sin egen väg oavsett vad någon annan säger.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Lögnernas träd var en av mina absoluta favoriter förra året. Plöjde den under ett par dagar precis i början av semestern och kunde sedan inte sluta tänka på den. Den har så många element (historia, fantasy, klassik deckargåta, kvinnokamp, uppväxtskildring) att den kan passa nästan vem som helst. Jag älskar att få följa 14-åriga Faith och hennes sätt att outtröttligt kämpa för att ställa sin fars mördare till svars. I en värld som helst ser att hon håller sig så osynlig som möjligt gör hon sig obekväm, tar plats och utmanar både sig själv och sin omgivning på så många sätt. Hardinge har dessutom en fantastisk förmåga att skildra denna historiska miljö och det är inte långt ifrån att jag som läsare kände saltstänket från havet och de kalla vindarna som drar över den lilla ö som boken utspelar sig på.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Efter att Jenny hypat den här boken var jag helt övertygad om att jag skulle älska den från första stund. Det gjorde jag inte. Det tog helt ärligt ett tag innan jag kom in i den, men när jag väl gjorde det så kunde jag inte sluta lyssna!

omdugillar_lognernastrad.png

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

kallocain_blogginlagg
Det ges ut mängder med dystopier; böcker som handlar om en dyster framtid. Kanske kan man säga att det blev riktigt stort med Hungerspelen, men en av de allra första dystopierna som släpptes var Kallocain av Karin Boye.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Boken var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Trodde att det skulle vara ännu lite mer sci-fi och förklaringar kring varför samhället såg ut som det gjorde, men det var betydligt mer fokus på huvudkaraktärens tankegångar och idéer. Tycker att det är svårt att uppskatta böcker där en inte sympatiserar med karaktären, som jag tolkar det som vill framföra en bekännelse men samtidigt inte verkar ångra sig så mycket.

Det som gör den läsvärd är språket, förstås, alla vackra formuleringar. Men det gör den också svårtillgänglig, trots förvånansvärt mycket likheter med nutida dystopier (kul)! Mycket dialoger för att komma fram till mycket små saker. För min del känner jag att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att verkligen kunna uppskatta den här sortens böcker.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Man märker att Kallocain har några år på nacken, men kudos till Karin Boye att den än är relevant. Jag tyckte det var en lite väl lång startsträcka, men sen kom den i gång. Kanske gick det även lite lättare när jag bytte till ljudboken, för Leif Pagrotsky läser in den suveränt bra.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Ju längre tiden går, desto mer tänker jag på Kallocain. När jag lyssnade var det något som gjorde att jag inte kunde gå upp i det helt. Kanske var det Boyes något högtravande språk som satte sig lite i vägen? Men nu när det gått ett tag märker jag vilka tankar den väckt i mig. Jag fascineras av hur hon skildrar angiveri-mentaliteten som gör att alla ständigt är på sin vakt och hur äkta vänskap, kärlek eller andra förtroenden blir fullkomligt omöjliga. En annan sak som jag återkommer till är hur hon skildrar rädsla. Rädslan inför varandra och inför det okända. Kanske något att ha i tankarna när skräckpropagandan maler på framför våra ögon, gräver sig in i vårt medvetande och får oss att fatta dumma politiska beslut…

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag blir lite besviken på mig själv att jag knappt kände till Kallocain innan jag började lyssna. Den är minst lika bra som George Orwells 1984 och jag blev förvånad att den faktiskt gavs ut ett par år innan. Båda är ett utmärkt exempel på var den dystopi-genre, som vi nästan drunknar i idag, en gång började.

Boken utspelar sig i ett framtidssamhälle där staten har total kontroll över sin befolkning genom propaganda och övervakning. Det är tydligt hur den speglar rädslor för hur det såg ut i Ryssland och Tyskland under verklighetens 40-tal.

Den håller ett rätt långsamt tempo. Vi är så vana vid att dagens YA hjältinnor nästan innan boken börjar har en magkänsla om att ”något är fel”. Men jag tycker det är intressant att se hur djupt hjärntvättad huvudkaraktären Leo är och hur svårt det kan vara att ifrågasätta det man trott vara självklart.

sissel_profilbeskrivning
Sissel: Kallocain har för mig alltid varit en sån där bok som man “borde ha läst”, och nu förstår jag varför! Jag tyckte att karaktärerna var intressanta – de ska ju vara så uniforma och grå enligt samhället i boken, men jag tror att det var just det som gjorde att de ändå fick lite djup, jag gillade hur de utvecklades och att man sakta, och ibland plötsligt, fick ändra perspektiv och åsikter om dem!

Jag tyckte att det ibland kunde vara lite svårt att hänga med i det gammaldags språket (trots Pagrotskys fenomenala inläsning!), men nu när jag har läst klart den så kommer jag på mig själv med att ibland fundera över storyn och ideerna i boken. Den fick åtminstone mig att reflektera över livet och samhället, som en bra dystopi ska göra!

evelina_profilbeskrivning
Evelina: Det verkligt vackra med Kallocain är det mänskliga som framträder hos de testpersoner som huvudpersonen Leo Kall använder för att prova sitt sanningsserum. I romanens totalitära stat där alla tvingas vara vaksamma och misstänksamma, även mot sin egen familj, existerar inte möjligheten att känna tillit och skapa starka band till andra människor. Att detta ändå är det som försökspersonerna i Kallocain mest av allt längtar efter blir tydligt under experimenten när de tvingas dela med sig av sina mest personliga tankar.

Deras bekännelser och Kalls reflektioner kring det som avslöjas är vad som gör Kallocain särskilt läsvärd, men hela den värld som Karin Boye skapar med sin roman är tankeväckande och budskapet rörande.

omdugillar_thehandmaidstale

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

The Man in The Maze – Vad tycker vi?

bloggen_themaninthemaze.png
The man in the maze utkom för första gången 1969 och handlar om Richard Muller, en eremit som levt i en dödlig labyrint i nio års tid på en öde planet. Vi var sugna på en klassisk scifi-roman och blev så klart nyfikna!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Richard Muller, en bitter man, har levt ensam i nio år i en dödligt farlig labyrint stor som en stad på en öde planet. En grupp jordbor kommer och stör hans frid för att rekrytera honom, då Muller tydligen är den enda personen som kan rädda mänskligheten.

Längs vägen får vi veta vad Muller varit med om som lett honom till valet att bli eremit. Han känner sig förrådd av mänskligheten och den stora frågan är om han verkligen bryr sig om en mänsklighet som han inte längre känner sig vara en del av. Boken är berättad ur tre mäns perspektiv, som alla har sin egen moral och tycker sig göra ”det rätta”.

Jag blev rätt hooked och lyssnade klart boken på två dagar, såklart på dubbel hastighet. Så för mig var det en snabb och lätt lyssning, som väckte en del tankar, precis sådär som bra Sci-Fi ska göra. Men jag tror säkert att boken kunde mått bra av att vara lite kortare och jag valde också att blunda lite (med öronen) för en del problematiska partier som skvallrar om författarens kvinnosyn och det faktum att boken trots allt skriven för snart 50 år sen.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Lite äldre sci-fi är inte riktigt my cup of tea, mycket kan bero på den hemska kvinnosynen. Och visst, den tittar fram även i The man in the maze men inte såpass att boken inte går att lyssna på. För det gör den. Om du precis som jag skyr gammal sci-fi tycker jag den här boken ändå är värd en chans.

evelina_profilbeskrivning.png
Evelina: Jag minns att jag för många år sedan läste en kort berättelse om ett barn som gick vilse i skogen. Anledningen till att jag minns den starkt än idag är hur väl den lyckades få mig att känna den skräck som barnet kände inför insikten om att hon plötsligt var ensam och hjälplös.

Protagonisten i The Man in the Maze är långt ifrån hjälplös men han är mycket, mycket ensam. Förutom det faktum att han är fullständigt isolerad känner han sig dessutom främmande inför hela mänskligheten. Han vill inte att någon ska leta efter honom samtidigt som han verkar vilja bli funnen. Denna inre konflikt och den ensamhet som existerade genom hela boken var gripande och det jag kommer att minnas framförallt.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Jag var inställd på att ge boken en chans trots att jag kände att det kanske inte skulle vara min kopp te, men det slutade ändå med att jag inte lyssnade färdigt. Min bild är nog därför inte särskilt rättvis, men det som gjorde att det inte funkade för mig (tror jag) var att jag hela tiden zoomade ut från en vad jag uppfattade det som monoton inläsning. Tappade intresset innan det hann bli intressant (kanske?) trots att handlingen egentligen inte var dålig på något sätt. Är nog för otålig för att lyssna på den här typen av böcker.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: The man in the maze påminner mig lite om Richard Mathersons I am legend och Ray Bradburys Fahrenheit 451. Det är något i hur karaktärerna uttrycker sig, hur de förhåller sig till sin omgivning som ensamma, starka överlevare. Tyvärr tycker jag inte att det här är riktigt lika bra som dessa moderna klassiker. Jag stör mig alltför mycket på avsaknaden av mer komplexa kvinnliga karaktärer och kan inte riktigt förlika mig med tanken på att de inte har en större betydelse än vad som skildras. När en kvinna enkelt kan ersättas av en timid och tillmötesgående ”female cube” så känns det rätt hopplöst ur feministisk synvinkel. Men det finns delar av berättelsen som ändå intresserar mig. Bland annat hur han skildrar sina karaktärers utseendefixering och rädsla för att åldras och den stora frågan om tanken på att offra enskilda individer för att rädda mänskligheten i stort. Att få en inblick i hur författare under sent 60-tal valde att skildra framtiden är även det intressant och kan verkligen vara en anledning i sig att ge denna scifi-skildring en chans.

omdugillar_themaninthemaze

The Man in The Maze – Vad tycker vi?

True Blood, del 1 – Vad tycker vi?

trueblood_nr01.png
Ni vet väl om att den populära tv-serien True blood finns som bok? Död tills mörkret faller är den första delen och när vi kände att vintern var lite för lång blev vi sugna på lite bit lit!

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: För mig som uppskattade tv-serien baserad på böckerna var den här lyssningen helt klart en positiv upplevelse. Har man sett serien känner man verkligen igen sig i denna magiskt realistiska värld där vampyrerna har kommit ut ur garderoben och lever sida vid sida (nåja – något så när integrerat alla fall) med människorna. Jag gillar att Sookie får vara en komplicerad karaktär, hon är stark och står på egna ben men uppskattar också att bli omhändertagen i vissa situationer. Hon pendlar mellan att oroar sig för komplexa konflikter och ytliga saker som sitt utseende. Hon har även en härligt bitsk humor. Men en liten fnittervarning på en del ordväxlingar mellan Sookie och Bill. Vet att det ska vara ett sätt att skildra den sexuella spänning som tros uppstå mellan en modern ung kvinna och en hundratals år gamla och konservativ vampyr, men ibland blir det mer skrattretande än sexigt.

fantasysf_michelle_ny_presentation
Michelle: Not my kind of cookie. Jag tyckte att det hela bara var FÖR mycket och för teatraliskt … men sedan informerade min kollega mig om att True blood är klassat som ”Bit-lit”, det vill säga att den ska vara lite rolig/komisk men också lite allvarlig. Detta hade jag helt missat. Hade jag vetat detta från början hade jag kanske köpt det mer. Men jag har nog lite svårt för den här cross-genren och då gillar jag ändå filmer och tv-serier som Twilight, Vampire diaries, Buffy the vampire slayer och Underworld. Testade för några år sedan att se några avsnitt av tv-serien True Blood men gav då upp efter ett par avsnitt. Jag förstår helt enkelt inte grejen och känner mig lite utanför, uppenbarligen är det ju en bra serie när det är så många som älskar denna berättelse i både tv-serieformat och bokformat. Hm …

jill_profilbeskrivningar
Jill: Jag fick i uppgift att läsa Död tills mörkret faller för några år sedan, i en kurs om chick lit (tema: ”Bit lit”). Jag blev helt fast, och det var lika kul att lyssna nu som det var att läsa då. Det är lättsamt och roligt utan att för den skull förlora själva spänningsbiten, om man köper konceptet. Framför allt tycker jag så himla mycket om Sookie som huvudkaraktär: trots att hon är ganska ensam, och trots att det går jäkligt dåligt för henne majoriteten av tiden, försöker hon alltid se saker och ting från den ljusa sidan.

Det enda som kan kännas lite tråkigt är att det universum och den fiktiva verklighet i amerikanska södern som Charlaine Harris byggt upp inte används till något mer, kan jag tycka. Det hade varit så häftigt att läsa något längre om hur det gick till när vampyrerna ”kom ut ur kistorna” och allt det praktiska kring det. Vill ha detaljer och mer bakgrundsinformation som inte riktigt ryms i formatet helt enkelt.

omdugillar_trueblood

 

True Blood, del 1 – Vad tycker vi?

Möt Tim Burtons X-Men!

fantasysf_missperegrineshomeforpeculiarchildren
Boken Miss Peregrine’s home for peculiar children hade biopremiär den här hösten, regisserad av Tim Burton. Det har verkligen snackats om den här filmen, och som sig bör ville vi så klart lyssna på boken innan det var dags att se den på bio. Vad vi tyckte? Fortsätt läs!

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Jag har läst den fysiska boken för länge sedan och då var det bilderna som drog in mig i berättelsen, som lockade mig att vilja läsa. Jag var lite rädd för att det inte skulle hålla som ljudbok i och med att bilderna var en så integrerad del av berättelsen. Men efter lyssningen så kan jag tycka att det faktiskt fungerar även utan. Det är magiskt och mystiskt och i texten lämnas utrymme för beskrivning av de bilder som man kan se i den tryckta utgåvan.

Det mest intressanta är hur barnen, som huvudkaraktären stöter på, till en början är som blanka blad. Ju längre berättelsen utvecklas desto mer komplexa blir de och frågeställningarna kring dem.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har sina brister som ljudbok, men jag tycker ändå att historien till stor del håller och jag ser fram emot att både se filmatiseringen och att läsa de två avslutande delarna i serien.

fantasysf_michelle_ny_presentation
Michelle: Jag älskar den här typen av berättelser! Extra kittlande är att boken baseras på några bilder som författaren ska ha hittat på en marknad (om jag inte fått det om bakfoten). Hur spännande är det inte? Detta tycker jag tillför en mystik innan du ens har hunnit börja! Alla karaktärerna i boken blir allt mer intressanta under berättelsens gång. Det gäller att uppskatta denna mörka saga för vad den är. Jag gillar det verkligen!

Se även den fantastiskt filmatiseringen av boken. Jag älskar alla vackra miljöer och karaktärernas kostymer. Om du gillar Tim Burton’s Alice in Wonderland så kommer du även att älska denna film!

bea_profilbeskrivningar
Bea: 16-åriga Jacob upptäcker att de sagor hans farfar berättat för honom som barn är verkliga. De monster som hans farfar beskrivit och alla hans vänner med olika gåvor finns och Jacob måste hitta dem.

Jag gillar konceptet med de besynnerliga barnen. De är fast i en barnkropp trots att sinnet åldras, och lever samma dag om och om igen medan världen utanför fortsätter.
Det är en spännande bok men äventyr, besynnerliga karaktärer och monster blandat med humor.

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag måste erkänna att jag inte fastnade för varken Miss Peregrine eller de besynnerliga barnen. Det finns väldigt många där ute (och här inne på kontoret) som älskar boken, vilket inte alls är konstigt. Det finns potential, det är en kul grundidé och den lovar något riktigt unikt. Men för mig föll den platt, den var tråkig och lyckades inte alls bygga upp det mörker eller mysterium som jag hoppats på. Kanske är den bara inte för mig. Nä, jag tar heller och läser om Harry Potter, letar upp en ny x-men tidning eller ser en tidig Tim Burton film.

missperegrine_om-du-gillar

Möt Tim Burtons X-Men!

Farornas väg – Vad tycker vi?

farornasva%cc%88g_fantasygruppen
Fantasyserien The wheel of time är inte bara en av de mest efterfrågade på Storytel, det är också en av klassikerna i genren. När första delen äntligen släpptes som ljudbok jublade vi här och var ju så klart tvungna att diskutera!

jill_profilbeskrivningar
Jill: Jag uppskattade att berättelsen kändes lättillgänglig utan att bli banal. För en gång skull tyckte jag inte namnen på karaktärerna var krångliga att ta till sig eller att världen allt utspelar sig i var svår att acceptera. Den blev inte heller lika pretentiös som jag tycker att vissa fantasyböcker tenderar att bli när de försöker hålla någon form av traditionell ton (OBS på vissa). Den var inte tung att ta sig igenom och jag kände mig ständigt nyfiken på vad som skulle hända härnäst.

Att inte jämföra den här delen med Sagan om ringen är förstås svårt, men jag tycker man kan säga att det är mycket som Tolkien minus alla detaljerade beskrivningar av omgivning, närliggande byar, städer och landskapet utan att tappa ”trovärdighet” gentemot genren.

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Att lyssna på Farornas väg är som att besöka en kär vän. Jag plockade upp boken på biblioteket redan som ung bokslukare och blev förälskad i Robert Jordans värld. Idag, många år senare, har jag läst den första boken säkert fem gånger, men aldrig tagit mig igenom hela serien.

Det är svårt att vara objektiv, men den är precis lika bra som jag kommer ihåg den! Det är en rätt klassisk historia om gott och ont. Även fast jag vet precis vad som ska hända tycker jag den håller ett bra tempo med mycket action. Vi får lära känna ett gäng karaktärer, där huvudkaraktären Rand hamnar i skuggan av flera av sina färdkamrater. Men det som verkligen håller mig kvar är att Jordan skapat en gedigen värld (ja, du kan behöva googla fram en karta ibland) och ett av de mer genomarbetade magisystem jag stött på.

Jag tycker att det här är en av de där fantasy serierna man bara måste ha läst. Nu när den finns som ljudbok på Storytel ser jag min chans att äntligen ta mig an detta epos på riktigt.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Jag hade inte hört talas om den här serien innan, och var väl måttligt intresserad innan jag började lyssna. Jag trodde den skulle påminna om Sagan om Ringen allt för mycket. Men jag blev positivt överraskad och kom direkt in i handlingen. Robert Jordan bygger en detaljrik värld med intressanta karaktärer. Det ska bli roligt att se hur historien kommer utvecklas i kommande böcker. Ett plus för Viktor Åkerblom som gör en suverän inläsning.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Inledningen till den första delen i Robert Jordans serie Sagan om drakens återkomst var fängslande. En prolog som fick mig galet intresserad av att lyssna vidare, och superbt inläst av Viktor Åkerblom. Boken har spännande kvinnliga karaktärer som får ta plats vilket är ganska ovanligt för den här typen av fantasy och det gillar jag verkligen. Men tyvärr höll det inte riktigt hela vägen för mig. Med några få undantag har jag personligen ganska svårt för den här typen av episk fantasy. Jag gillar den i form av tv-serier eller filmer, men i bokform blir jag lätt uttråkad och lite uppgiven inför det faktum att det finns ett så sjukt stort antal delar att ta sig igenom. Men för dig som älskar Sagan om ringen eller längtar efter att sjunka ner i en helt ny värld under en lång tid framöver är det här verkligen rätt bokserie att börja med.

tobias_profilbeskrivning
Tobias: I dagsläget är det tyvärr så att om man vill hitta fantasy från storheter som David Eddings, Robin Hobb eller Robert Jordan (för att nämna några) på svenska måste man söka med ljus och lykta. Deras äldre böcker är sedan länge bortplockade från butikshyllorna och översatta nyutgåvor av klassiska fantasyverk är högst ovanliga. Förlaget Storyside gör därför en kulturgärning i och med att man nu producerar och släpper Sagan om Drakens återkomst som ljudböcker. Jag hoppas verkligen att många lyssnar på det här för kanske kan det leda till att flera fantasyserier dyker upp på svenska på Storytel!

omdugillar_wheeloftime

Farornas väg – Vad tycker vi?

Jenny Z på Storytel: Mina Topp 6

jennyZ_storytelboktipsar_sommarspecial
1). Hitchhiker’s guide to the galaxy – Douglas Adams
Ett episkt och galet scifi-mästerverk. Var nog den bok som först gjorde mig intresserad av den här typen av litteratur. Och så får en ju reda på meningen med livet också, bara det gör den väl värd en chans.

2). Goodnight Mr Tom – Michelle Magorian
Läste denna som barn tillsammans med min mamma och mindes den som så outgrundligt sorglig och vacker på en och samma gång. Läste om igen förra sommaren och insåg att den utan tvekan håller för en omläsning som vuxen – lyckan!

3). Expeditionen – Min kärlekshistoria – Bea Uusma
Min sambo fick boken i julklapp, men det slutade med att jag satt som klistrad över sidorna. Uusma är magiskt bra på att berätta om sin fascination, så till den milda grad att jag också börjar ligga vaken om nätterna och föreställer mig ensamheten på ett isblock i slutet på 1800-talet.

4). Boktjuven – Markus Zusak
En fantastisk bok om mod, vänskap och kärlek. Om att våga vara en god människa när det kan komma att innebära din död. En bok som alla borde läsa, speciellt idag när hatet och rädslan försöker så osämja mellan oss när vi alla borde stå enade.

5). Odinsbarn – Siri Pettersen
Episk fantasy har egentligen aldrig varit något för mig, tröttnar lätt av storslagna världsbyggen och intrikata beskrivningar av ännu en av författaren påhittad trollras. Men Pettersen och hennes Hirka tog mig med storm från första sidan. En berättelse om att höra till och att vara annorlunda, om utanförskap och främlingsrädsla. Jag älskar att vi som lyssnare/läsare inte blir skrivna på näsan om denna magiska värld som författaren bygger upp. Sakta, sakta lirkar hon upp strukturen och visar oss snarare än instruerar oss om karaktärerna och deras drivkrafter.

6). Veronika decides to die – Paulo Coelho
Minns att jag läste och läste och läste – allt kändes menlöst. Men så på slutet, de sista skälvande raderna, då ställdes allt på sin spets och jag ändrade helt uppfattning om läsupplevelsen. Den här boken fick mig att se på livet på ett nytt sätt.

jennyZ_profilbeskrivningar
//Jenny Z på Storytel

Jenny Z på Storytel: Mina Topp 6