Kalla fakta om Piteå – vad tycker vi?

blogginlagg_minusjennie
Ibland letar vi i arkiven efter böcker som vi tror att vi kommer tycka om. Så var det med De norrbottniska satansverserna. Tyvärr hade vi inte tid att sätta oss ner och diskutera men vi gjorde allt över mail istället. Här följer vår korta, kärnfulla mailkonversation. Vad tyckte du som lyssnat om boken?

Angelica: Hej gänget! Nu har jag lyssnat klart på De norrbottniska satansverserna av Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Älskar uppläsningen. Vad tyckte ni?

Emilie: Jag blev verkligen glatt överraskad när jag började lyssna då den bjöd på så mycket ironisk humor. Även fast jag efteråt inte kan sätta ord på vad den faktiskt handlar om kommer uppläsningen ligga kvar hos mig länge då den var i en klass för dig. ”Fakta” blandades med minnen, musik och ordkunskap. En annorlunda men härlig bok som jag gärna lyssnar på igen – för den var ju även härligt kort! Vad tycker ni andra?

Bia: Samma här! Väldigt bra läst faksimilutgåva(!) av icke-bröderna Eriksson och Torgny Lindgren. Som jag förstår boken försöker den bland annat leda i bevis att Piteå är alltings utgångspunkt och mitt. Allt kommer egentligen från Piteå. Den kändes vinglande och ålderdomlig, lågmäld och samtidigt burdus. Möjligen lite studentikos humor men passar oss som gillar det absurda. ”Alla kan bli Pitebor. Det är inte lätt men det går.”

Micke: Detta var onekligen en härlig ljudboksupplevelse! Även om själva humorn stundtals är lite väl studentikos för min smak så är jag på det stora hela nöjd och skrattade högt flera gånger. Boken handlar väl som sagt om Piteå, eller snarare de människor som bor där och deras mycket speciella och (enligt författarna) högst beundrandsvärda lynne. Pitebon beskrivs som en envis, stolt och mycket ambitiös varelse med en gnutta storhetsvansinne. Äre någon som känner en pite-bo som kan bekräfta?

Vidare så är ju boken väldigt speciell i sitt format. Uppdelad i korta episoder där det som sagt blandas fritt i både innehåll och stil. Detta förstärks av att inläsningen är uppdelad mellan författarna. Båda gör det mycket bra men jag tycker ändå gästinläsaren Torgny Lindgren är i en klass för sig och deepisoder som läses av honom är också dem jag tycker är både både bäst och roligast!

Angelica: Jag känner ingen Pitebo (vad jag vet?) så kan inte bekräfta detta, men någon annan kanske kan? Hur är Pitebon? Jag håller med om Torgny, det är ju något speciellt med honom som gör en alldeles varm i hjärtat tycker jag!

Emilie: Jag känner inte heller någon Pitebo. Men som de även säger behöver man kanske inte vara från Piteå för att kunna räknas som en Pitebo då det mer kan ses som ett sätt att vara och leva. Och tänker man så kan jag nog säga att jag känner en del Pitebor, då beskrivningen ”en envis, stolt och mycket ambitiös varelse med en gnutta storhetsvansinne” kan gå att tillämpa på en hel del norrlänningar. Dock märks det inte så tydligt på dem då de oftast heller inte pratar i onödan. Som de säger: ”Pitebor finns överallt!”.

Bia: Ja de gör sig ju liksom till talesmän för oss(?) som ibland kan vara lite svårpratade och upplevas som kärva. Ich bin ein pitebo, ungefär.

ungdom_angelica_beskrivningemilie_faktagruppmicke_deckare02Bia_ROMAN_profilbeskrivningar

Kalla fakta om Piteå – vad tycker vi?

Recension: Flickorna av Emma Cline

flickorna_blogginlagg
En av förra årets mest hyllade titlar var Flickorna av Emma Cline; en bok som inspireras av sekten kring Charles Manson. Boken blev en riktig snackis och det var många här på Storytel som var tvungna att prata av sig.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag vill inte lyssna klart på Flickorna. Vill inte att den ska ta slut. För det här är den typ av bok som man vill bära med sig, länge. En bok att längta till och se fram emot, en bok som tar en ut på den där extra promenaden- bara för att få lyssna lite till.

I Flickorna avhandlas temat om tonårens odödlighet och frigörande, på ett naket och utlämnande sätt. Eftersom jag som läsare vet vartåt det barkar smärtar det extra mycket att ta del av huvudkarraktärens naiva och självsäkra föreställningar om sig själv, sin omvärld och vuxenlivet. Tankar och föreställningar som var och varannan tonåring bär på. Men sällan går det så fel som i den här berättelsen…

carl_profilbeskrivningar
Carl: Jag misstänkte på förhand att jag skulle tycka bra om Flickorna. Den historiska kontexten kombinerat med det soldränkta kaliforniska mörkret passar mig som handen i handsken. Och Emma Clines gestaltningsförmåga och knivskarpa språk gör boken till en fröjd att lyssna på. Flickorna ger en fascinerande insyn i hur lätt det kan gå till att, med skygglapparna på, ryckas med i ett sekteristiskt sammanhang.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Flickorna är en ultrahajpad bok och jag brukar oftast bli besviken efter att ha läst böcker som får så mycket uppmärksamhet.

Men jag gillade den verkligen och sögs in i historien från första kapitlet. Flickorna känns dokumentär och karaktärerna är neutralt skildrade, trots att ingen kan ha undgått att historien är inspirerad av Charles Manson och de mord han fick sina följare att begå. Speciellt huvudberättaren, fjortonåriga Evies naiva rastlösa längtan efter äventyr är svår att glömma.

Flickorna är en krypande, suggestiv roman, känsligt inläst av My Holmsten. En välförtjänt ultrahajpad bok!

louella_profilbeskrivningar
Louella: Jag älskar varje ord av den här boken, av flera anledningar, men inte den kanske mest förväntade: att det är en berättelse som bygger på en sann historia och ett spektakulärt och nationellt trauma som fortfarande skakar människor.
Jag älskar varje ord eftersom varje ord sammanfogats till perfektion. Det är en berättelse om detaljer, både de konkreta, fysiska och ofta banala detaljerna, men också den språkliga detaljomsorg som författaren behärskar till fulländning. (Jag vet, jättehögtravande, men det är sant!) De små, små sinnesretande detaljerna är knappt märkbara var för sig eftersom textflödet är så väl hopflätat.

Andra fördelar är den kompakta stämningen, som får en att pendla mellan skräck och lust och så plötsligt tristess, men alltid med en bultande förväntan om att något oerhört och vackert (eller fult) snart skall hända. Och så Clines feministiska analys, oundviklig förstås, men som gör att det bränner till ordentligt.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag älskar det här. Det är så skickligt skrivet, det får mig att vilja veta mera och jag bara älskar att vistas i boken. Mina favoritböcker är dom som får mig att googla saker, får mig att luska i berättelsen. Den här gör det och jag tycker alla ska läslyssna den!

omdugillarflickorna_01

Recension: Flickorna av Emma Cline