Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Andreas Ek hos fotografen Bee Thalin, Värmdö
Fotograf: Bee Thalin

För drygt två år sedan satt jag (snarare halvlåg) i soffan framför teven. Barnen sov och min fru arbetade natt, och jag zappade mellan olika kanaler i brist på annat. Det var då jag bestämde mig för att faktiskt skriva en bok. Däremot hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag har en skruvad förkärlek till dystopier och handlingar med apokalyptiska inslag, så att min bok skulle hamna i den kategorin var ganska självklart. Jag fick plötsligt en scen i huvudet och jag började att skriva. Några dagar senare hade jag producerat ett antal sidor som min fru fick läsa med kritiska ögon (tro mig, hon kan vara kritisk). Hon tyckte om det jag hade skrivit och ville läsa mer. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta.

Tre månader senare var jag klar med mitt första utkast och jag anlitade en lektör som gav tummen upp och trodde att jag hade något på gång. Efter lite redigering skickade jag manuset till förlag och refuseringarna trillade in, men jag höll modet uppe och när en redaktör hörde av sig och ville ge ut Raseri, hoppade jag högt. Tyvärr visade det sig att de andra redaktörerna inte höll med. De trodde inte att min bok skulle nå ut till den stora delen läsare, vi har ju en förkärlek till deckare i vårt avlånga land. Eftersom jag arbetar som polis, tror de flesta att det är inom den genren jag har skrivit, men Raseri är så långt ifrån en deckare man kan komma…

Raseri handlar om ett virus som sprider sig som en löpeld och gör människor galna och aggressiva. Mitt i kaoset som följer, hamnar polisen Erik som måste ta sig till sin familj som befinner sig på annan ort. Under sin resa stöter han på motgångar, som gör att hans letande tar längre och längre tid. Ska han hinna fram i tid? Har hans familj klarat sig? Detta är frågor som Erik får brottas med. Parallellt får läsaren även följa Mona och hennes arbete på Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium P4 i Solna.

När jag fick ett definitivt nej från förlaget, bestämde jag mig för att ge ut boken själv och startade ett förlag. Jag tog kontakt med min lektör och anlitade henne i form av redaktör och jag bestämde mig för att hennes ord var lag. Att begreppet Kill your darlings skulle kännas som en käftsmäll, var jag inte beredd på. En sidostory skulle bort. Den tillförde ingenting. Istället skulle jag lyfta fram en karaktär (Mona), som i första utkastet dök upp först mot slutet av boken. Sagt och gjort. Stackars ”Max” som sidostoryn handlade om, förintandes ur handlingen med ett par knapptryck och nya kapitel började ta form.
0000057019
Parallellt med redigeringen kom allt runt omkring med formgivning, tryckning, distribution, omslag, korrekturläsning och marknadsföring. Som ensamföretagare blev det ett omfattande jobb och jag satt varenda lediga stund och gick igenom offerter, mailade tidningar, bokhandlare och letade upp distributionskanaler. Processen har varit lång men intressant, rolig och lärorik. Bokbranschen är speciell och det är svårt för en debutant att nå ut. Det är också svårt att få ett förlagskontrakt (uppskattningsvis får förlagen in flera tusen manus per år, och ger ut kanske två eller tre debutanter). De som lyckats med att få ett förlag på kroken, ska ge sig själva en extra klapp på axeln, för det är riktigt bra jobbat.

Raseri kom ut som inbunden i slutet av november 2016 och nu har första upplagan på nästan 1200 exemplar snart sålt slut. En andra upplaga finns i lager och när Word Audio Publishing hörde av sig och ville göra ljudbok av den, trodde jag knappt att det var sant. Nu är den här och för dig som vill lyssna på något riktigt spännande, borde Raseri vara ett självklart val. Om du vågar.

//Andreas
Eken Förlag

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Virus-författaren avslöjar detaljer vi kan ha missat!

danielaberg
Fotograf: Sara Arnald

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum man själv skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för i dag, då min roman Dannyboy & kärleken äntligen debuterar som ljudbok nästan på årsdagen tolv år efter att den gavs ut på papper, tänker jag på detta utrymme ägna mig åt just detta.
0000039343
Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som en del av er kanske är bekanta med. En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet var ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som 0000059055slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.
0000001766
Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer. Även i denna något mörkare roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående berättelser som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men OM man vet det, bjuds man på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då (som också finns som ljudbok här hos Storytel), effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta exakt hur det gick till när Iris blev på smällen utöver det som berättas i Virus första och andra säsong är det där ni ska leta.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till denna bok i Virus. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster efter att hon … ja, utsatts för något betydligt mer brutalt än ett dörrhandtag, kan jag väl nöja mig med att säga. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då). I Virus bor därtill Iris i en bostadsrätt vid Nytorget i samma trappuppgång som i första boken nämns i förbifarten att Dannyboy har bott i.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till Dannyboy & kärleken nu? Troligen inte. I säsong tre av Virus som jag just nu skriver på finns en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem nu när allt ändå är påskgult och grant?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget av min gode vän och tillika författaren Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som nu också har läst in Dannyboy & kärleken.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

//Daniel Åberg

 

Virus-författaren avslöjar detaljer vi kan ha missat!

Daniel Åberg om researcharbetet!

danielaberg
Foto: Sara Arnald

Jag fick en förfrågan från min förläggare Anna: Berätta hur du gjort researchen, hur du satt dig in i en stad i spillror, googlegått på gatorna och så vidare. Det skulle vara kul att veta mer om! Så gärna. Jag älskar sådant.

Inledningsvis: Jag minns att Stephen King i något efterord tackade den assistent han hade anställd som jobbade med research till hans böcker. Jag både avundas och inte avundas det. Å ena sidan – tänk att alltid ha någon som står redo att leta upp faktauppgifter och bakgrunder – vilken bekväm lyxtillvaro! Men samtidigt – vore det verkligen bra för mig? Skulle det inte bara föda en lathet som smittade av sig på det jag skrev? För mig är jag rädd att så skulle bli fallet.

Det här med att be om hjälp är faktiskt överlag rätt komplicerat för mig som författare. I mitt vardagsliv stångas jag dagligen med min snart fyraåriga dotters oförmåga att be om hjälp – NEJ! JAG KAN SJÄÄÄLV! – men tvingas inse att jag är exakt likadan när jag ska göra research. Även om det finns välinformerade människor i min omgivning jag kan fråga om ett specifikt ämne föredrar jag att leta upp informationen själv.

Varför? Jag är inte helt säker, men jag tror att det handlar om att ha ryggen fri att välja en helt annan väg om ett tänkt scenario spricker för att verkligheten kommer i vägen. För om en bekant lagt ner tid på att förklara hur något förhåller sig, är jag inte då tvungen att använda mig av den infon? Självklart inte säger den rationella delen av min hjärna – det är min berättelse och jag gör vad jag vill med den – men jag agerar inte alltid rationellt och utsätter mig därför helst inte för risken att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv när jag skriver. Eller så är jag bara konflikträdd och vill inte behöva säga Ehm, det där du berättade för mig, det kom inte med. Sorry.

Så jag surfar på i ensamhet. Googlar militär sprängdeg och hur man apterar den (och gissar en smula gällande hur många kilo som behövs för att få en mycket känd bro att rasa ner i Riddarfjärden i Stockholm), läser Wikipediasida efter Wikipediasida om hur aggressiva virus kan tänkas fungera på cellnivå, zoomar in så långt det går i 3D-läget i Apple Maps för att rutta en lämplig flyktväg med bil över centrala Kungsholmen och undersöker utseendet på husfasader vid Fridhemsplan i Google Street View.

Själv är kanske inte alltid bästa dräng, men på det här sättet blir i alla fall endast den här drängen beskylld om något blir fel.

Fast en gång har jag faktiskt nyttjat en vän under arbetet med Virus andra säsong. I första avsnittet tvingas mina hjältar ta sig in i huvudbyggnaden i Sickla Köpkvarter strax utanför Stockholm på ett rätt okonventionellt sätt, och jag ville ha en aktuell bild av hur det ser ut där inne. Då jag själv inte bor i Stockholm längre och det inte fanns någon planskiss på nätet att hitta över hur butikerna är placerade, skickade jag en kompis som jobbar på det närliggande biblioteket att rekognoscera. Leveransen var över förväntan – ett fyra minuter långt videoklipp där han promenerade genom galleriagången och filmade interiörerna och med stor inlevelse kommenterade det han såg och även hade i åtanke de förändringar som skett där sedan i juni 2016 (då Virus utspelar sig). Tack för det, Per!

Mitt eget fotarbete har varit begränsat, men ibland har jag ändå lämnat skrivarsoffan för att undersöka främst hur tekniska prylar beter sig i olika situationer. Ett exempel på en detalj jag undersökt både tre och fyra gånger gäller en armbandstelefon. I sista avsnittet av säsong ett av Virus dyker en sådan upp och spelar en central roll i den avslutande cliffhangern. I kommentarerna till avsnittet skrev några lyssnare att jag uppenbarligen inte fattar hur den här tekniken fungerar (jag fick ett par mejl på samma ämne också), och ni anar inte hur nära det var att jag gav mig in i kommentarsfältet och med versaler skrev DET VET JAG VISST DET!

Men som tur var bet jag ihop, i ärlighetens namn hade jag bara mig själv att skylla. För det finns verkligen en brist i mina hjältars tänkande kring hur gps-teknik fungerar i den där scenen och det kommer de själva underfund med och lyckas vända till sin fördel – men först i början av säsong två… Så kan det gå när man medvetet bryter handlingen när det är som mest spännande. Damn you, cliffhangers. (Men ni som tvivlade på min tekniska kompetens – armbandsklockan tar en storstilad revansch den här säsongen, var så säkra!)

Jag ska inte förneka att jag ibland under skrivandet blir frustrerad över att jag inte längre bor i Stockholm och enkelt kan bege mig till platserna jag skriver om. Googles och Apples kartfunktioner är fantastiska hjälpmedel, men Street View i all ära – att själv fysiskt stå i en gatukorsning och lägga märke till en detalj som kan föra handlingen i en oväntad riktning är en svårslagen känsla.

Men slutligen – är det roligt att göra research? Absolut – jag älskar att googla mig fram till saker och att klicka mig ner i detaljfrågor i timmar på Wikipedia. Men samtidigt: Att lägga en halv arbetsdag på att lista ut hur en läkare på ett trovärdigt sätt skulle förklara för en oinvigd hur ett laboratorieframställt och extremaggressivt virus beter sig när det attackerar cellerna i en kropp – ja, det kan vara frustrerande, särskilt när resultatet bara blir ett par meningar långt och klockan hinner slå lunch och jag inser att jag fortfarande är minst 10 000 tecken ifrån att nå min dagskvot för att ha en chans att hålla min deadline.

De stunderna känns det som att det kanske vore bra att vara Stephen King ändå.

//Daniel Åberg, författare

virus_ljudboksserie

Daniel Åberg om researcharbetet!

Storytel Original

logo_storyteloriginal
Tiden har kommit för oss att förnya berättelserna, på Storytel Original skrivs de för att lyssnas på!

För oss på Storytel var det dialogen med våra 200 000 boktokiga lyssnare som förde in oss på egenproducerat material. Samt vetskapen om att gamla bokklassiker som Greven av Monte Cristo och Pickwickklubben ursprungligen skrevs som följetonger.

Följetongsformatet kopierades långt senare av tv-världen, och har de senaste åren fått en renässans genom de strömmade film- och tv-tjänsterna.

Tanken på att skapa eget Svart_stjarnamaterial, direkt för ljud utan att ta en omväg via den tryckta boken, kändes så spännande och rätt att vi genast började skriva koncept och kontakta författare. Vi sökte skribenter av alla sorter, sådana som vill testa något annorlunda, som inte blir avskräckta av att hålla sig till ett format, och som är nyfikna på att utforska hur det är att skriva primärt med uppläsningen i åtanke.

Vi fick kontakt med en härligt brokig skara bestående av journalister, debutanter, manusskribenter och redan etablerade författare som började skriva historier i alla genrer. Självklart sneglade vi på Netflix och HBO:s utbud. Vi frågade oss vad som skapar den där känslan av att bli fullständigt uppslukad av en berättelse, varför maGustavIIIn offrar sin nattsömn för att man bara måste veta vad som händer i nästa avsnitt.

Och ljud, vad innebär det för en bok att den berättas nästan direkt in i huvudet? Det är både en begränsning och en fantastisk möjlighet. Vi valde att använda serieformatet för att forma berättelserna och utnyttja deras inneboende cliffhangers, samt att lägga stort fokus på inläsarens möjligheter att bära och gestalta upplevelsen.

Tio avsnitt, cirka en timme långa med ambitionen att vara gripande, storslagna, skruvade, spännande eller roliga. Det spelar ingen roll vilken genre, Storytel Original är alltid lite mer än en vanlig ljudbok.

Vi hoppas så klart att alla våra serier skall bli omåttligt populära och att författarna vill skriva flera säsonger så att vi får följa med karaktärerna i ett antal år framöver.

virusArbetet med Storytel Original har engagerat alla som jobbar på Storytel. Vi har pratat berättelser, karaktärer, oförutsägbara twister och cliffhangers. Vi har utvecklat appen så att den anpassats till att lyssna på avsnitt utan att man tappar bort sig och vi har spelat in testpiloter, ofta inlästa av oss på kontoret, varefter alla anställda har fått tycka till om vilka piloter som lämpar sig bäst att göra serie av. Vår marknadsavdelning har tagit sig an utmaningen att sprida ordet om den här nya sortens underhållning.

Nu är det snart dags för Storytels lyssnare att få avnjuta resultatet, vi hoppas att just du ska hitta din egen favorit bland alla Storytel Original-berättelser!

faktaruta_original

Storytel Original