Jag fick en förfrågan från min förläggare Anna: Berätta hur du gjort researchen, hur du satt dig in i en stad i spillror, googlegått på gatorna och så vidare. Det skulle vara kul att veta mer om! Så gärna. Jag älskar sådant.

Inledningsvis: Jag minns att Stephen King i något efterord tackade den assistent han hade anställd som jobbade med research till hans böcker. Jag både avundas och inte avundas det. Å ena sidan – tänk att alltid ha någon som står redo att leta upp faktauppgifter och bakgrunder – vilken bekväm lyxtillvaro! Men samtidigt – vore det verkligen bra för mig? Skulle det inte bara föda en lathet som smittade av sig på det jag skrev? För mig är jag rädd att så skulle bli fallet.

Det här med att be om hjälp är faktiskt överlag rätt komplicerat för mig som författare. I mitt vardagsliv stångas jag dagligen med min snart fyraåriga dotters oförmåga att be om hjälp – NEJ! JAG KAN SJÄÄÄLV! – men tvingas inse att jag är exakt likadan när jag ska göra research. Även om det finns välinformerade människor i min omgivning jag kan fråga om ett specifikt ämne föredrar jag att leta upp informationen själv.

Varför? Jag är inte helt säker, men jag tror att det handlar om att ha ryggen fri att välja en helt annan väg om ett tänkt scenario spricker för att verkligheten kommer i vägen. För om en bekant lagt ner tid på att förklara hur något förhåller sig, är jag inte då tvungen att använda mig av den infon? Självklart inte säger den rationella delen av min hjärna – det är min berättelse och jag gör vad jag vill med den – men jag agerar inte alltid rationellt och utsätter mig därför helst inte för risken att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv när jag skriver. Eller så är jag bara konflikträdd och vill inte behöva säga Ehm, det där du berättade för mig, det kom inte med. Sorry.

Så jag surfar på i ensamhet. Googlar militär sprängdeg och hur man apterar den (och gissar en smula gällande hur många kilo som behövs för att få en mycket känd bro att rasa ner i Riddarfjärden i Stockholm), läser Wikipediasida efter Wikipediasida om hur aggressiva virus kan tänkas fungera på cellnivå, zoomar in så långt det går i 3D-läget i Apple Maps för att rutta en lämplig flyktväg med bil över centrala Kungsholmen och undersöker utseendet på husfasader vid Fridhemsplan i Google Street View.

Själv är kanske inte alltid bästa dräng, men på det här sättet blir i alla fall endast den här drängen beskylld om något blir fel.

Fast en gång har jag faktiskt nyttjat en vän under arbetet med Virus andra säsong. I första avsnittet tvingas mina hjältar ta sig in i huvudbyggnaden i Sickla Köpkvarter strax utanför Stockholm på ett rätt okonventionellt sätt, och jag ville ha en aktuell bild av hur det ser ut där inne. Då jag själv inte bor i Stockholm längre och det inte fanns någon planskiss på nätet att hitta över hur butikerna är placerade, skickade jag en kompis som jobbar på det närliggande biblioteket att rekognoscera. Leveransen var över förväntan – ett fyra minuter långt videoklipp där han promenerade genom galleriagången och filmade interiörerna och med stor inlevelse kommenterade det han såg och även hade i åtanke de förändringar som skett där sedan i juni 2016 (då Virus utspelar sig). Tack för det, Per!

Mitt eget fotarbete har varit begränsat, men ibland har jag ändå lämnat skrivarsoffan för att undersöka främst hur tekniska prylar beter sig i olika situationer. Ett exempel på en detalj jag undersökt både tre och fyra gånger gäller en armbandstelefon. I sista avsnittet av säsong ett av Virus dyker en sådan upp och spelar en central roll i den avslutande cliffhangern. I kommentarerna till avsnittet skrev några lyssnare att jag uppenbarligen inte fattar hur den här tekniken fungerar (jag fick ett par mejl på samma ämne också), och ni anar inte hur nära det var att jag gav mig in i kommentarsfältet och med versaler skrev DET VET JAG VISST DET!

Men som tur var bet jag ihop, i ärlighetens namn hade jag bara mig själv att skylla. För det finns verkligen en brist i mina hjältars tänkande kring hur gps-teknik fungerar i den där scenen och det kommer de själva underfund med och lyckas vända till sin fördel – men först i början av säsong två… Så kan det gå när man medvetet bryter handlingen när det är som mest spännande. Damn you, cliffhangers. (Men ni som tvivlade på min tekniska kompetens – armbandsklockan tar en storstilad revansch den här säsongen, var så säkra!)

Jag ska inte förneka att jag ibland under skrivandet blir frustrerad över att jag inte längre bor i Stockholm och enkelt kan bege mig till platserna jag skriver om. Googles och Apples kartfunktioner är fantastiska hjälpmedel, men Street View i all ära – att själv fysiskt stå i en gatukorsning och lägga märke till en detalj som kan föra handlingen i en oväntad riktning är en svårslagen känsla.

Men slutligen – är det roligt att göra research? Absolut – jag älskar att googla mig fram till saker och att klicka mig ner i detaljfrågor i timmar på Wikipedia. Men samtidigt: Att lägga en halv arbetsdag på att lista ut hur en läkare på ett trovärdigt sätt skulle förklara för en oinvigd hur ett laboratorieframställt och extremaggressivt virus beter sig när det attackerar cellerna i en kropp – ja, det kan vara frustrerande, särskilt när resultatet bara blir ett par meningar långt och klockan hinner slå lunch och jag inser att jag fortfarande är minst 10 000 tecken ifrån att nå min dagskvot för att ha en chans att hålla min deadline.

De stunderna känns det som att det kanske vore bra att vara Stephen King ändå.

//Daniel Åberg, författare